Sagan om mitt liv.

Man dejtar och dejtar, träffar den ene efter den andre. Men det är fel på allihop! Men så plötsligt  "pling!" eller "klick!", eller inte vet jag men, så står han där framför dig och du vet efter bara några timmar att du träffat rätt.
Men hur många rätt krävs det för att det skall kännas så? Jag skulle kunna räkna upp säkert 4-5 stycken jag träffat som haft många rätt, men som ändå varit fel. Krävs det kanske bara ett rätt, bara det är det "rätta"?
Nu pratar jag förstås om kriterier man har, egenskaper man letar efter.

Låt oss gå tillbaka till "den rätte", oj vad tungt det lät, han behöver ju inte vara rätt för mer än någon vecka. När man just börjar inse att han är sådär bra, då kan man också se hans sämre sidor. Men visst försvinner de sen? Det kan till och med just bli så att man blir kär i just de egenskaperna. Kanske är det bara så att de "dåliga" egenskaperna man först ser sitter på utsidan, men när man lärt känna personen så försvinner utsidan och ersätts av insida. Man har blivit blind, på gott och ont.
Men nu känns det som jag börjat trampa i gamla fotspår, fånigt att diskutera sådant som andra redan vet, låtsas som man är klyftig, inte sant?

Det jag vill ha klart för min egen del är väl hur insidan påverkar utsidan, att något som upplevs som ytlighet kanske egentligen går djupare, för det mesta omedvetet, ibland medvetet.

Första bloggen avklarad, a bunch more to go.

Ses..