Illution.
Jag har löst mitt, för tillfället, största problem genom att skapa en illution. Eller det kanske bara är en annan form av verklighet, ett annat sätt att se på verkligheten. Men tanken uppstod om en illution och den fungerar faktiskt. Jag har tagit tillbaka mitt liv. :o)
My new baby.
Om ett par dagar kommer han:
http://www.netonnet.se/item.asp?iid=84416&sid=1003253&SpaceCode=SectionRow2Left
Känns lite vemodigt att lämna iväg min nuvarande älskling, men jag hoppas den nya kan fylla tomrummet även om den inte har någon 21" widescreen. :o/
Nu är jag tjatig, men jag är inne i en ny keaneperiod, tror jag kan återupptäcka keane i all oändlighet.
http://www.azlyrics.com/lyrics/keane/wemightaswellbestrangers.html
Dags att läsa lite mer Kallifatides och sen sova.
Sweet dreams.
http://www.netonnet.se/item.asp?iid=84416&sid=1003253&SpaceCode=SectionRow2Left
Känns lite vemodigt att lämna iväg min nuvarande älskling, men jag hoppas den nya kan fylla tomrummet även om den inte har någon 21" widescreen. :o/
Nu är jag tjatig, men jag är inne i en ny keaneperiod, tror jag kan återupptäcka keane i all oändlighet.
http://www.azlyrics.com/lyrics/keane/wemightaswellbestrangers.html
Dags att läsa lite mer Kallifatides och sen sova.
Sweet dreams.
Kör!!
Åhhhhh!!!!! Jag har börjat sjunga i kör!
Eller jag och mamma har börjat sjunga i kör, första gången idag. Det var så jäkla roligt! Vi sjöng till och med trestämmigt på slutet! Och nu när jag kom hem bara satt jag mig och sjöng igenom nästan alla låtarna på Under The Iron Sea och det bara lät hur bra som helst, jag kan faktiskt sjunga!!
Vilken härlig dag!
Det känns som om allt som tyngt ner mig de senaste månaderna lättat från mina axlar och all energi som ockuperats av mitt tankepussel nu är fri och sprudlande igen!
Den här texten(låten) träffade mig som en våg idag, att jag aldrig insett dess genialitet förr:
http://www.azlyrics.com/lyrics/keane/isitanywonder
.htmlEller jag och mamma har börjat sjunga i kör, första gången idag. Det var så jäkla roligt! Vi sjöng till och med trestämmigt på slutet! Och nu när jag kom hem bara satt jag mig och sjöng igenom nästan alla låtarna på Under The Iron Sea och det bara lät hur bra som helst, jag kan faktiskt sjunga!!
Vilken härlig dag!
Det känns som om allt som tyngt ner mig de senaste månaderna lättat från mina axlar och all energi som ockuperats av mitt tankepussel nu är fri och sprudlande igen!
Den här texten(låten) träffade mig som en våg idag, att jag aldrig insett dess genialitet förr:
http://www.azlyrics.com/lyrics/keane/isitanywonder
Tjohoo!
Idag är jag glad, jag är sådär glad som en studsboll, som bara jag kan vara! Och allt endast på grund av att jag fått vädra mig lite och fått hjälp att inse hur allt ligger till. Vissa saker kan man inte lista ut på egen hand, åtminstonde inte så länge det är så fullt med tankar i huvudet att de håller på att pressas ut genom öronen och trassliga som ett garnnystan som inte längre är ett nystan utan bara en härva. Tankar ger känslor. Varje känsla föregås av en tanke eller ibland en händelse, det har jag fått lära mig och det stämmer, man kan inte styra sina känslor men dock sina tankar.
Man kan välja att inte bli kär, man kan inte välja att bli kär, men att inte bli det. Allt handlar om små beslut som ofta sker omedvetet. Man låter sig exempelvis inledningsvis inponeras, man beslutar sig för att lita på personen, man beslutar sig för att den andre är åtråvärd och sen ger man sig till honom, sen är det nog försent.
Jag har inte kommit på detta helt själv om jag ska vara ärlig, jag har låtit mig inspiraras av min bok, igen! Kallifatides är ett geni även om han inte skrivit 11 minuter.
Jag beställde just klipptid också, på torsdag klockan 10.00, hos min favorit Paulina. Äntligen ska jag bli fin i håret igen! :o)
Man kan inte uppfinna alla världens under på egen hand, man måste ha ett bollplank eller åtminstone en basketkorg. När man har 1 000 000 tankar i ett litet huvud så behöver man hjälp för att veta i vilken ordning de ska ligga för att det rätta budskapet skall framgå. Det räcker inte alltid med tid och distans.
Men nu måste jag gå och träna! Försov mig såklart idag eftersom jag inte somnade förens framåt 6-7 i morse. Men jag är i alla fall glad. :o)
Man kan välja att inte bli kär, man kan inte välja att bli kär, men att inte bli det. Allt handlar om små beslut som ofta sker omedvetet. Man låter sig exempelvis inledningsvis inponeras, man beslutar sig för att lita på personen, man beslutar sig för att den andre är åtråvärd och sen ger man sig till honom, sen är det nog försent.
Jag har inte kommit på detta helt själv om jag ska vara ärlig, jag har låtit mig inspiraras av min bok, igen! Kallifatides är ett geni även om han inte skrivit 11 minuter.
Jag beställde just klipptid också, på torsdag klockan 10.00, hos min favorit Paulina. Äntligen ska jag bli fin i håret igen! :o)
Man kan inte uppfinna alla världens under på egen hand, man måste ha ett bollplank eller åtminstone en basketkorg. När man har 1 000 000 tankar i ett litet huvud så behöver man hjälp för att veta i vilken ordning de ska ligga för att det rätta budskapet skall framgå. Det räcker inte alltid med tid och distans.
Men nu måste jag gå och träna! Försov mig såklart idag eftersom jag inte somnade förens framåt 6-7 i morse. Men jag är i alla fall glad. :o)
Sthlm
Idag var jag i stockholm och fikade, det var mycket trevligt. Vissa människor är bara lätta att umgås med. Bara man är intelligent och har självdistans och humor. Haha. ;o)
När jag åkte tåg så hade jag såklart ipoden i öronen. Lyssnade på keane och robyn, upptäckte några väldigt talande texter, som jag nästan hade kunnat skriva själv. Några av dem passar kanske bättre in på mitt tidigare liv medan andra passar in nästan jämt.
http://www.sing365.com/music/lyric.nsf/Should-Have-Known-lyrics-Robyn/105E1AA4A9995D63482570FD001E8F1C
http://www.azlyrics.com/lyrics/keane/leavingsosoon.html
Jag glömmer ofta att relationer tar tid, de tar oftast inte så mycket kraft med de tar tid och jag har inte alltid det tålamodet.
Två gången under de senaste veckorna har jag fått frågan vilka som är mina dåliga sidor. Det är en svårt fråga, inte för att jag inte har några dåliga sidor utan för att de är aningen svåra att definiera. Men jag tror att de värsta sakerna jag gör är att inte ha överseende med andras brister och så det där med tålamodet, jag vill att saker ska hända på en gång att relationer bara ska uppstå och jag blir frustrerad när allt inte blir som jag vill eller väntat mig. När de bästa relationerna egentligen är dem som får ta sin tid att växa fram och där allt sker relativt medvetet, man ger varandra tid att tänka efter och välja den andres sällskap. Sen är det ju förståss skillnad på relationer som till största delen bygger på text på två skärmar och relationer man har ute i verkligheten, en otrolig skillnad. Anledningen till att jag har svårt för att se över med andras brister är därför att jag har höga krav på mig själv, jag strävar nästan alltid efter perfektion. Jag vill vara snygg, ha snygg kropp, ha snygga kläder, snygg stil, snygg gång, snyggt hemm
a, vara trevlig, omtänksam, rolig, smart, intressant, uppdaterad, ha självdistans, komma överens, vara duktig på det jag gör, göra en bra instats i mina åtaganden. Ödmjukhet är mitt senaste tillägg på listan. Jag känner mig dock relativt nöjd med mig själv, om man upptäcker någon brist så får man ju försöka åtgärda den. Men självklart är det långt kvar tills jag är perfekt, då måste även min framtid vara inkluderad.
Varifrån kommer alla krav då? Jag antar att jag aldrig känt mig tillräckligt bra på någonting, aldrig varit tillräckligt smart eller trevlig, aldrig tillräcklig, alltid utanför och annorlunda. Fram tills jag flyttade till Uppsala här blev jag plötsligt någon, jag fick ett visst värde. Och kunde börja bli den person jag alltid önskat att jag var. En viss del av ensamheten verkar dock aldrig lämna mig.
Jag försöker se arg ut men lyckas väl sådär.
När jag åkte tåg så hade jag såklart ipoden i öronen. Lyssnade på keane och robyn, upptäckte några väldigt talande texter, som jag nästan hade kunnat skriva själv. Några av dem passar kanske bättre in på mitt tidigare liv medan andra passar in nästan jämt.
http://www.sing365.com/music/lyric.nsf/Should-Have-Known-lyrics-Robyn/105E1AA4A9995D63482570FD001E8F1C
http://www.azlyrics.com/lyrics/keane/leavingsosoon.html
Jag glömmer ofta att relationer tar tid, de tar oftast inte så mycket kraft med de tar tid och jag har inte alltid det tålamodet.
Två gången under de senaste veckorna har jag fått frågan vilka som är mina dåliga sidor. Det är en svårt fråga, inte för att jag inte har några dåliga sidor utan för att de är aningen svåra att definiera. Men jag tror att de värsta sakerna jag gör är att inte ha överseende med andras brister och så det där med tålamodet, jag vill att saker ska hända på en gång att relationer bara ska uppstå och jag blir frustrerad när allt inte blir som jag vill eller väntat mig. När de bästa relationerna egentligen är dem som får ta sin tid att växa fram och där allt sker relativt medvetet, man ger varandra tid att tänka efter och välja den andres sällskap. Sen är det ju förståss skillnad på relationer som till största delen bygger på text på två skärmar och relationer man har ute i verkligheten, en otrolig skillnad. Anledningen till att jag har svårt för att se över med andras brister är därför att jag har höga krav på mig själv, jag strävar nästan alltid efter perfektion. Jag vill vara snygg, ha snygg kropp, ha snygga kläder, snygg stil, snygg gång, snyggt hemm
a, vara trevlig, omtänksam, rolig, smart, intressant, uppdaterad, ha självdistans, komma överens, vara duktig på det jag gör, göra en bra instats i mina åtaganden. Ödmjukhet är mitt senaste tillägg på listan. Jag känner mig dock relativt nöjd med mig själv, om man upptäcker någon brist så får man ju försöka åtgärda den. Men självklart är det långt kvar tills jag är perfekt, då måste även min framtid vara inkluderad. Varifrån kommer alla krav då? Jag antar att jag aldrig känt mig tillräckligt bra på någonting, aldrig varit tillräckligt smart eller trevlig, aldrig tillräcklig, alltid utanför och annorlunda. Fram tills jag flyttade till Uppsala här blev jag plötsligt någon, jag fick ett visst värde. Och kunde börja bli den person jag alltid önskat att jag var. En viss del av ensamheten verkar dock aldrig lämna mig.
Jag försöker se arg ut men lyckas väl sådär.
Rysningar.
Det finns personer som ger mig rysningar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag tror inte att jag gillar det, inte den här gången.
Ibland känner jag bara att jag vill säga adjö, aldrig mer ses eller pratas vid, men så känner jag den där rysningen som gör det omöjligt, för jag har lovat att alltid vara ärlig mot sig själv.
Jag vill ta farväl för att inget kommer någonsin bli som det var eller som man trodde att det skulle bli och jag kräver en smula kontroll. Hjälplöshet är förlamande. Men så länge man bryr sig om någon så kan man inte ge upp.
Om jag trodde att du visste bättre än mig så skulle jag med glädje låta dig bestämma allt i mitt liv.
Men jag återvänder alltid till att det är jag själv som vet bäst.
