Sagan om mitt liv.

Ja nu börjar det, känner det från tårna. Sitter och sippar på en supersöt grön drink, som jag blandat till, mitt barskåp börjar fan sina.

Imorn har jag fullt upp:
·Tvätta
·Tänka över vad jag ska ha på mig under valborg.
·Vaxa benen.
·Ringa.
·Chacka ett par nya solbrillor för mina har faktiskt gått sönder! :o(
·Leta fram studentmössan.
·Träna ska jag med göra.
·Deklarationen ska fixas.
·Och systemet måste också besökas.

Men jag är på g så det kommer bli fint. Men jag måste fan handla lite mat också. Men jag får ju lön så det är ju lugnt. Typ 300-400 spänn. :o)

Nej nu sa jag bli lite full.

Livet är bra, till och med musiken låter bättre.

Just ja, skulle behöva ett halsband med bjällra och neonljus till måndag. ;o)

I dag är jag glad, gladtrött, tröttglad. Flummig.

I dag är första dagen på resten av mitt liv, lite annorlunda igen. Lite gladare, lite bättre, lite roligare.

Jag pratade med en person i dag, som en start på min jakt efter någon att lära känna. Det var trevligt och definitivt ingen envägskommunikation. Motiverande. 

Jag lever här och nu, jag ska göra det bästa av att leva här och nu. Försöka se hur man får ut det bästa av varje situation och sen genomföra det. Jag ska ta för mig av allt roligt, för inget blir roligare än man gör sig och jag har haft alldeles för mycket tråkigt på sistone. Så tråkigt att det inte känts värt att leva.

Men jag ska leva ett tag till så kan jag lika gärna göra det bästa av situationen.

Åter inlagd med kanylen monterad i armvecket.

Idag har jag hamnat i fel tankebanor och det är inte ens mitt eget fel.

Det började med att någon frågade mig hur jag hade det, om jag träffar någon nu. Sen var det mamma som frågade om Torgny, som ännu en gång verkar ha försvunnit ur mitt liv.

Jag vill inte tänka på sådant, för det är ju inget, men om man tänker på det så blir det något. Det växer och till sist så blir det större än en själv. Man äts upp inifrån och blir till en misslyckad klump. Istället för den självsäkra, självständiga kvinna man vill vara.

Om man tänker på rätt saker så blir man lyckligare. Om man inte tänker på sådant som gör en olycklig så blir man också lyckligare. Att älta saker är dumt.

Jag minns när jag var bäst. Det var härligt, men jag visste att det skulle gå över fast det inte kändes så. Jag skulle behöva vara lite mer bäst just nu, så jag ska försöka intala mig det.

Det finns ändå ljuspunkter.

Pass, kärleken kanske inte är död men den har ingen plats i mitt liv längre.

Det går inte att bestämma någonting i förväg, eller hur?

Nej.

Jag har bestämt mig för att lära känna åtminstone en ny person, inom en nära framtid. Anledningen är att jag inte känner mig nöjd med de relationer som jag har, de ger mig inte tillräckligt och nu känns det som om jag kommit till en gräns där jag behöver någon ny, någon som kan inspirera och överraska. Någon som kan ge mig något mer. 
Men det går inte att bestämma något i förväg.

Än så länge hyser jag allt hopp om att träffa denna person, vet dock inte hur länge det komer att hålla i sig.

Jag kanske återkommer med en lägesrapport om någon vecka.

I dag är det riktigt synd att jag har min kamera hos mamma i Säter.

Helt galet väder!

I morse regnade det lite, så att jag blev alldeles blöt om fötterna när jag gick till stan innan jobbet. Men sen klarnade det upp och solen tittade fram och jag tänkte att allt var rätt mysigt ändå. Men ett par timmar innan jag skulle sluta så börjar det regna igen, trodde jag i alla fall. Det finns en nackdel med att jobba i ett stort växthus och det är att om det regnar ordentligt så hör man inte var någon säger.

