Dag 2.

En utopi. Det förra inlägget beskrev min utopi, det jag någonstans strävar efter.

 

I kväll och även igår såg vi "I mördarens spår" och jag kan inte låta bli att se mig själv i henne, Jane Tennison. Ensam och livrädd för sällskap, på samma gång förtvivlad, men alltid sammanbiten och under kontroll.

 

Jag undrar om jag kommer att sluta som henne? Ensam i förnekelse och förtryckande av sådant som inte får tänkas på, det som inte går att tänka på. Man blir förtvivlad, det ständiga gnagandet där längst inne, man får inte nära det genom att tänka på det, man får göra annat. Tänka på annat och inte låtsas om det enorma förakt man känner för alla andra, de som lyckas, som lämnar en ensam och den lika stora rädslan för att någon skall bry sig. Bry sig för att sedan lämna en ensam och besviken. För det går egentligen inte att lita på någon.


Det var länge sedan jag längtade efter kroppslig närhet och jag kan inte direkt se mig med någon. När jag visualiserar min framtid. Förut var längtan efter någon ständigt närvarande, nu är inget beständigt, jag längtar aldrig efter någon. Det betyder i och för sig inte att det inte finns någon som jag tycker om. Det gör det, jag frågar mig bara om det är värt det? 


Det finns många sidor av mig
, jag är mångfasetterad. Det finns den jag var igår, glad och bekymmerslös, utåtriktad. Och så finns den bittra och cyniska sidan, den som kommer fram när allt det hoppfulla och positiva somnar. Så länge man inte tänker på den så märks den oftast inte, så länge man har energin att tänka på annat. Sen har vi den perfektionistiska sidan. Den som hänger in alla använda kläder direkt och putsar diskbänken och badrummet med ättika för att det skall blänka, som njuter av all sorts ordning. Det finns även en presterande sida, som söker utmaningar, gärna i form av långa arbetspass, sömn- och matbrist, där finns också en strävan efter perfektion, att bli bäst och klara allt, att bli fysiskt fulländad. I mig finns även en viss slarvighet, barnslighet och andra egenskaper som oftast visar sig i sällskap med vissa vänner.

 

Jag tror dock aldrig att jag kommer att bli alkoholiserad som Tennison, det ligger helt enkelt inte för mig. Jag tycker ju inte om whisky.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0