Ångest?!
Jag har länge, sen jul ungefär, haft ångest över min dålig dygnsrytm. Att vakna när det redan börjat mörkna är ingen höjdare såklart. Men i morse, klockan 9!, vaknade jag och kände mig direkt obehaglig till mods, trots att jag inte vaknat så tidigt på ungefär en månad. Jag borde hoppa av glädje, för det är dessutom superfint väder, men inte. Jag vet inte vad jag skall göra med all tid, på natten känns det ju ändå helt ok att sitta på msn och snattra med diverse folk men på dagen är det mer tveksamt. Aldrig tidigare har jag känt mig ensam på dagen. Tur att jag ska ta en fika med Jan vid 2.
Jag funderar på att anmäla mig till forsoksperson.se och vara med i en studie. Min bror har gjort det och man tjänar ju faktiskt en del, för att göra nästan ingenting. Det enda problemet är att jag käkar minipiller, det är inte tillåtet med hormonbaserade preventivmedel i någon av studierna. Mamma och Pelle sa att då kunde jag väl bara sluta, jag har ju ingen stabil relation med nån kille direkt, ingen som innehåller sex i vilket fall. Men då kommer jag ju att få mens! Jag är mer än nöjd med att slippa den, så därför tvekar jag. Fånigt egentligen.
Jag fick dessutom en räkning igår när jag var i stallet, för vårterminens ridlektioner. Insåg hur svindyrt det faktiskt är att rida, nästan så att man tjänar på att ha egen häst. 4600:- ska de ha för en termin! Hade jag varit en vanlig människa skulle jag aldrig haft råd. Som tur var så är jag ju lite speciell.
Nu måste jag fixa håret.
Jag funderar på att anmäla mig till forsoksperson.se och vara med i en studie. Min bror har gjort det och man tjänar ju faktiskt en del, för att göra nästan ingenting. Det enda problemet är att jag käkar minipiller, det är inte tillåtet med hormonbaserade preventivmedel i någon av studierna. Mamma och Pelle sa att då kunde jag väl bara sluta, jag har ju ingen stabil relation med nån kille direkt, ingen som innehåller sex i vilket fall. Men då kommer jag ju att få mens! Jag är mer än nöjd med att slippa den, så därför tvekar jag. Fånigt egentligen.
Jag fick dessutom en räkning igår när jag var i stallet, för vårterminens ridlektioner. Insåg hur svindyrt det faktiskt är att rida, nästan så att man tjänar på att ha egen häst. 4600:- ska de ha för en termin! Hade jag varit en vanlig människa skulle jag aldrig haft råd. Som tur var så är jag ju lite speciell.
Nu måste jag fixa håret.
Krympit!
Jag har krympt! Jag märkte det redan igår när jag skulle klä mig inför kvällen och hade planerat att använda min svarta tuptop, som jag köpte till jul, men den var för stor! Aningen bittert, fast mycket juvare än om den blivit för liten. Får sy in den så snart jag fått tillbaka min svarta tråd. Idag när jag skulle till stallet blev jag åter varse detta dilemma, mina ridbyxor som jag så sent som förra veckan tyckte satt perfekt, jämfört med tidigare då de var lite tajta i midjan, de var nu aningen för stora och satt löst över baken.
Visst är det väl kul att gå ner lite i vikt, men samtidigt är det ju trist när ens favoritkläder blir förstora.
En annan intressant upptäckt jag gjorde idag är att min satsning på arm- och bröstmuskulaturen gett resultat, självklart har jag ju sett att mina armar blivit tightare, men nu börjar även bröstmuskulaturen göra brösten fastare. Det är riktigt najs! Så nu är det bara magen kvar.
Jag tycker om min kropp den är så snäll och stark och svarar bra på träning och bygger muskler snabbt. Sen är den nästan alltid frisk och gör sällan ont. Den tål väldigt mycket också och så är den proportionerlig. Den fick dessutom beröm idag, av någon jag anser vara väldigt snygg med en närmast perfekt kropp.
Håret måste dock klippas snarast, går knappt att reda ut som det är nu.
Kände att det var dags för en ny egohörna, bara för att jag älskar mig själv så mycket!
Visst är det väl kul att gå ner lite i vikt, men samtidigt är det ju trist när ens favoritkläder blir förstora.
En annan intressant upptäckt jag gjorde idag är att min satsning på arm- och bröstmuskulaturen gett resultat, självklart har jag ju sett att mina armar blivit tightare, men nu börjar även bröstmuskulaturen göra brösten fastare. Det är riktigt najs! Så nu är det bara magen kvar.
Jag tycker om min kropp den är så snäll och stark och svarar bra på träning och bygger muskler snabbt. Sen är den nästan alltid frisk och gör sällan ont. Den tål väldigt mycket också och så är den proportionerlig. Den fick dessutom beröm idag, av någon jag anser vara väldigt snygg med en närmast perfekt kropp.
Håret måste dock klippas snarast, går knappt att reda ut som det är nu.
Kände att det var dags för en ny egohörna, bara för att jag älskar mig själv så mycket!
MMS
Upptäckte nyss att jag hade fått ett mms, ett riktigt med bild och allt. Inte ofta det händer. Det konstiga var att jag i meddelande-infon kunde se vilka andra nummer det hade blivit sänt till! Asskumt! Tur jag inte har någon kamera på mobilen så att det blir av att skicka mms, vill ju inte att mina nummer ska spridas sådär.
Det var en rolig kväll i vilket fall, kände mig så pass snygg att jag stod på högtaleren och dansade ett tag. Hihi. :o)
Dave försökte övertala mig att sova hos honom, bara för att han var så kåt, med det gick jag inte med på. Vi är lite för goda vänner för det. Men de var snorkallt att ta sig hem från Döbeln! Som tur var kunde jag springa ungefär halva vägen, även om jag inte hade de ultimata skorna. Blåsan däremot har inte gjort sig påmind alls, sen jag tog av plåstret och klämde den för andra gången, ett tag efter att jag tagit två ibumetin. Verkar ha gjort susen, så på måndag är det löpning ingen, eller på tisdag i alla fall.
Jag har egentligen inget vettigt att skriva, men det verkar så trist att lägga sig bara.
Jag fascineras ofta av människor, hur de fungerar och tänker. Ibland kan man tyckta att andra har egenskaper och/eller åsikter, som påminner väldigt mycket om ens egna. Man anser att "vi är såå lika". Men ofta ofta inser man efter ett tag, när man kartlagt de personliga egenskaperna, att man ändå inte är så lika. Man löser mysteriet med personligheten, och sen är det inte lika spännande längre. De intressantaste personligheterna blir inte lika intressanta när man inser att man själv inte är lika intressant för dem. Själviskt men sant, men jag är som sagt en "snål" person. Därför ska man aldrig tro att man är som någon annan för det finns ingen som är exakt som en själv, som tur är. Det som egentligen betyder något är väl kanske om man betyder det samma för varandra, det är i alla fall något som är rimligt att jämföra, men kanske ska man inte vara för noga där heller? Generositet är alltid beundransvärt. Men det måste noggrant särskiljas från bigami.
Även om jag är snål så är jag oftast rättvis.
Nu borde jag lägga mig, fryser som fan och känner mig fortfarande lite sne i kroppen sen igår. Har fått några skumma små knölar vid muskelfästet längst upp på högra låret, de är väldigt ömma. Sen har jag ont i nacken och träningsvärk i högra vaden efter allt haltande igår.
Äppelmos skall tydligen vara gott, säkert även vid denna tidpunkten. ;o)
Sweet dreams!
Gå i ide?
Igår la jag mig vid 23, ungefär så trött som 15 gnuer som blivit jagade av fan och hans moster i en vecka. Hade inga planer till idag så jag ställde ingen klocka. Vaknade vid 12, låg och mös lite och somnade om såklart, 13 timmar var ju inte så farligt, vaknade igen en timme senare och tänkte att nu ska jag gå upp, ska bara värma mig lite till under täcket. Och somnade igen. Till sist så vaknade jag vid 14.45 och tvingade mig själv att gå upp, tänkte på frukosten som en liten belöning.
I natt sov jag alltså närmare 15 timmar! Det är nytt rekord, känns skönt att ha ett så regelbundet och schemalagt liv. :o)
Eftersom det fortfarande är ljust, så kom jag på att det vore mys med en promenad. Tyvärr så pallade jag inte att halta mig längre än runt kvarteret på grund av min förbannade blåsa som nu dessutom blivit infekterad! Helst av allt vill jag bara skära upp den och dränka den i alsolsprit! Men mamma rekommenderade att låta den vara och satte på ett compeed-plåster, vilket jag inte vet om det gör saken värre eller bättre, det gör väldigt ont i vilket fall.
Trots att jag inte var ute så länge så hann Dave ringa under tiden, jag trodde jag skulle åka på en ensam, urtrist hemmakväll i kväll eftersom jag inte hade planerat nåt men, han och Andörs hade bestämt att de skulle ut och då är det ju klart man hänger på. Så det blir nog bj, somt tur var gör foten mindre ont i högklakat. Tjohoo!
Dags för matpaus igen.
I natt sov jag alltså närmare 15 timmar! Det är nytt rekord, känns skönt att ha ett så regelbundet och schemalagt liv. :o)
Eftersom det fortfarande är ljust, så kom jag på att det vore mys med en promenad. Tyvärr så pallade jag inte att halta mig längre än runt kvarteret på grund av min förbannade blåsa som nu dessutom blivit infekterad! Helst av allt vill jag bara skära upp den och dränka den i alsolsprit! Men mamma rekommenderade att låta den vara och satte på ett compeed-plåster, vilket jag inte vet om det gör saken värre eller bättre, det gör väldigt ont i vilket fall.
Trots att jag inte var ute så länge så hann Dave ringa under tiden, jag trodde jag skulle åka på en ensam, urtrist hemmakväll i kväll eftersom jag inte hade planerat nåt men, han och Andörs hade bestämt att de skulle ut och då är det ju klart man hänger på. Så det blir nog bj, somt tur var gör foten mindre ont i högklakat. Tjohoo!
Dags för matpaus igen.
Trött, tröttare, pigg?
Asså nu har jag varit vaken sen 13.10 igår, minus en ca 30 min. Tror jag slutat känna för jag är inte trött, men inte pigg inte hungrig men inte mätt. Jag är dock rättså kall, gick just från Uplands, för andra gången idag.
Vilket kaos det var idag, kom dit vid 4 och kände mig lite vilsen, varken jag eller Per hade ju någon större erfarenhet av pronomeringar, inte heller av köket eller att koka risgrynsgröt till 70 pers. När klockan var 5.15 hällde jag i mjölken i gröten och då skulle den bara koka upp och sen dra i 40 min, kände mig aningen stressad men tänkte att de kanske ordnar sig. Vid klockan 6 hade vår gröt fortfarande inte kokat upp! Jag smakade lite på sörjan och den smakade dessutom vidbränt! Haha så det var bara att meddela att det inte blev någon gröt på årets vinter promotion. Vi hade som tur var gott om mackor. :o)
Natten till idag var trevlig, bara njöt av min tillvaro, länge sen jag bara var sådär spontanglad.
Nu är jag trött.
Vilket kaos det var idag, kom dit vid 4 och kände mig lite vilsen, varken jag eller Per hade ju någon större erfarenhet av pronomeringar, inte heller av köket eller att koka risgrynsgröt till 70 pers. När klockan var 5.15 hällde jag i mjölken i gröten och då skulle den bara koka upp och sen dra i 40 min, kände mig aningen stressad men tänkte att de kanske ordnar sig. Vid klockan 6 hade vår gröt fortfarande inte kokat upp! Jag smakade lite på sörjan och den smakade dessutom vidbränt! Haha så det var bara att meddela att det inte blev någon gröt på årets vinter promotion. Vi hade som tur var gott om mackor. :o)
Natten till idag var trevlig, bara njöt av min tillvaro, länge sen jag bara var sådär spontanglad.
Nu är jag trött.