Sen slutade jag, räknade ut kassan, bytte om och gick mot utgången, men innan jag hann fram så fick jag världens chock!

På parkeringen utanför var det alldeles vitt! Och när man tittade närmare så såg man att det var vått också. Jag tänkte att det omöjligt kunde vara snö när det var så mycket vatten och det var det inte heller utan i själva verket var det hagel! 2-3 cm hagel! Och ungefär lika mycket regnvatten. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Hade verkligen velat ta kort.

Hörde någon på bussen snacka om hur det skulle va om det blev sånt väder på valborg. Det skulle bli så fel. Alla skulle bara sitta hemma och ångestsupa.

Lite sällskap hade varit najs.

Jag tror att jag besitter en stor stolthet. Många saker känner jag ett motstånd till att göra på grund av respekten för mig själv. Jag kan liksom inte understå mig. Även om jag kan ana att jag skulle kunna tjäna på att agera så.

I filmen Vanilla sky påstår en kvinna att man ger varandra en sorts löfte när man har sex. När jag var liten trodde jag också på det, jag skulle gärna tro på det nu också men det blev för länge sedan för smärtsamt. Eller jag intalade mig att jag bara var dum om jag trodde på något sådant.

Förut blev jag också kär väldigt lätt och oftast utan att veta varför. Men jag har lärt mig att man måste dra ut på det. Det är lite som en teater, man måste testa varandra, man får inte lita på någon direkt, även om man vill. Man måste visa att man är en bra motspelerska. Men jag tycker att värdet sjunker ju längre akten blir innan den når sin kulmen. Den som väntar på något gott.. Jag har aldrig förstått det här med att vänta, men vissa saker får man bara acceptera för att man vet att det är för det bättre.

Men jag tror att jag kanske sätter ett hägre värde på sex nu än då, sex är viktigt och jag är viktig.
Men det är klart att alla är ju inte lika pålitliga som jag, alla menar inte allt de säger. Det måste man komma ihåg. Kanske måste man vänta tills man hittar den där personen som inte är som andra, den där som förvånar en med sin godhet. Eller vem är det man väntar på? Någon som man tror kommer att göra en glad varje dag? Någon som får en att känna som en bättre människa? Någon man gladeligen ger hela sig själv till utan att känna att känna att man offrar någonting utan istället blir rikare. Men resten då? Ordnar det sig på auto?

Jag läste ut Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät. Trots att jag inte gillade den så lärde jag mig nog något. Paulo Coelho känns mer som en verklig person som jag träffat, eller åtminstone sett, än som någon som skrivit några böcker jag läst.

Jag trivs med att vara här, avskärmad från det vanliga livet, men ändå i sällskap med nya individer som kan lära mig något. Men snart släpps vi ut igen, men vi måste vara tillbaks i morgon bitti för att börja de egentliga studierna och ta våra doser och lämna prover. Det känns bra.

Har sovit otroligt gott i natt, trots blodprov varannan timme. Snart är det dags igen, sen ska jag sola lite.

Himlen är inte vanilj i dag. Himlen är outgrundligt blå. Vi har ett stort fönster i taket. Det är säkert 20 meter långt och vinklat som en ås.

Verkligheten känns avlägsen, det är härligt.

Man kan aldrig lita på känslor, inte heller på människor som saknar dem.

I believe I'm back on track. Där jag var för drygt en månad sen, innan jag blev sjuk (förkyld i 2-3 dagar). Mitt självförtroende börjar vända åter och allt går inte längre i olika gråskalor. Jag vet inte varför jag föll, men jag vet hur jag kom tillbaka. Det är tack vara alla de andra, de härliga människorna som finns runt om en, de som ger lite extra. Men jag måste ändå ge mig själv lite cred för jag har faktiskt försökt, även om det bar emot, så har jag försökt.

Jag har, så länge jag kan minnas, haft svårt för att ty mig till andra. Jag vill helt enkelt inte vara till besvär eller verka jobbig. Jag vill inte tigga uppmärksamhet av någon, jag vill inte lägga mig i. Min väg har blivit, under bara de senaste månaderna, att ge, att bry mig om. För att på så vis få något tillbaka.

