Sagan om mitt liv.

Jag är dålig på att göra impulsiva saker, åtminstone om någon annan är inblandad.
Jag skulle till exempel aldrig gå hem till en vän objuden, det är knappt så att jag ringer till folk, i rädsla för att störa. Jag tror att det är en av mina sista skrupler som fortfarande består, det mesta andra har jag tagit hand om. Men det här lider jag inte direkt av, man kan ju liksom inte sakna något man inte varit med om.

När jag flyttade in i korridoren på döbelnsgatan var jag först skräckslagen för att knacka på hos de andra, om dörren stod öppen var det okej men jag kom nog aldrig riktigt över rädslan för att störa. Men det var ändå lättare i korridor. Det blev mer ok eftersom de andra ofta kom och knackade på hos mig.

Det händer mycket sällan att jag bjuder hem någon också. Men det händer ändå otroligt mycket oftare än att jag spontanhälsar på hos någon annan.

Jag antar, eller jag vet, att det är en inneboende rädsla hos mig. Jag är rädd för att inte bli omtyckt, jag är rädd för att andra skall tycka att jag är jobbig. Jag är rädd för att folk bara låtsas.
Jag antar att jag bara är ännu en bekräftelsehora.

Jag är trött, lång dag i dag.
På många sätt är det enklare att alltid vara ensam, även om det är outhärdligt.