In the mood for Keane.
För första gången på väldigt länge sitter jag här och sjunger med keane. Det var länge sen sist, kanske är jag åter mig själv? Kanske har jag just haft en personlighetsutvecklande resa, sen november? Inga revolutionerande varseblivningar har dock skett, men en del viktiga beslut har tagits.
Mamma och jag har just skrivit ett brev till min advokat, redogjort för min skolgång från tredje veckan i sjuan och framåt. Mamma undrade om det var jobbigt att tänka tillbaka men det känns som ett annat liv, en annan person, på många sätt.
"And why d'you lie
Mamma och jag har just skrivit ett brev till min advokat, redogjort för min skolgång från tredje veckan i sjuan och framåt. Mamma undrade om det var jobbigt att tänka tillbaka men det känns som ett annat liv, en annan person, på många sätt.
"And why d'you lie
When you wanna die
When you're hurt inside
Don't know what you lie for anyway
Now there's nothing left to say
For a lonely soul, you're having such a nice time.
For a lonely soul, you're having such a nice time.
For a lonely soul it seems to me that you're having
sucha nice time, you're having sucha nice time.."
Det finns ingen keane-text jag inte älskar.
When you're hurt inside
Don't know what you lie for anyway
Now there's nothing left to say
For a lonely soul, you're having such a nice time.
For a lonely soul, you're having such a nice time.
For a lonely soul it seems to me that you're having
sucha nice time, you're having sucha nice time.."
Det finns ingen keane-text jag inte älskar.
Kontrollfreak?
Jag har funderat lite längre på det jag skrev igår om mina krav på en relation. Insåg att jag ibland förvandlas till ett kontrollfreak, bara för att jag inte riktigt vågar lita på min egen intuition. Jag vågar inte tolka saker, jag vill veta rent ut. Så är det ibland i alla fall, jag måste försöka komma över det. Jag måste våga tro och lita på mig själv i alla situationer. Jag kan inte alltid vara en kameleont och försöka göra vad som är rätt, utan att egentligen ha en aning om vad det är. Jag måste även öva mig på att få den kontakt med människor som jag behöver för att kunna lita på dem.
Det kanske inte räcker med att stå tyst och se på tills man ser vilken roll man får, jag måste kanske hitta en stabilare grundposition i min personlighet. Allting går i och för sig i perioder.
Jag känner mig otroligt harmonisk just nu, som jag brukar göra när jag lyssnar på keane, dock inte på grund av keane.
Mamma råkade se mina Malmö-biljetter idag så jag var tvungen att berätta allt. Men jag kunde hantera det på ett bra sätt så det gjorde inget.
Nu ska jag hålla mig vaken till 3.30, sen ska jag (sova?) gå till uplands och börja koka gröt till 70 pers. Sen potatis och ägg. Så kommer det massa doktorander och folk som ska bli fulla mellan 6 och 9 påmorgonen. :o)
Vinter promotion.
Det kanske inte räcker med att stå tyst och se på tills man ser vilken roll man får, jag måste kanske hitta en stabilare grundposition i min personlighet. Allting går i och för sig i perioder.
Jag känner mig otroligt harmonisk just nu, som jag brukar göra när jag lyssnar på keane, dock inte på grund av keane.
Mamma råkade se mina Malmö-biljetter idag så jag var tvungen att berätta allt. Men jag kunde hantera det på ett bra sätt så det gjorde inget.
Nu ska jag hålla mig vaken till 3.30, sen ska jag (sova?) gå till uplands och börja koka gröt till 70 pers. Sen potatis och ägg. Så kommer det massa doktorander och folk som ska bli fulla mellan 6 och 9 påmorgonen. :o)
Vinter promotion.
Vakum
Har du någonsin upplevt ett vakum i en relation? Det blir som ett avbrott, man ser och noterar varandra men ingen säger något. Ingen vet vad man ska säga, hur man ska fortsätta. Men rätt var det är så börjar man igen och sen är allt som vanligt, för det mesta. Men ibland så rinner det ut i sanden..
Vet inte, kanske bara är jag som tänker så.
Om fyra månader fyller jag år! Eller nu råkade ju klockan passera 12 så det blir ju en dag mindre.
Bara så att ni vet så önskar jag mig en dvd-box med Monthy Phyton and the Flying Circus.
Jag insåg en sak om mig själv idag; att jag kräver en del. Om jag ska ha ett förhållande med någon så måste jag ha en viss mån av koll och ett meningsfullt utbyte. Jag tror att detta även kan gälla vänner och att det kanske är därför som jag har så få bekanta. Jag har ungefär två bekanta sen gymnasietiden, ingen av dem gick i min klass och båda är f.d. cyklister och känner varandra. Jag har två vänner från skoltiden, mina närmsta tjejkompisar, annars så är det ingen kvar.
Bekanta är bra att ha om man har tråkigt eller vill gå på förfest eller ska ha fest. Men oftast klarar man sig utan dem.
Jag tror i och för sig att man måste kräva saker i ett förhållande, men jag börjar tro att jag kräver mer än jag trott tidigare. Jag kräver mer för att ge något tillbaka, man skulle kunna kalla mig snål.
En annan sak som hänt är att jag erkände, för den enda personen i världen jag varit det mot, att jag varit otrogen. Han verkade tycka att det var bra. Han hade tydligen knappt ansett att vi var ihop och aldrig varit trogen, det är intressant vilka olika uppfattningar man kan ha om saker. Mitt livs kärlek liksom.
Jag känner mig lätt och stark, självständig. Mer än på länge.
- It ain't over 'til it's over.
En tanke är allt som behövs för att jag ska få lust att skriva en blogg. En, tillräckligt intressant tanke.
Det som idag slog mig var undvikandet av ens rädslor. Saker jag inte tycker om, som att känna rädsla, undviker jag. Ibland kan det även vara så att jag undviker det jag tycker om därför att jag är rädd för att tycka om det. Allt har att göra med de där känslorna, som man är så rädd för att tappa kontrollen över.
Men när man tycker om något, så kan det ofta vara så att nyfikenheten tar över efterhand, om det är tillräckligt åtråvärt, få känslor är ju beständiga. De flesta känslor försvinner om man låter dem vara ett tag, men vissa blir kvar. De är ungefär som människor, de flesta försvinner om man inte bryr sig om dem.
Idag när jag startade msn fick jag en riktig chock! Jag hade förväntat mig att my long lost pal Jan skulle ha lagt till mig, men istället var det någon annan. Av alla människor på jorden så var nog han den siste jag förväntade mig skulle dyka upp, eller är detta bara något jag intalat mig?
Igår kväll var jag och Johan på bio. Det fanns en hel rad med filmer jag ville se (Babel, The Deparded, Casino Royal m.f.) men Johan hade sett alla utom en som han tänkte se med Sibylle. Så det fick bli Rocky Balboa. Som tur var såg jag Rocky 1 för bara ett par veckor sedan så jag anade vad som väntade. Jag slumrade till i mitten men det gjorde inte så mycket. Jag kom att tänka på generositeten som han visar, den är något att låta sig inspireras av, den gjorde filmen värd att se.
Igår fick jag höra att jag uttrycker mig bra och att man av min blogg av mig fick en positiv bild, på alla sätt. Sådant är alltid roligt att höra, det inspirerar till glädje.
Ikväll fick jag höra att det såg ut som jag gått ner flera kilo, av en gammal vän från gymnasiet, och jag som knappt gått ner nåt! Bara bytt ut lite fett mot muskler. =o)
Har träningsvärk i sidorna på magen idag, precis som väntat, det känns rättså bra, känner mig lite som en bodybuilder. Men min blåsa på foten har svullnat upp igen! Jag som stack två hål i den igår.
Det är svårt att veta det man inte vet och ibland vet man fast man inte är medveten om det.
Det är farligt att tolka, det är farligt att tolka två gånger..
Sleep thight.
Det som idag slog mig var undvikandet av ens rädslor. Saker jag inte tycker om, som att känna rädsla, undviker jag. Ibland kan det även vara så att jag undviker det jag tycker om därför att jag är rädd för att tycka om det. Allt har att göra med de där känslorna, som man är så rädd för att tappa kontrollen över.
Men när man tycker om något, så kan det ofta vara så att nyfikenheten tar över efterhand, om det är tillräckligt åtråvärt, få känslor är ju beständiga. De flesta känslor försvinner om man låter dem vara ett tag, men vissa blir kvar. De är ungefär som människor, de flesta försvinner om man inte bryr sig om dem.
Idag när jag startade msn fick jag en riktig chock! Jag hade förväntat mig att my long lost pal Jan skulle ha lagt till mig, men istället var det någon annan. Av alla människor på jorden så var nog han den siste jag förväntade mig skulle dyka upp, eller är detta bara något jag intalat mig?
Igår kväll var jag och Johan på bio. Det fanns en hel rad med filmer jag ville se (Babel, The Deparded, Casino Royal m.f.) men Johan hade sett alla utom en som han tänkte se med Sibylle. Så det fick bli Rocky Balboa. Som tur var såg jag Rocky 1 för bara ett par veckor sedan så jag anade vad som väntade. Jag slumrade till i mitten men det gjorde inte så mycket. Jag kom att tänka på generositeten som han visar, den är något att låta sig inspireras av, den gjorde filmen värd att se.
Igår fick jag höra att jag uttrycker mig bra och att man av min blogg av mig fick en positiv bild, på alla sätt. Sådant är alltid roligt att höra, det inspirerar till glädje.
Ikväll fick jag höra att det såg ut som jag gått ner flera kilo, av en gammal vän från gymnasiet, och jag som knappt gått ner nåt! Bara bytt ut lite fett mot muskler. =o)
Har träningsvärk i sidorna på magen idag, precis som väntat, det känns rättså bra, känner mig lite som en bodybuilder. Men min blåsa på foten har svullnat upp igen! Jag som stack två hål i den igår.
Det är svårt att veta det man inte vet och ibland vet man fast man inte är medveten om det.
Det är farligt att tolka, det är farligt att tolka två gånger..
Sleep thight.
Blåst.
I natt(?) sov jag ca 1-1½ timme. Somnade vid 8.30 och vaknade en timme senare, drog mig en stund och gick upp och åt frukost. Inte ett dugg trött.
Min dröm om perfektion, när det gäller min kropp, börjar nästan kännas verklig. Min rumpa och lår har blivit sjukt mycket fastare på senare tid, armarna kan jag inte klaga på heller. Därför började jag idag med lite nya övningar, för att stärka magen och sidorna, för där är jag inte alls nöjd. Men jag tror det kommer gå fint.
Min dröm om perfektion, när det gäller min kropp, börjar nästan kännas verklig. Min rumpa och lår har blivit sjukt mycket fastare på senare tid, armarna kan jag inte klaga på heller. Därför började jag idag med lite nya övningar, för att stärka magen och sidorna, för där är jag inte alls nöjd. Men jag tror det kommer gå fint.
Stack också hål på min enorma vattenblåsa som jag fick på foten förra veckan, efter att ha försökt springa 5 km i mina "riktiga" löpskor. Den är typ 3 cm i diameter och var full med vätska. Var ganska spännande att sticka hål och klämma den. Det var definitivt den största blåsa jag sett, åtminstone på mig själv.
Författare.
Jag har två favoritförfattare, upptäckte jag igår. Paulo Coelho och Theodor Kallifatides.
Jag läste några kapitel ur De sju timmarna i paradiset i natt och hittade ett otal fraser som jag enkelt skulle kunna använda som favoritcitat.
Här är två av dem:
"-Jag är inte kär. Jag tänker inte bli kär. Jag vill läsa matematik, jag vill åka till Cambridge, jag vill förstå Principa Mathematica. Jag har ingen lust att bli kär."
"Jag hade också lång väg att gå innan jag lärde mig av med det jag hade lärt mig efter år av psykologisk indoktrinering. Jag fick börja om från början, jag fick börja med att lyssna på vad människorna sade, istället för att tolka dem."