Jag har slutat bry mig om småsaker som rättvisa och förebråelser. Jag var hemsk på sådant förut, men vad som egentligen är viktigt är inte en själv utan vad man kan få andra att känna.

Man får inte vänta sig att få någonting tillbaka utan tänka på alla andra som ger och om man lyckas hjälpa någon så kan man glädjas åt det länge.

Men självklart orkar man inte alltid, liksom man inte alltid kan vara där för alla, man får inte hänga upp sig på sina begränsningar utan föröka se det man gjort bra. Se det som andra gör bra och låta det stärka en.

Som i morse på bussen; jag hann precis i tid och hade en supertung väska, för jag skulle ju tvunget ha med Albin till Björnrike tillsammans med all annan utrustning jag verkar behöva för mina dagliga behov, när jag kom ombord och tog fram busskortet så hälsade föraren och sa glatt; Va fin du är! Sånt gör mig bara så glad, att människor orkar vara glada och sprida sin glädje till andra att de orkar bry sig och visa vad de känner, på riktigt.

Om bussföraren hade varit en man, som det oftast är, hade jag nog tänkt till en gång innan jag blivit glad, fast det är orättvist. Men nu var det en ung invandrartjej, jag antog det eftersom hon hade en liten brytning i sitt uttal, hon var dessutom vacker.

Det oväntade gör en oftast lite gladare medan man ofta inte sörjer det man är van vid förrän det är borta.

Ibland, fast jag skäms för att säga det, önskar jag ändå att någon brydde sig lite mer om mig. Men min filosofi är att allt blir vad man gör det till, de relationer jag har är där för att jag byggt upp dem och de är på det sättet eftersom jag byggt dem så. Man kan inte styra andra, man kan inte bestämma exakt vad som händer, men genom att hantera saker på olika sätt, hjälper eller stjälper man sig själv. Det gäller att välja rätt väg. När man gjort fel brukar det oftast straffa sig själv, men man får inte glömma att berömma sig själv när man gjort något bra. Man kan lära mycket av sig själv, allt annat kan man lära av andra. Det man inte är bra på får man försöka träna på, även om det är svårt. Man får helt enkelt inte ha bråttom.

Det är inte sakerna man gör utan människorna man träffar.

En utopi. Det förra inlägget beskrev min utopi, det jag någonstans strävar efter.

I kväll och även igår såg vi "I mördarens spår" och jag kan inte låta bli att se mig själv i henne, Jane Tennison. Ensam och livrädd för sällskap, på samma gång förtvivlad, men alltid sammanbiten och under kontroll.

Jag undrar om jag kommer att sluta som henne? Ensam i förnekelse och förtryckande av sådant som inte får tänkas på, det som inte går att tänka på. Man blir förtvivlad, det ständiga gnagandet där längst inne, man får inte nära det genom att tänka på det, man får göra annat. Tänka på annat och inte låtsas om det enorma förakt man känner för alla andra, de som lyckas, som lämnar en ensam och den lika stora rädslan för att någon skall bry sig. Bry sig för att sedan lämna en ensam och besviken. För det går egentligen inte att lita på någon.

Det finns många sidor av mig, jag är mångfasetterad. Det finns den jag var igår, glad och bekymmerslös, utåtriktad. Och så finns den bittra och cyniska sidan, den som kommer fram när allt det hoppfulla och positiva somnar. Så länge man inte tänker på den så märks den oftast inte, så länge man har energin att tänka på annat. Sen har vi den perfektionistiska sidan. Den som hänger in alla använda kläder direkt och putsar diskbänken och badrummet med ättika för att det skall blänka, som njuter av all sorts ordning. Det finns även en presterande sida, som söker utmaningar, gärna i form av långa arbetspass, sömn- och matbrist, där finns också en strävan efter perfektion, att bli bäst och klara allt, att bli fysiskt fulländad. I mig finns även en viss slarvighet, barnslighet och andra egenskaper som oftast visar sig i sällskap med vissa vänner.

