Sagan om mitt liv.

Ja det var väl allt jag hade att säga idag. Weei! :o)
Kan tillägga att jag gick i minst en minut av den tiden också, som uppvärmining.

Min diet på två mål mat och frukt, har gett otroligt snabbt resultat men jag är helt förbluffad över att jag känner min precis som vanligt i övrigt, bara smalare. :o)
Jag alltid bli så jäkla trött annars, men är väl inne i en bra period.

Önskar jag hade en digital våg bara.

Dags att gå till jobbet.

Over and out!

Var och julhandlade med pappa idag. Eller vi köpte mig en julklapp som bestod av ett längdskidåkningspaket, som jag kan använda 2-3 ggr om året. :o)
Sen åkte vi omkring och hämtade min damsugare, köpte torkargummin (till bilen) och tyg. När jag kom hem så var jag helt slut, sov bara typ 5 timmar i natt, så jag vilade en stund och sen så tvingade jag mig själv till gymmet.

Pillade till en najs playlist till iPoden som taggade mig en aning och sen bar det av.
2.5 km på över 15 min, så jag trodde de var kört. Men när det blev någon sjysst refräng så ökade jag lite extra, kände att jag orkade massor. Och sista hundra metrarna ökade jag så mycket att jag klarade det precis. Fick sån jävla kick! Helt sjukt.
Saktade ner men ökade lite igen sen för det kändes så bra. Sen promenerade jag ner värmen en aning innan jag gick och stretchade, vilket också gick ovanligt bra.

Under den här kategorin (Filosofiska funderingar) skulle man kunna skriva vad som helst, nästan.
Idag, eller verkligen igår, har jag slagit upp synonymer i min söta synonymordbok som jag fick i julklapp av mamma sist.

Integritet - okränkbarhet, oförskränkthet, självständighet, oberoende.(om pers.) rätten till okränkbarhet, rätten att gå fri från otillbörlig påverkan.

Språk är så fint, som konst.

Klockan är nu 07.39.

Jag kom hem från jobbet vid 06.20 kanske, varför sover jag inte? Eller åtminstone ligger i sängen?

Det är den där meningen med livet igen, vilken var det nu?
Man kanske kan skriva en mening om livet?

Är meningen med livet att vara lycklig? Jag tycker att de är en rättså bra mening. Som självklart ställer följdfrågor. (Vad krävs för bli lycklig? Hur uppfyller jag kriterierna?)
Viktigast är kanske; när får man ge upp, får man ge upp? Vilket skäl är tillräckligt starkt?
Om man har skyldigheter, vem har man dem då gemtemot?
Om man, som jag, lever ensam (jag har åtminstone inget förhållande med Emilia) och inte har några djupare relationer (Det skulle lätt kunna vara så jag lovar!) skulle man inte då bara kunna få lägga sig ner och dö om man kände för det? Jag menar, de vänner man har skulle ju lätt komma över det efter nåt år (Vad är ett år? Ingenting!).
Jag skulle nog kunna säga att jag lever främst för min mamma. Det finns ingen som bryr mig om mig som hon. Jag och min bror, såklart, är det bästa som hänt henne. Hon skulle aldrig någonsin säga nej till att träffa mig eller sluta älska mig ens lite, även om jag så gjorde henne riktigt besviken.
En sån mamma måste man vara rädd om. Och pappa då?
Ja ibland tänker jag att jag kanske inte skulle sakna honom, men det skulle jag nog. Men den känslan av förståelse och samhörighet som jag kunde känna när jag var mindre, den är borta. Jag känner aldrig någon längtan efter att få träffa eller prata med honom.
Men det förståss, en hjärntumör går ju sällan obemärkt förbi. Och vi har ändå haft det sämre. Vår gemensamma punkt har blivit aktie- och fondmarknaden, otippat nog.

Första gången du ser dem, så vill du bara ha dem.
När du sätter dem på dig så sitter de perfekt.
När du går i dem känns det som om du gick på moln och alla ser efter dig.
De här skorna skulle du kunna ha nästan var och när som helst och de är mycket hållbara.

Och priset? Precis lagom.

Den här bloggen handlar egentligen inte alls om skor.

Man dejtar och dejtar, träffar den ene efter den andre. Men det är fel på allihop! Men så plötsligt  "pling!" eller "klick!", eller inte vet jag men, så står han där framför dig och du vet efter bara några timmar att du träffat rätt.
Men hur många rätt krävs det för att det skall kännas så? Jag skulle kunna räkna upp säkert 4-5 stycken jag träffat som haft många rätt, men som ändå varit fel. Krävs det kanske bara ett rätt, bara det är det "rätta"?
Nu pratar jag förstås om kriterier man har, egenskaper man letar efter.

Låt oss gå tillbaka till "den rätte", oj vad tungt det lät, han behöver ju inte vara rätt för mer än någon vecka. När man just börjar inse att han är sådär bra, då kan man också se hans sämre sidor. Men visst försvinner de sen? Det kan till och med just bli så att man blir kär i just de egenskaperna. Kanske är det bara så att de "dåliga" egenskaperna man först ser sitter på utsidan, men när man lärt känna personen så försvinner utsidan och ersätts av insida. Man har blivit blind, på gott och ont.
Men nu känns det som jag börjat trampa i gamla fotspår, fånigt att diskutera sådant som andra redan vet, låtsas som man är klyftig, inte sant?

Det jag vill ha klart för min egen del är väl hur insidan påverkar utsidan, att något som upplevs som ytlighet kanske egentligen går djupare, för det mesta omedvetet, ibland medvetet.

Första bloggen avklarad, a bunch more to go.

Ses..