Man skulle kunna kalla mig en obotlig romantiker, en obotlig romantiker som tappat tron på kärleken och och är övertygat om att romantik är ett skämt.
Det låter vackert, gör det inte?
Snart är det Alla hjärtans dag. Det var i mina tidiga tonår min favoritdag, jag tyckte att den var till för mig. Sen har jag under åren gått från hat till likgiltighet och avsky.
I sommras fick jag frågan varför jag tycket att boken 11 minuter är så bra. Jag svarade att jag gillade Coelhos språk och hans livssyn osv. Men jag hade lika gärna kunnat säga att jag tyckte om den för att jag så väl kunde identifiera mig med huvudrollsinnehaverskan och för att den gav mig hopp och kanske även en ny syn på sex.
Det finns alltid minst två sanningar, man väljer själv vilken man vill dela med sig av, frågan är vilken som är mest sann?
Jag tänker alldeles för mycket just nu, jag är inte riktigt i verkligheten och det är farligt. Msn har börjat ge mig ångest, i helgen funderade jag seriöst på att aldrig mer logga in. Men det verkar inte realistiskt med tanke på hur stor del av mitt liv som är uppbyggt kring just det där lilla programmet.
Jag läste några kapitel ur De sju timmarna i paradiset i natt och hittade ett otal fraser som jag enkelt skulle kunna använda som favoritcitat.
Här är två av dem:
"-Jag är inte kär. Jag tänker inte bli kär. Jag vill läsa matematik, jag vill åka till Cambridge, jag vill förstå Principa Mathematica. Jag har ingen lust att bli kär."
"Jag hade också lång väg att gå innan jag lärde mig av med det jag hade lärt mig efter år av psykologisk indoktrinering. Jag fick börja om från början, jag fick börja med att lyssna på vad människorna sade, istället för att tolka dem."
Man skulle kunna kalla mig en obotlig romantiker, en obotlig romantiker som tappat tron på kärleken och och är övertygat om att romantik är ett skämt.
Det låter vackert, gör det inte?
Snart är det Alla hjärtans dag. Det var i mina tidiga tonår min favoritdag, jag tyckte att den var till för mig. Sen har jag under åren gått från hat till likgiltighet och avsky.
I sommras fick jag frågan varför jag tycket att boken 11 minuter är så bra. Jag svarade att jag gillade Coelhos språk och hans livssyn osv. Men jag hade lika gärna kunnat säga att jag tyckte om den för att jag så väl kunde identifiera mig med huvudrollsinnehaverskan och för att den gav mig hopp och kanske även en ny syn på sex.
Det finns alltid minst två sanningar, man väljer själv vilken man vill dela med sig av, frågan är vilken som är mest sann?
Jag tänker alldeles för mycket just nu, jag är inte riktigt i verkligheten och det är farligt. Msn har börjat ge mig ångest, i helgen funderade jag seriöst på att aldrig mer logga in. Men det verkar inte realistiskt med tanke på hur stor del av mitt liv som är uppbyggt kring just det där lilla programmet.
Känslor.
Det finns många känslor. Jag har lärt mig att uppskatta de flesta, även om de vid första anblicken kan tros som dåliga, eller icke önskvärda, men känslor är nästan alltid bra på sitt sätt.
När jag var deprimerad, hade jag nästan inga känslor och efter att jag blivit enormt sårad av en pojke som jag tyckte oändligt mycket om (det tog över två år innan jag kunde förlåta och gå vidare, sluta tänka på honom varje dag och jämföra alla killar med honom) försökte jag även stänga av den känsla, som oberoende av allt annat, stannat hos mig. Kärleken.
Men det är inte särskillt socialt accepterat att ogilla kärlek. Det är ok att vara bitter över den men att vara helt emot den har många svårt att förstå, speciellt om man som jag till synes inte borde ha några som helst problem med att träffa någon. Och de lyckades även övertyga mig. Så jag gav kärleken en chans till.
Förra året var jag kär en massa gånger faktiskt, och det gick riktigt bra, även fast det sket sig samtliga gånger. Men jag kom över det och blev istället jävligt kräsen. Jag tänkte att jag visste vad som hade varit fel alla de där tillfällena, jag kunde förklara. Han var inte rätt, vi var för olika, han var inte tillräckligt mogen osv osv.
Jag tänkte: när jag träffar rätt så kommer allt att falla på plats.
Så träffade jag Torgny och allt kändes jätterätt, the man of my dreams, jag kunde inte hitta ett fel. Fast först var jag tveksam, tänkte att han var väl en sprätt som alla andra. Men han tog initiativet till en träff och ringde faktiskt två ggr på en vecka och verkade ganska angelägen. Han var inte heller player typen, visst att han hade nåt men jag har ändå svårt att tro att "alla" skulle falla för det.
Så vi träffades och jag spöade honom på biljard och vi tog några öl och han var uppvaktande på alla sätt! Fick mig att fullkomligt slappna av och känna mig hur bra som helst. Det blev såklart att jag följde med hem till honom, för att se på Saw 2, som han tydligen ändå inte hade. Men det blev lite annan aktivitet istället. Dagen efter var han fortfarande lika underbar, han pratade om att tälta utanför min dörr osv.
Detta var på en fredag. Han skulle under helgen åka hem till sina föräldrar och fira sin brors födelsedag, vilket han skrev i ett sms senare att han tyckte var synd, antydde att han hellre spenderat tiden med mig.
Jag är inte den som låter mig övertygas lätt, jag väger varje ord och handling och är försiktig med att göra positiva tolkningar. Men den här gången verkade allt så klart, allt pekade åt samma håll.
Vi växlade några trevliga sms, följande vecka då han var borta på praktik, jag visade väl mitt intresse, men jag tyckte inte att jag var för på. Sen en dag så slutade han helt plötsligt att svara. Jag väntade två dagar och frågade sen om han hade dött. Inget svar. Väntade en dag till och höll vid det laget på att förvandlas. Jag tappade min aptit, jag fann det inte ens intrassant att sitta här och jag ville egentligen inte umgås med någon utom honom. Detta var en vecka efter träffen. Sen ringde jag till honom, inget svar. Men efter några minuter så kom ett sms, där han sa att han tyckte att jag var jättetrevlig och rolig att umgås med, en riktigt bra tjej bla bla. Men att jag verkade vilja dejta seriöst och "hitta på saker" och han kom just från ett långt förhållande och ville inte alls det, men vi skulle säkert komma att ses ute. Jag blev helt ställd.
Vad hade jag gjort för fel? Igen? Efter varje misslyckande brukar jag alltid gå igenom allt i tanken och tänka ut vad som gick fel, för att jag inte skall göra om det. Jag måste ha gjort något hemskt eftersom han, i princip, aldrig ville se mig igen. Jag menar, man kan ju alltid vara vänner, det hade jag lätt kunnat tänka mig.
Det tog ganska hårt på mig, jag gick ner i vikt och började träna, vilket i och för sig var bra. Men mitt förtroende för kärleken blev väl återigen ganska skakat. Jag måste kanske acceptera att den kärlek som jag vill känna för någon som jag skall vara ihop med, de känslorna är inte anpassade för verkligheten.
För varje gång jag fattar tycke för någon, så blir jag mer och mer övertygad.
Man tror att man vet var man har en person, man är nästan helt säker, men sen visar det sig att man har missförstått allt. Och man känner sig dum och förnedrad, man dömer sig själv för att man har gjort fel och för att man har litat på sina sinnen fast man trodde att det var förnuft. "Hur kunde jag tro att han kände så för mig, hur kunde jag få för mig att jag var speciell?"
Kärlek som man känner för familj och vänner även husdjur, det är en bra sorts kärlek för den är inte så intensiv, den tär inte på en den finns där mer som ett stöd.
Men den där andra kärleken, som man känner för någon speciell av motsatt kön, den kan vara det värsta som finns. Jag har kommit fram till att rädsla, förmodligen är den bästa hjälpen mot kärlek. Men jag är dålig på att vara rädd. Och innuti mig finns alltid hoppet att träffa den där personen, den där som vill vara föremål för min kärlek. Jag antar att det är min högsta önskan och därför har jag svårt att släppa den. Jag har nämligen ingeting som kan ersätta den. Vad är livet utan mening? Meningslöst såklart och då kan man ju lika gärna dö.
Så, nu kanske jag kan sova.
Fast först ska jag läsa lite ur De sju timmarna i paradiset av Theodor Kallifatides, däri bor också mina tågbiljetter.
God natt.
När jag var deprimerad, hade jag nästan inga känslor och efter att jag blivit enormt sårad av en pojke som jag tyckte oändligt mycket om (det tog över två år innan jag kunde förlåta och gå vidare, sluta tänka på honom varje dag och jämföra alla killar med honom) försökte jag även stänga av den känsla, som oberoende av allt annat, stannat hos mig. Kärleken.
Men det är inte särskillt socialt accepterat att ogilla kärlek. Det är ok att vara bitter över den men att vara helt emot den har många svårt att förstå, speciellt om man som jag till synes inte borde ha några som helst problem med att träffa någon. Och de lyckades även övertyga mig. Så jag gav kärleken en chans till.
Förra året var jag kär en massa gånger faktiskt, och det gick riktigt bra, även fast det sket sig samtliga gånger. Men jag kom över det och blev istället jävligt kräsen. Jag tänkte att jag visste vad som hade varit fel alla de där tillfällena, jag kunde förklara. Han var inte rätt, vi var för olika, han var inte tillräckligt mogen osv osv.
Jag tänkte: när jag träffar rätt så kommer allt att falla på plats.
Så träffade jag Torgny och allt kändes jätterätt, the man of my dreams, jag kunde inte hitta ett fel. Fast först var jag tveksam, tänkte att han var väl en sprätt som alla andra. Men han tog initiativet till en träff och ringde faktiskt två ggr på en vecka och verkade ganska angelägen. Han var inte heller player typen, visst att han hade nåt men jag har ändå svårt att tro att "alla" skulle falla för det.
Så vi träffades och jag spöade honom på biljard och vi tog några öl och han var uppvaktande på alla sätt! Fick mig att fullkomligt slappna av och känna mig hur bra som helst. Det blev såklart att jag följde med hem till honom, för att se på Saw 2, som han tydligen ändå inte hade. Men det blev lite annan aktivitet istället. Dagen efter var han fortfarande lika underbar, han pratade om att tälta utanför min dörr osv.
Detta var på en fredag. Han skulle under helgen åka hem till sina föräldrar och fira sin brors födelsedag, vilket han skrev i ett sms senare att han tyckte var synd, antydde att han hellre spenderat tiden med mig.
Jag är inte den som låter mig övertygas lätt, jag väger varje ord och handling och är försiktig med att göra positiva tolkningar. Men den här gången verkade allt så klart, allt pekade åt samma håll.
Vi växlade några trevliga sms, följande vecka då han var borta på praktik, jag visade väl mitt intresse, men jag tyckte inte att jag var för på. Sen en dag så slutade han helt plötsligt att svara. Jag väntade två dagar och frågade sen om han hade dött. Inget svar. Väntade en dag till och höll vid det laget på att förvandlas. Jag tappade min aptit, jag fann det inte ens intrassant att sitta här och jag ville egentligen inte umgås med någon utom honom. Detta var en vecka efter träffen. Sen ringde jag till honom, inget svar. Men efter några minuter så kom ett sms, där han sa att han tyckte att jag var jättetrevlig och rolig att umgås med, en riktigt bra tjej bla bla. Men att jag verkade vilja dejta seriöst och "hitta på saker" och han kom just från ett långt förhållande och ville inte alls det, men vi skulle säkert komma att ses ute. Jag blev helt ställd.
Vad hade jag gjort för fel? Igen? Efter varje misslyckande brukar jag alltid gå igenom allt i tanken och tänka ut vad som gick fel, för att jag inte skall göra om det. Jag måste ha gjort något hemskt eftersom han, i princip, aldrig ville se mig igen. Jag menar, man kan ju alltid vara vänner, det hade jag lätt kunnat tänka mig.