Jag tror dock aldrig att jag kommer att bli alkoholiserad som Tennison, det ligger helt enkelt inte för mig. Jag tycker ju inte om whisky.

Mitt huvud är tomt. Men det talas om storm på väderleksrapporten.

Jag har lärt mig att man kan lära sig nästan allt bara man vill och har tålamod. Man kan bestämma sig för något och sen genomföra det trots att man inte tror att det är möjligt. Människors möjligheter är nästan obegränsade.

Det jag inte lyckats lära mig är att stänga av mina känslor. Jag har inte lyckats göra mig oberoende av andra människor. Jag har heller inte lyckats lära mig hur man får en kärleksrelation att fungera, hur man får någon att stanna. Hur man får någon att älska en.

De två tidigare har jag gett upp, för det bättre. Den senare försöker jag i möjligaste mån undvika att lägga tankarna på.

Jag har höga krav, det vet jag. På mig själv, på livet, på dem jag väljer att inleda relationer, vilka som helst, med. Även om det gör mig olycklig ibland så kan jag omöjligt förmå mig till att sänka kraven, det vore att leva någon annans liv.

Paulo Coelho.

Mamma gav mig nyligen "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät". Läser den nu men kan inte sluta upp att irriteras av det eviga tjatet om gud. Gud har en enormt dålig klang i mina öron, personer som tror på gud skrämmer mig. De ger mig en känsla av obehag och misstro. Men i övrigt kan jag förstå det han skriver, nästan som om det handlade om mig, igen. Känslan var dock mycket starkare när jag läste 11 minuter, min åsikt är att Alkemisten är för män och 11 minuter för kvinnor, men att de handlar om samma sak. Alla hans böcker handlar om kärlek, dem jag läst åtminstone, men ingen av de andra handlar så mycket om gudstro. Inte på samma uttalade sätt.

Men allt han skriver om kärleken, det förstår jag och det stämmer överens med mitt tänkande. Men jag kan inte förstå hans hopp, hans vilja att ständigt utsätta sig för risker därför att det är meningen med livet. Kanske är det just i tron till gud som han finner styrkan till det och jag inte gör det. Jag har ännu inte funnit någon av personerna från hans böcker i min vardag.

Sista kvällen. I morgon åker vi hem, det skall bli skönt. Jag längtade aldrig hem förrän jag flyttade till Uppsala. När jag var barn var jag väldigt orädd, blyg men öppen för nya äventyr. Jag tror jag längtar hem till ensamheten, självständigheten, friheten. När jag kommer hem skulle jag kunna börja om, träffa andra människor, skaffa nya vänner, glömma de andra. Men det kommer jag inte att göra. Jag kommer fortsätta på ett lite bättre sätt än där jag slutade, med lite mer energi och glädje. Leva lite mer, ta lite sociala initiativ kanske. Senare, på söndag 19.00 är det dags att inställa sig på Islandsgatan 2, våning 4, för ett dygn av provtagningar som förhoppningsvis leder till 13500 spänn, brutto, om två månader.

Det har varit en bra resa.

Ibland känner jag bara för att sticka, boka en biljett och packa väskan och bara åka. Var? Till England kanske eller New York. Men där är så dyrt. Australien kanske, hört att det är lätt att få jobb där.

Jag känner mig en aning förföljd av min eviga misstro till omvärden. Jag kan inte tro att någonting bra som bara är bra någonsin kommer att hända. Allting trevligt har alltid en otrevlig baksida. Jag försöker att alltid vara förutseende för att slippa bli besviken men inte blir jag gladare för det.

Så man kanske borde skita i allt. Igen, distans, distans och att leva i nuet. Sluta tänka och istället agera leva på impuls och inte gråta över det som skett, för det går inte att ändra på. Vad som kommer att ske kan ingen förutse så varför oroa sig i onödan? Don't worry be happy.