Det tog ganska hårt på mig, jag gick ner i vikt och började träna, vilket i och för sig var bra. Men mitt förtroende för kärleken blev väl återigen ganska skakat. Jag måste kanske acceptera att den kärlek som jag vill känna för någon som jag skall vara ihop med, de känslorna är inte anpassade för verkligheten.
För varje gång jag fattar tycke för någon, så blir jag mer och mer övertygad.
Man tror att man vet var man har en person, man är nästan helt säker, men sen visar det sig att man har missförstått allt. Och man känner sig dum och förnedrad, man dömer sig själv för att man har gjort fel och för att man har litat på sina sinnen fast man trodde att det var förnuft. "Hur kunde jag tro att han kände så för mig, hur kunde jag få för mig att jag var speciell?"
Kärlek som man känner för familj och vänner även husdjur, det är en bra sorts kärlek för den är inte så intensiv, den tär inte på en den finns där mer som ett stöd.
Men den där andra kärleken, som man känner för någon speciell av motsatt kön, den kan vara det värsta som finns. Jag har kommit fram till att rädsla, förmodligen är den bästa hjälpen mot kärlek. Men jag är dålig på att vara rädd. Och innuti mig finns alltid hoppet att träffa den där personen, den där som vill vara föremål för min kärlek. Jag antar att det är min högsta önskan och därför har jag svårt att släppa den. Jag har nämligen ingeting som kan ersätta den. Vad är livet utan mening? Meningslöst såklart och då kan man ju lika gärna dö.
Så, nu kanske jag kan sova.
Fast först ska jag läsa lite ur De sju timmarna i paradiset av Theodor Kallifatides, däri bor också mina tågbiljetter.
God natt.
Skänkelvikning.
Idag på ridningen skulle vi träna på skänkelvikning och framdelsvändningar.
Jag fick Kasparo:
Han är en av de där hästarna som ständigt vill visa hur mycket han hatar att man håller på med honom. Han bet i luften hela tiden, som tur var så sparkade han i alla fall inte. Sen förra gången så har jag dock börjat känna mig mer säker och trygg bland hästar igen. Jag känner att jag kan. Så jag gjorde som jag skulle, tog mod till mig och visade vem som bestämde och då gick det riktigt bra. Sen när vi red så var han först hur seg som helst och ville inte flytta sig alls, men efter galopparbetet, de sist 5-10 minutrarna, så blev han som en helt annan häst! Han bjödframåt och bockade till och med lite. Hur kul som helst. Hoppas jag får honom nästa gång med. Kände att vi fick bra kontakt.
Jag tycker om min ridgrupp. Vi är bara 4 stycken och jag är yngst, men på nåt sätt är vi nästan som jämgamla ändå. Oftast är 1 eller 2 borta så det blir nästan som att ha privatlekton. Idag var vi 3 och förra gången, när jag inte kunde komma för det var storm, hade tydligen Björn ramlat av, så idag bjöds det på tårta. Trevligt trevligt. Vår nya ridlärare är rolig, hon säger så roliga saker och är bra på att påpeka bra och dåliga saker på ett sätt som är lätt att förstå.
Ridning och hästar är bra.
Jag fick Kasparo:
Han är en av de där hästarna som ständigt vill visa hur mycket han hatar att man håller på med honom. Han bet i luften hela tiden, som tur var så sparkade han i alla fall inte. Sen förra gången så har jag dock börjat känna mig mer säker och trygg bland hästar igen. Jag känner att jag kan. Så jag gjorde som jag skulle, tog mod till mig och visade vem som bestämde och då gick det riktigt bra. Sen när vi red så var han först hur seg som helst och ville inte flytta sig alls, men efter galopparbetet, de sist 5-10 minutrarna, så blev han som en helt annan häst! Han bjödframåt och bockade till och med lite. Hur kul som helst. Hoppas jag får honom nästa gång med. Kände att vi fick bra kontakt.Jag tycker om min ridgrupp. Vi är bara 4 stycken och jag är yngst, men på nåt sätt är vi nästan som jämgamla ändå. Oftast är 1 eller 2 borta så det blir nästan som att ha privatlekton. Idag var vi 3 och förra gången, när jag inte kunde komma för det var storm, hade tydligen Björn ramlat av, så idag bjöds det på tårta. Trevligt trevligt. Vår nya ridlärare är rolig, hon säger så roliga saker och är bra på att påpeka bra och dåliga saker på ett sätt som är lätt att förstå.
Ridning och hästar är bra.
Lycka!
Och helt plötsligt så bara fanns den där, den täckte allt och gav alla ett stort mått hopp, åtminstonde mig.
SSSSSNNNNNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag är helt lyrisk! Gick just hem från Uplands och njöt. När jag gick dit snöade det ytters försiktigt, vanligt hagel hade antagligen täckt marken bättre. Och så när man kom ut så är det minst 2 decimetar! Stora vallar har de plogat upp på sina håll också. Jag blir helt knäpp och börjar pipa som en knasboll, jag har svårt för att skrika så därför piper jag istället. Både Dryg och Ingo höll med om att jag var väldigt bra på det.
Gick hem och lämnade min cykel utanför Uplands, jag kan inte riktigt beskriva känslan som fyller mig och jag förstår nästan inte hur jag kan bli så lycklig över lite(?) snö. Jag mår som en prinsessa.
Gick förbi en man som höll på att skotta sin inafart under uppsikt av sin ca 2 årige son. Jag förundrades över att folk redan var vakna, klockan var ju bara ca 8! Haha!
Han sa hej, eller båda sa hej och det gjorde mig om möjligt ännu gladare! Just nu bara älskar jag livet så mycket som det går tror jag.
Sprang och kastade mig, hoppade och skuttade, i snön. Halkade på den glashala plogade ytan på vägen men det gjorde som inget för jag var i extas.
Om det inte hade varit för att jag var en smula onykter och ostadig på benen så hade jag nog kunnat springa hela vägen hem, men då hade det å andra sidan gått alldeles för snabbt. Tror jag ska bygga en snökoja på gården och bosätta mig där.
Det känns som om jag vore kär, typ nyförälskad och varenda positiv sak känns ingefär 5 gånger så positiv som vanligt.
Livet är underbart!
SSSSSNNNNNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag är helt lyrisk! Gick just hem från Uplands och njöt. När jag gick dit snöade det ytters försiktigt, vanligt hagel hade antagligen täckt marken bättre. Och så när man kom ut så är det minst 2 decimetar! Stora vallar har de plogat upp på sina håll också. Jag blir helt knäpp och börjar pipa som en knasboll, jag har svårt för att skrika så därför piper jag istället. Både Dryg och Ingo höll med om att jag var väldigt bra på det.
Gick hem och lämnade min cykel utanför Uplands, jag kan inte riktigt beskriva känslan som fyller mig och jag förstår nästan inte hur jag kan bli så lycklig över lite(?) snö. Jag mår som en prinsessa.
Gick förbi en man som höll på att skotta sin inafart under uppsikt av sin ca 2 årige son. Jag förundrades över att folk redan var vakna, klockan var ju bara ca 8! Haha!
Han sa hej, eller båda sa hej och det gjorde mig om möjligt ännu gladare! Just nu bara älskar jag livet så mycket som det går tror jag.
Sprang och kastade mig, hoppade och skuttade, i snön. Halkade på den glashala plogade ytan på vägen men det gjorde som inget för jag var i extas.
Om det inte hade varit för att jag var en smula onykter och ostadig på benen så hade jag nog kunnat springa hela vägen hem, men då hade det å andra sidan gått alldeles för snabbt. Tror jag ska bygga en snökoja på gården och bosätta mig där.
Det känns som om jag vore kär, typ nyförälskad och varenda positiv sak känns ingefär 5 gånger så positiv som vanligt.
Livet är underbart!
Nörd.
Voilá!
Blixt är alltid bra!
Stretching på hög nivå.
Nu har jag bråttom som fan!
Bye!
Blixt är alltid bra!
Stretching på hög nivå.
Nu har jag bråttom som fan!
Bye!
Nörd.
I kväll är det klubbverksfest på Uplands, temat är nörd. De flesta kommer nog att kunna gå dit i sina vardagsutstyrslar. Men jag vill såklart sticka ut lite.
Funderade ett tag på klädsel, har ju flyttat en del och rensat ut och slängt allt gammalt, har bara snygga kläder kvar. Haha..
Men jag tittade igenom garderoben och i lådan för träningskläder hittade vad jag sökte. Jag kommer att försöka föreställa en sorts träningsnörd. Jag tror det kommer passa mig. Har blivit så jäkla tight på sistone, löpningen är helt sjukt bra. Och även om jag känner lite dåligt samvete när jag bara hinner springa ett par gånger i veckan och slarvar med styrkan, så ger det fan resultat ändå. Mina armar har blivit riktigt snygga och rumpan börjar också få en finfin form, magen är väl den jag är minst nöjd med, eller ska vi säga mellandelen för sidorna är inte 100 heller, men igår fick jag faktiskt ändå höra att den var tight (när korridorAnders lyfte på min tunika på dansgolvet(han visade tuttarna och ville att jag också skulle göra det) på bj igår så var både hans och Daves reaktion; "Fan du är ju riktigt tight". Haha!).
Blev så inspirerad av att prova kläder att jag fick för mig att gå och spontanträna, hade egentligen tänkt vila idag. Ska bara byta tvätten först.
Kommer nog bilder senare!
Over and out.
Funderade ett tag på klädsel, har ju flyttat en del och rensat ut och slängt allt gammalt, har bara snygga kläder kvar. Haha..
Men jag tittade igenom garderoben och i lådan för träningskläder hittade vad jag sökte. Jag kommer att försöka föreställa en sorts träningsnörd. Jag tror det kommer passa mig. Har blivit så jäkla tight på sistone, löpningen är helt sjukt bra. Och även om jag känner lite dåligt samvete när jag bara hinner springa ett par gånger i veckan och slarvar med styrkan, så ger det fan resultat ändå. Mina armar har blivit riktigt snygga och rumpan börjar också få en finfin form, magen är väl den jag är minst nöjd med, eller ska vi säga mellandelen för sidorna är inte 100 heller, men igår fick jag faktiskt ändå höra att den var tight (när korridorAnders lyfte på min tunika på dansgolvet(han visade tuttarna och ville att jag också skulle göra det) på bj igår så var både hans och Daves reaktion; "Fan du är ju riktigt tight". Haha!).
Blev så inspirerad av att prova kläder att jag fick för mig att gå och spontanträna, hade egentligen tänkt vila idag. Ska bara byta tvätten först.
Kommer nog bilder senare!
Over and out.
Jag vill vara full.
Jag vill bli full och dansa, släppa loss. Men jag orkar inte hinka i mig massa alkohol. Min mage bara bläää..
Snart ska jag gå och dricka billiga drinkar med "grabbarna". Jag undrar varför jag finner det så mycket mindre skrämmande att umgås med killan än tjejer? Jag känner bara sån press på mig att lyssna och verka intresserad, det funkar med mina nära vänner för dem är jag ju intresserad av, att de mår bra och så. Men killar är det bara wäää, skit samma och de fattar alltid (nästan) mina skämt. Det är mycket svårare att skämta med tjejer.
David är rolig, han brukar ge mig beröm när jag är social med en tjej, som jag inte känner. Som igår t ex, men jag orkade bara några minuter. Sen bara.. åhh.. >jag går iväg<.
Give it up before it's started? That's ma'style.
Ta en shot kanske och sen upp och iväg!
Snart ska jag gå och dricka billiga drinkar med "grabbarna". Jag undrar varför jag finner det så mycket mindre skrämmande att umgås med killan än tjejer? Jag känner bara sån press på mig att lyssna och verka intresserad, det funkar med mina nära vänner för dem är jag ju intresserad av, att de mår bra och så. Men killar är det bara wäää, skit samma och de fattar alltid (nästan) mina skämt. Det är mycket svårare att skämta med tjejer.
David är rolig, han brukar ge mig beröm när jag är social med en tjej, som jag inte känner. Som igår t ex, men jag orkade bara några minuter. Sen bara.. åhh.. >jag går iväg<.
Give it up before it's started? That's ma'style.
Ta en shot kanske och sen upp och iväg!
Uppriktig ärlighet.
Jag glömde bort vad det var, den där ärligheten, uppriktigheten. Den kräver styrka, en styrka som varit bortblåst, ett tag. Det är så typiskt mig, typiskt mig, typiskt mig.
Jag har en inneboende rädsla för att göra fel. Den rädslan, kostade mig massor av extra körlektioner och en extra uppkörning. Men det är småsaker.
Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar... eller inte. Det är synd att det finns så små människor.
Ärlighet alltså, känslomässig ärlighet. Det är tufft, det har det alltid varit. Likväl när jag var nästintill känslolös, som nu.
Jag är rädd för att när jag talar om för dig att jag tycker om dig så kommer du att se ner på mig, från det ögonblicket och för evigt. Därför säger jag inget, fast det ibland känns som jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill inte göra fel, därför gör jag inget.
Jag behöver kontinuerlig bekräftelse för att vara säker på att jag inte gör fel, man får gardera sig i början. Men jag lär mig snabbt.
På Stockholmsnation i kvällst träffade jag på Torgny.
Denne man som fick mig att känna mig så underbar och fullkomligt avslappnad på bara några timmar, med hjälp av sina komplimanger. Både verbala och kroppsliga. Han verkade så ärlig och jag föll som.. som.. jag kan inte ens hitta något lämpligt ord. Jag föll som jag kanske bara gjort en gång tidigare men det tog betydligt längre tid, även om det gick snabbt. Jag litade på att vi talade samma språk, att jag förstod vad han menade och ville.
En träff, några sms och sen aldrig mer och jag sa inte ens att jag tyckte om honom, men han kände det på sig, antar jag. Men jag kände det ju också? I det läget går det inte att ljuga, men det gjorde jag, det var ju ändå bara ett sms. Men det var försent. Jag lovar att jag hade kunnat göra vad som helst, om jag bara visste vad.
Som sagt, Torgny. Han såg mig såklart inte men jag tog tag i hans arm och sa:
- Så du har också skaffat hatt. (Hattar verkar föra oss samman.)
Han såg på mig, utan att först känna igen mig, sen blev han nästan mållös. Ansikten säger mer än tusen ord.
Sen började han prata och han var mycket trevlig och intresserad och när hans vän började dra i honom frågade han om jag stod kvar och syftade till senare, ja han la till och med armen om mig lite grann. Han sa "vad snygg du är i kväll" och sen gick jag.
Jag känner ingenting för honom nu, men jag skulle säkert kunna lita på honom igen.
Kan man ljuga med kroppsspråket?
Jag har en inneboende rädsla för att göra fel. Den rädslan, kostade mig massor av extra körlektioner och en extra uppkörning. Men det är småsaker.
Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar... eller inte. Det är synd att det finns så små människor.
Ärlighet alltså, känslomässig ärlighet. Det är tufft, det har det alltid varit. Likväl när jag var nästintill känslolös, som nu.
Jag är rädd för att när jag talar om för dig att jag tycker om dig så kommer du att se ner på mig, från det ögonblicket och för evigt. Därför säger jag inget, fast det ibland känns som jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill inte göra fel, därför gör jag inget.
Jag behöver kontinuerlig bekräftelse för att vara säker på att jag inte gör fel, man får gardera sig i början. Men jag lär mig snabbt.
På Stockholmsnation i kvällst träffade jag på Torgny.
Denne man som fick mig att känna mig så underbar och fullkomligt avslappnad på bara några timmar, med hjälp av sina komplimanger. Både verbala och kroppsliga. Han verkade så ärlig och jag föll som.. som.. jag kan inte ens hitta något lämpligt ord. Jag föll som jag kanske bara gjort en gång tidigare men det tog betydligt längre tid, även om det gick snabbt. Jag litade på att vi talade samma språk, att jag förstod vad han menade och ville.
En träff, några sms och sen aldrig mer och jag sa inte ens att jag tyckte om honom, men han kände det på sig, antar jag. Men jag kände det ju också? I det läget går det inte att ljuga, men det gjorde jag, det var ju ändå bara ett sms. Men det var försent. Jag lovar att jag hade kunnat göra vad som helst, om jag bara visste vad.
Som sagt, Torgny. Han såg mig såklart inte men jag tog tag i hans arm och sa:
- Så du har också skaffat hatt. (Hattar verkar föra oss samman.)
Han såg på mig, utan att först känna igen mig, sen blev han nästan mållös. Ansikten säger mer än tusen ord.
Sen började han prata och han var mycket trevlig och intresserad och när hans vän började dra i honom frågade han om jag stod kvar och syftade till senare, ja han la till och med armen om mig lite grann. Han sa "vad snygg du är i kväll" och sen gick jag.
Jag känner ingenting för honom nu, men jag skulle säkert kunna lita på honom igen.
Kan man ljuga med kroppsspråket?
Blickar att döda för.
I dag (natt) fick jag i uppdrag att hitta 5 frisyrer åt en vän(?). Vilket jag givetvis gjorde. Men jag hittade även denna:
Och jag bara kunde inte låta bli att dö, eller åtminstonde rycka till.
Om någon såg på mig med den blicken
så skulle jag nog kunna göra vad som helst.
Jag fick leta på en till blick också:
Jag vill ha!
Och jag bara kunde inte låta bli att dö, eller åtminstonde rycka till.
Om någon såg på mig med den blicken
så skulle jag nog kunna göra vad som helst.
Jag fick leta på en till blick också:
Jag vill ha!
Biljetter.
Jag har en vana att spara på biljetter, biljetter som betyder något. Jag är oftast logisk och tänker ut mina
beslut, men när det gäller biljetter så går jag helt på känsla. Förr sparade jag nästan alla biljetter; tåg biljetterna till mitt första hutsfred hade jag kvar i flera år, liksom armbanden från 1-3 året. Jag har även sparat biljetten till Keane. Jag brukar spara biljetterna så länge som jag känner något när jag ser dem så länge de väcker gamla minnen. Men på senare tid är det sällan jag känner något speciellt för mina biljetter, så de flesta slängs bort.
Biljetterna till och från Malmö har jag dock kvar, de väcker någon sort känsla som gör att det tar emot att slänga dem. Det är spännande, men jag tror att det börjar gå över, kommder nog slänga dem i morgon.
beslut, men när det gäller biljetter så går jag helt på känsla. Förr sparade jag nästan alla biljetter; tåg biljetterna till mitt första hutsfred hade jag kvar i flera år, liksom armbanden från 1-3 året. Jag har även sparat biljetten till Keane. Jag brukar spara biljetterna så länge som jag känner något när jag ser dem så länge de väcker gamla minnen. Men på senare tid är det sällan jag känner något speciellt för mina biljetter, så de flesta slängs bort. Biljetterna till och från Malmö har jag dock kvar, de väcker någon sort känsla som gör att det tar emot att slänga dem. Det är spännande, men jag tror att det börjar gå över, kommder nog slänga dem i morgon.
H O C K E Y, Hockey!
Det var riktigt roligt att gå på hockey. Roligare än jag trott, men så har jag också en bra dag. Tyvärr så förlorade Almtuna med 2-4 mot Västerås, men det känns ändå ganska oviktigt.
Kom upp redan vid 11 i "morse", efter att klockorna ringt i nästan en timme och så slutligen ett samtal från mamma. Jag har världens bästa dygnsrytm och somnar vid 6 på morgonen.
Men i morse kom jag på tre mycket intressanta saker innan jag somnade och en av dem var att jag slipper all form av ångest om det bara är någon som önskar mig godnatt innan jag lägger mig. Givetvis funkar det inte med vem som helst men skillnaden är enorm. Ensamhetsångest.
Jag är kanske på väg att börja en ny väg i mitt liv. Jag kanske kommer att förändras. Jag vet inte om det är bra eller dåligt och det skrämmer mig lite men jag är ändå nyfiken.
Känner mig faktiskt lite tröttförvirrad nu.
Over and out.
Kom upp redan vid 11 i "morse", efter att klockorna ringt i nästan en timme och så slutligen ett samtal från mamma. Jag har världens bästa dygnsrytm och somnar vid 6 på morgonen.
Men i morse kom jag på tre mycket intressanta saker innan jag somnade och en av dem var att jag slipper all form av ångest om det bara är någon som önskar mig godnatt innan jag lägger mig. Givetvis funkar det inte med vem som helst men skillnaden är enorm. Ensamhetsångest.
Jag är kanske på väg att börja en ny väg i mitt liv. Jag kanske kommer att förändras. Jag vet inte om det är bra eller dåligt och det skrämmer mig lite men jag är ändå nyfiken.
Känner mig faktiskt lite tröttförvirrad nu.
Over and out.
Varning utfärdas!!
Nu har jag gjort det igen! Fast jag inte har några pengar, eller egentligen är det väl inkomsten som saknas. Jag shoppade, på rean. Men jag gjorde det med stil. På MQ av alla ställen. Första gången jag köpt något där tror jag, brukar alltid annars känna mig bara vilsen i sådana butiker.
Men det var RIKTIGA FYND jag gjorde:
En långärmad top, randig (blå/blålila/rödlila/vit/silverstänk), ganska lång modell, v-ringad.
En tup-top, svart med lite överklassaktigt ringmönster.
Ett par mörkblå stretchjeans.
Summa: 248 kronor!
Det är knappt så man kan tro det är sant! Den långärmade, som var billigast i orginalpris, kostade 249:- då, jeansen 499:- och tuben 299:-. Ja jag är då nöjd i alla fall. Men det känns ju väldigt dumt att handla där när det inte är rea.
Annars så käkade jag lunch med mamma idag, hon jobbar i ett hus med helikopterplatta på taket, det är häftigt!
Hon hade skrivit ut ett ex av min CV och läst den och sa att jag definitivt skulle få jobbet. På Carlings, som jag nu ansökt om. Vore lite tufft att jobba där tror jag, inte för att jag brukar handla där men man måste ju få säga att det är ett ställe med stil.
Men nu ska jag byta om till hockeyn!
"Alla" ska tydligen dit. :o)
Men det var RIKTIGA FYND jag gjorde:
En långärmad top, randig (blå/blålila/rödlila/vit/silverstänk), ganska lång modell, v-ringad.
En tup-top, svart med lite överklassaktigt ringmönster.
Ett par mörkblå stretchjeans.
Summa: 248 kronor!
Det är knappt så man kan tro det är sant! Den långärmade, som var billigast i orginalpris, kostade 249:- då, jeansen 499:- och tuben 299:-. Ja jag är då nöjd i alla fall. Men det känns ju väldigt dumt att handla där när det inte är rea.
Annars så käkade jag lunch med mamma idag, hon jobbar i ett hus med helikopterplatta på taket, det är häftigt!
Hon hade skrivit ut ett ex av min CV och läst den och sa att jag definitivt skulle få jobbet. På Carlings, som jag nu ansökt om. Vore lite tufft att jobba där tror jag, inte för att jag brukar handla där men man måste ju få säga att det är ett ställe med stil.
Men nu ska jag byta om till hockeyn!
"Alla" ska tydligen dit. :o)
Impulsköp
Thee klänning!
Eller en tunika tror jag bestämt att det är. Kunde inte låta bli att köpa, trots att jag vet att ungefär varannan tjej snart kommer bära en lika dan.
Tänkte ha den till byxor men den funkar ju lika bra utan.
Eller en tunika tror jag bestämt att det är. Kunde inte låta bli att köpa, trots att jag vet att ungefär varannan tjej snart kommer bära en lika dan.
Tänkte ha den till byxor men den funkar ju lika bra utan.
Min svarte följeslagare Hålet.
I natt, kunde jag som vanligt inte sova. Jag gick faktiskt och la mig så tidigt som 02.15, ungefär. Läste ut Lasermannen, försökte men kunde ände inte sova. Allt oftare på senare tid har en kolsvart känsla börjat göra mig sällskap. Jag bestämde mig för att rita en bild, tänkte mig att det ska bli en serie att jobba med under kommande nätter.
Det svarta hålet och jag(?).
Det svarta hålet han ligger och lurar på dig när du minst anar det. Han svischar fram och börjar plocka löss ut dit hår eller gnaga dig i örat. Han låter dig inte vara i fred. Borrar in sina klor och plockar av dig bit för bit. Han introducerar tankar i ditt huvud som "Du är inte tillräckligt bra för att behöva leva." och "Koncentrera dig tillräckligt hårt så kanske du försvinner, det vore nog den bästa lösningen."
Det verkar som mitt liv håller på att ta livet av mig. Men jag ska lämna in mitt CV på ett ställe imorn.
Annars idag så fixade jag äntligen bilder på mina skavanker:
Lite fånigt att man knappt ser knölen på nyckelbenet, men den känns ju.
Imorn ska jag också på hockey med Erika, jag hoppas det blir kul, har svårt att tänka mig något annat.
Imorgon onsdag.
Det svarta hålet och jag(?).
Det svarta hålet han ligger och lurar på dig när du minst anar det. Han svischar fram och börjar plocka löss ut dit hår eller gnaga dig i örat. Han låter dig inte vara i fred. Borrar in sina klor och plockar av dig bit för bit. Han introducerar tankar i ditt huvud som "Du är inte tillräckligt bra för att behöva leva." och "Koncentrera dig tillräckligt hårt så kanske du försvinner, det vore nog den bästa lösningen."
Det verkar som mitt liv håller på att ta livet av mig. Men jag ska lämna in mitt CV på ett ställe imorn.
Annars idag så fixade jag äntligen bilder på mina skavanker:
Lite fånigt att man knappt ser knölen på nyckelbenet, men den känns ju.
Imorn ska jag också på hockey med Erika, jag hoppas det blir kul, har svårt att tänka mig något annat.
Imorgon onsdag.
Tid och avstånd.
Om man bara ger, vad nu man har för problem, lite tid och ibland lite distans, så brukar allt lösa sig. Man kanske kan använda uttrycket "Tiden läker alla sår".
Jag stressar gärna upp mig i onödan, speciellt om jag känner eller inte känner saker som jag tycker att jag borde göra. Jag har kanske ganska höga krav på mig själv, men om man bara tar ett djupt andetag och lutar sig tillbaka, i några timmar eller dagar, ja ibland till och med månader. Då brukar det mesta få en lösning eller åtminstone en logisk förklaring. Och det är mycket sällan ens eget fel.
Jag för ett ganska glassigt liv. Jag jobbar inte och jag pluggar egentligen inte heller. Men senast på torsdag ska jag till en studievägledare. Och jag tänkte skriva ut en bunt kopior av min CV och lämna in på diverse ställen. Även om jag har pengar så kommer de ju ta slut om det inte kommer in nya, dumt att slösa med tiden och lämna den egna kapaciteten outnyttjad.
Idag tänkte jag köpa två par skor, ett par vanliga lågskor och ett par löparskor. Hatar att köpa lågskor, finns aldrig några snygga som är bra och sköna.
Äta, borsta tänderna och dra ner på stan kanske? Verkar rimligt.
Av snön finns snart inte ett spår kvar..
Jag stressar gärna upp mig i onödan, speciellt om jag känner eller inte känner saker som jag tycker att jag borde göra. Jag har kanske ganska höga krav på mig själv, men om man bara tar ett djupt andetag och lutar sig tillbaka, i några timmar eller dagar, ja ibland till och med månader. Då brukar det mesta få en lösning eller åtminstone en logisk förklaring. Och det är mycket sällan ens eget fel.
Jag för ett ganska glassigt liv. Jag jobbar inte och jag pluggar egentligen inte heller. Men senast på torsdag ska jag till en studievägledare. Och jag tänkte skriva ut en bunt kopior av min CV och lämna in på diverse ställen. Även om jag har pengar så kommer de ju ta slut om det inte kommer in nya, dumt att slösa med tiden och lämna den egna kapaciteten outnyttjad.
Idag tänkte jag köpa två par skor, ett par vanliga lågskor och ett par löparskor. Hatar att köpa lågskor, finns aldrig några snygga som är bra och sköna.
Äta, borsta tänderna och dra ner på stan kanske? Verkar rimligt.
Av snön finns snart inte ett spår kvar..
Borta bra, hemma bäst?
Jag försvann i några dagar, till Malmö.
Jag tänkte att det måste vara den mest inpulsiva grejen jag gjort, på andra plats kommer nog 2001-års hultsfredsfestival.
Men jag fick aldrig känslan av att det skulle vara något konstigt, något onormalt, som jag kunde känna förr.
Innan jag hade "aklimatiserat" mig så var jag förståss lite spänd, men sen kändes det nästan som att vara hemma, nästan.
Vi kollade på ett par intressanta filmer, som var koreanska. Jag gillar nog engelskspråkiga filmer bättre, insåg jag. Men handligen var bokstavligt talat grym. Haha.
Att blogga är lite som terapi, man får släppa ut lite av allt det som ligger och trycker och samtidigt öva på att formulera sig. Gör man det snyggt behöver man inte heller avslöja något. Man kommer oftast fram till någon bra slutsats.
Jag funderar på hur man ska förhålla sig till efterspelet. Det uppstår alltid något sorts tomrum eller nygammal känsla av obehag. Men vid det här laget borde jag väl vara expert på att hantera känslor, avvakta. Put on hold. Var dig själv. Kapsla in. Det är alltid känslorna som ställer till det och gör en förvirrad. Men känslokallhet gör människorna i ens omgivning förvirrade och det är ju inte heller särskillt önskvärt.
Jag är nog inne i en sådan där pedantisk period, det får mig att känna mig vuxen och det känns bra. Strävan efter perfektion.
Lunchdags.
Jag tänkte att det måste vara den mest inpulsiva grejen jag gjort, på andra plats kommer nog 2001-års hultsfredsfestival.
Men jag fick aldrig känslan av att det skulle vara något konstigt, något onormalt, som jag kunde känna förr.
Innan jag hade "aklimatiserat" mig så var jag förståss lite spänd, men sen kändes det nästan som att vara hemma, nästan.
Vi kollade på ett par intressanta filmer, som var koreanska. Jag gillar nog engelskspråkiga filmer bättre, insåg jag. Men handligen var bokstavligt talat grym. Haha.
Att blogga är lite som terapi, man får släppa ut lite av allt det som ligger och trycker och samtidigt öva på att formulera sig. Gör man det snyggt behöver man inte heller avslöja något. Man kommer oftast fram till någon bra slutsats.
Jag funderar på hur man ska förhålla sig till efterspelet. Det uppstår alltid något sorts tomrum eller nygammal känsla av obehag. Men vid det här laget borde jag väl vara expert på att hantera känslor, avvakta. Put on hold. Var dig själv. Kapsla in. Det är alltid känslorna som ställer till det och gör en förvirrad. Men känslokallhet gör människorna i ens omgivning förvirrade och det är ju inte heller särskillt önskvärt.
Jag är nog inne i en sådan där pedantisk period, det får mig att känna mig vuxen och det känns bra. Strävan efter perfektion.
Lunchdags.
Jag drar..
..till Malmö.
Underligt
Jag började skriva det här inlägget, innan jag åkte till stallet:
"När blev jag en fegis? Jag som är så tuff. Det är alltid känslor av olika slag som ställer till det. Men samtidigt så blir livet jäkligt trist utan dem. Det gäller bara att skaffa sig lite pli på dem."
När jag väl kom till stallet, fick jag instruktionen att göra iordning Prinsen. Letade reda på hans spilta, har inte nån koll på var alla hästar står och stallet är byggt så att det är två stallgångar och fyra rader med hästar. Jag stod ungefär 2 meter från spiltan när han började vifta med bakbenet.
Jag som ridit sen jag var 7 har aldrig någonsin varit rädd, förän nu sen jag började på akademistallet i höstas efter ett års uppbehåll. Känns som jag glömt bort grunderna. Men jag är ju inte den som ger upp. Så jag stod och tvekade en liten stund utanför innan jag gick in till honom. Han hälsade genom att stryka öronen bakåt och hugga i luften, sen nosade han lite på min hand för att sedan återgå till att hugga och sparka. Visst, många hästar gör så och det är oftast inget alls att bry sig om, men han var lite värre än någon annan häst jag träffat. Så jag blev osäker för jag visste inte hur jag skulle göra. Någonting sa mig att jag skulle ryta till och smälla till honom, visa vem som bestämde. Men jag fann ingen styrka till att göra det, försökte istället vinna hans förtroende genom att prata vänligt och klappa. Vilket inte hjälpte ett skit, såklart. Lyckades i alla fall borsta ena sidan sen gick jag ut innan jag började med nästa för jag hade ingen lust att krypa under halsen och ge honom en chans att bita. Andra sidan var inte bättre och när jag stod där som bäst och funderade på vad jag skulle ta mig till så högg han mig i handen.
Det blev ett litet sår, hästar har ju inte så vassa tänder, och så gjorde det väldigt ont. Mest blev jag nog rädd. Jag är inte alls van vid att bli rädd, jag tycker inte om det men kan inte göra så mycket åt det Kände mig också väldigt ensam. Började till och med gråta, för andra gången sen jag började där. Som tur var kom en av de andra och hjälpte mig, hon sa att hon inte vågat gå in till honom över huvud taget förns i våras. Självklart visade hon direkt att det var hon som var ledare, genom kroppspråk och röst och plösligt vågade han inte göra någonting.
På lektionen red jag Romo, vi har fått en ny ridlärare för vår gamla är mammaledig, och det gick faktiskt riktigt bra, bästa gången hittills. Känns bra, äntligen börjar jag hitta den där känslan som jag saknat så. Så allt som allt så var det en lyckad gång, jag var glad när jag cyklade hemmåt i regnet.
Back in the days.. när jag vann KM i hoppning på Surprice (-01).
Ännu längre tillbaka på en tävling med min älskade Älsbeth (-99). Och så Älsbeth i hagen.
Blev jag en fegis när jag slutade vara rädd för människor? Eller har jag bara blivit en gammal mes? Måste det kanske alltid finnas något man är rädd för?
Är det inte det ena så är det det andra.
"När blev jag en fegis? Jag som är så tuff. Det är alltid känslor av olika slag som ställer till det. Men samtidigt så blir livet jäkligt trist utan dem. Det gäller bara att skaffa sig lite pli på dem."
När jag väl kom till stallet, fick jag instruktionen att göra iordning Prinsen. Letade reda på hans spilta, har inte nån koll på var alla hästar står och stallet är byggt så att det är två stallgångar och fyra rader med hästar. Jag stod ungefär 2 meter från spiltan när han började vifta med bakbenet.
Jag som ridit sen jag var 7 har aldrig någonsin varit rädd, förän nu sen jag började på akademistallet i höstas efter ett års uppbehåll. Känns som jag glömt bort grunderna. Men jag är ju inte den som ger upp. Så jag stod och tvekade en liten stund utanför innan jag gick in till honom. Han hälsade genom att stryka öronen bakåt och hugga i luften, sen nosade han lite på min hand för att sedan återgå till att hugga och sparka. Visst, många hästar gör så och det är oftast inget alls att bry sig om, men han var lite värre än någon annan häst jag träffat. Så jag blev osäker för jag visste inte hur jag skulle göra. Någonting sa mig att jag skulle ryta till och smälla till honom, visa vem som bestämde. Men jag fann ingen styrka till att göra det, försökte istället vinna hans förtroende genom att prata vänligt och klappa. Vilket inte hjälpte ett skit, såklart. Lyckades i alla fall borsta ena sidan sen gick jag ut innan jag började med nästa för jag hade ingen lust att krypa under halsen och ge honom en chans att bita. Andra sidan var inte bättre och när jag stod där som bäst och funderade på vad jag skulle ta mig till så högg han mig i handen.
Det blev ett litet sår, hästar har ju inte så vassa tänder, och så gjorde det väldigt ont. Mest blev jag nog rädd. Jag är inte alls van vid att bli rädd, jag tycker inte om det men kan inte göra så mycket åt det Kände mig också väldigt ensam. Började till och med gråta, för andra gången sen jag började där. Som tur var kom en av de andra och hjälpte mig, hon sa att hon inte vågat gå in till honom över huvud taget förns i våras. Självklart visade hon direkt att det var hon som var ledare, genom kroppspråk och röst och plösligt vågade han inte göra någonting.
På lektionen red jag Romo, vi har fått en ny ridlärare för vår gamla är mammaledig, och det gick faktiskt riktigt bra, bästa gången hittills. Känns bra, äntligen börjar jag hitta den där känslan som jag saknat så. Så allt som allt så var det en lyckad gång, jag var glad när jag cyklade hemmåt i regnet.
Back in the days.. när jag vann KM i hoppning på Surprice (-01).
Ännu längre tillbaka på en tävling med min älskade Älsbeth (-99). Och så Älsbeth i hagen.
Blev jag en fegis när jag slutade vara rädd för människor? Eller har jag bara blivit en gammal mes? Måste det kanske alltid finnas något man är rädd för?
Är det inte det ena så är det det andra.
Glasögon?
Jag kanske borde skaffa mig ett synfel så att jag kan börja använda glasögon? ;o)
Jag gjorde klart de senaste 2-3 årens skisser härom natten när jag inte kunde sova och ingen var online på msn. Kanske har jag talang, det tycker mamma i alla fall. Haha. =)
Den första har jag faktiskt bara hållt på med ett par ggr i december medan jag började med den andra för 2½ år sen men aldrig lyckades slutföra, den är även gjord efter ett foto, därför den blev så bra. Kanske någon känner igen personen på bilden?
Jag gjorde klart de senaste 2-3 årens skisser härom natten när jag inte kunde sova och ingen var online på msn. Kanske har jag talang, det tycker mamma i alla fall. Haha. =)
Den första har jag faktiskt bara hållt på med ett par ggr i december medan jag började med den andra för 2½ år sen men aldrig lyckades slutföra, den är även gjord efter ett foto, därför den blev så bra. Kanske någon känner igen personen på bilden?
Home
Home sweet home.
Mitt bardomshem, svårt att inte ha en lycklig barndom där. :o)
Fick frågan häromdan om vilket som var mitt bästa barndomsminne. Jag svarade att hela min barndom var mitt bästa minne. En dag kanske jag köper tillbaka huset. ;o)
Mitt bardomshem, svårt att inte ha en lycklig barndom där. :o)
Fick frågan häromdan om vilket som var mitt bästa barndomsminne. Jag svarade att hela min barndom var mitt bästa minne. En dag kanske jag köper tillbaka huset. ;o)
Personlighetstest.1-7
Idag har jag strukturerat mitt liv inför den kommande våren och resten av mitt liv.
Jag gick igenom och sorterade mina gamla psykologi-papper, eftersom jag tänkt göra om de tentor jag inte klarat. Omtentatillfällena är nästa vecka och det insåg jag ju direkt att det skulle jag inte klara. Men jag tog lite andra beslut för att jag ska bli klar någon gång. Letade upp nummret till Uppsala universitets studievägledare och pratade med mamma om rapporten från den neuropsykologiska undersökningen jag genomgått, hon hade tydligen ett ex som jag skulle få. Har också bestämt mig för att plocka ut min journal från psykologen i Säter.
En jäkla massa psykologi alltså. Till råga på allt så hittade jag ett gammalt personlighetstest som vi fick göra under kursen förra hösten, bara för att få se hur det kunde se ut. Jag gjorde det en gång till bara på skoj och fick rättså intressanta resultat som skiljde sig en del från de tidigare:
Extraversion: 4,6
"Trevlighet": 4,6
Samvetsgrannhet: 4,6
Emotionellstabilitet: 4,75
Öppenhet/Intellekt: 5,6
Samtliga resultat var högre än sist, utom samvetsgrannhet som var lika. :o)
Kanske ska lillägga att skalan gick från 1-7.
Sen var jag till gymmet och tänkte ta i mer än någonsin och sprang faktiskt 7 km! Det har jag aldrig gjort förr. 41 minuter och 20 sekunder tog det. Gick i och för sig de första 500 metrarna men jag ökade på slutet, så det jämnade kanske ut sig. Mitt mål att springa en mil under timmen känns inte så långt borta faktiskt, men jag måste nog ha nya skor.
Over and out.
Jag gick igenom och sorterade mina gamla psykologi-papper, eftersom jag tänkt göra om de tentor jag inte klarat. Omtentatillfällena är nästa vecka och det insåg jag ju direkt att det skulle jag inte klara. Men jag tog lite andra beslut för att jag ska bli klar någon gång. Letade upp nummret till Uppsala universitets studievägledare och pratade med mamma om rapporten från den neuropsykologiska undersökningen jag genomgått, hon hade tydligen ett ex som jag skulle få. Har också bestämt mig för att plocka ut min journal från psykologen i Säter.
En jäkla massa psykologi alltså. Till råga på allt så hittade jag ett gammalt personlighetstest som vi fick göra under kursen förra hösten, bara för att få se hur det kunde se ut. Jag gjorde det en gång till bara på skoj och fick rättså intressanta resultat som skiljde sig en del från de tidigare:
Extraversion: 4,6
"Trevlighet": 4,6
Samvetsgrannhet: 4,6
Emotionellstabilitet: 4,75
Öppenhet/Intellekt: 5,6
Samtliga resultat var högre än sist, utom samvetsgrannhet som var lika. :o)
Kanske ska lillägga att skalan gick från 1-7.
Sen var jag till gymmet och tänkte ta i mer än någonsin och sprang faktiskt 7 km! Det har jag aldrig gjort förr. 41 minuter och 20 sekunder tog det. Gick i och för sig de första 500 metrarna men jag ökade på slutet, så det jämnade kanske ut sig. Mitt mål att springa en mil under timmen känns inte så långt borta faktiskt, men jag måste nog ha nya skor.
Over and out.
Photoshop.
Hur kan nåt så simpelt(?) vara så roligt?
Okej jag är kass upptäckte jag just när jag slutade använa snabbkorrigeringsprogramet och gick in på "the real stuff". La ner det ganska snabbt, men jag var kanske för snabb. Well well. Detta är vad jag åstadkommit idag:
Okej jag är kass upptäckte jag just när jag slutade använa snabbkorrigeringsprogramet och gick in på "the real stuff". La ner det ganska snabbt, men jag var kanske för snabb. Well well. Detta är vad jag åstadkommit idag:
Ville bara säga..
Att jag har fått photoshop! Wohoo!
Gjorde ett litet försök:
Orginalet:
Första försöket:
Andra försöket:
Har även torkat av min spegel. Och så måste jag ju bara uppmärksamma mina två rea-fynd, shorts och stövlar. Mmm.. Svart ärmlös polo var nog ett av årets bästa köp, passar nästan till allt!
Sådärja, nu har jag hyllat ytligheten för ett bra tag framöver.
Over and out.
Gjorde ett litet försök:
Orginalet:
Första försöket:
Andra försöket:
Har även torkat av min spegel. Och så måste jag ju bara uppmärksamma mina två rea-fynd, shorts och stövlar. Mmm.. Svart ärmlös polo var nog ett av årets bästa köp, passar nästan till allt!
Sådärja, nu har jag hyllat ytligheten för ett bra tag framöver.
Over and out.
Try again.
Idag, tränade jag en liten stund. Hade lite bråttom för jag skulle äta middag med mamma och brorsan. Tog det lite extra lugnt på bandet bara för att det kännts så motigt på senaste tiden. Men idag kändes det asbra! Bara för att jag tog det lite lugnare så kändes det extra kul när jag kunde höja tempot ganska mycket när det kom någon bra refräng på nån låt i iPoden. Och trots att jag tog det lugn så tog jag ändå 4 km på 4 minuter och då gick jag ändå de första 3 minuterna.
Jag ska nog försöka lägga ner lite mer tid och försöka springa längre distanser i lite lägre tempo, till att börja med i alla fall. Det är svårt att börja i ett högt tempo.
Känner också att min ämnesomsättning kommit igång igen, kändes som den stannat av helt efter den så passiva julen. Har ju tortalslarvat med maten också, ända sen november! Tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag mått så kasst på senaste tiden, nerochuppuppochner. Men jag ska försöka bättra mig även om jag inte har den minsta motivationen till att laga eller ens äta mat.
Hittade just en hemsk bild på mig, eller flera. Från en resa till Mallorca som jag och mamma gjorde innan jag började ettan på gymnasiet. Ska nog lägga upp en bara för att härda min självdistans lite. :o)
Jag har hört fina saker idag, kväll. Från två håll har bra saker om min personlighet sagts till mig. Tack för det, jag blir så glad. :o)
Tränade lite styrka höromdan och ökade viken på båda de hantelövningar jag kör, trots att jag bara kört styrka på gymmet en gång på hela hösten. Sen gjorde jag 36 armhävningar, 20 på fötterna och 15 på knäna. Något liknande har aldrig förekommit i hela mitt liv.
Jä jä.
Over and out.
Jag ska nog försöka lägga ner lite mer tid och försöka springa längre distanser i lite lägre tempo, till att börja med i alla fall. Det är svårt att börja i ett högt tempo.
Känner också att min ämnesomsättning kommit igång igen, kändes som den stannat av helt efter den så passiva julen. Har ju tortalslarvat med maten också, ända sen november! Tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag mått så kasst på senaste tiden, nerochuppuppochner. Men jag ska försöka bättra mig även om jag inte har den minsta motivationen till att laga eller ens äta mat.
Hittade just en hemsk bild på mig, eller flera. Från en resa till Mallorca som jag och mamma gjorde innan jag började ettan på gymnasiet. Ska nog lägga upp en bara för att härda min självdistans lite. :o)
Desperat?!
Vi säger hej till Självförtroende, med hon var tydligen inte där.
Inte God Hållning eller Utstrålning heller.
Det mest anmärkningsvärda är kanske att jag har större bröst där än vad jag har idag.
Och jag som väntat på att de skulle bli lite större
Vi säger hej till Självförtroende, med hon var tydligen inte där.
Inte God Hållning eller Utstrålning heller.
Det mest anmärkningsvärda är kanske att jag har större bröst där än vad jag har idag.
Och jag som väntat på att de skulle bli lite större
Jag har hört fina saker idag, kväll. Från två håll har bra saker om min personlighet sagts till mig. Tack för det, jag blir så glad. :o)
Tränade lite styrka höromdan och ökade viken på båda de hantelövningar jag kör, trots att jag bara kört styrka på gymmet en gång på hela hösten. Sen gjorde jag 36 armhävningar, 20 på fötterna och 15 på knäna. Något liknande har aldrig förekommit i hela mitt liv.
Jä jä.
Over and out.
Den "lilla svarta".
My beloved dress.
Är jag inte det minst fotogenica personen som finns?
Är jag inte det minst fotogenica personen som finns?
Iband önskar man dock bara att nyår kom före jul. Tror jag gått upp 1-2 kg. Det är fördjävligt.
Men jag fick ändå höra att jag var tillräckligt snygg för att kunna få vem som helst. Jag fick nästan två, men ingen jag direkt ville ha. Men man kan nog absolut påstå att jag klättrat en bil uppåt på humörskalan.
Det var helt grymt kul igår. Årets fest, absolut. Blev rättså full. Minns att jag drack en öl, drygt ett glas vin, 1½ snaps, två glas desertvin, en avec, ca ½ flaska champagne, två drinkar (6:or). Så de var kanske inte så konstigt, drack bara vatten efter 2 tydligen. De stängde 4, sen blev det lite efterkaka. Fast jag låg i det närmaste och sov. Klockan blev plötsligt 6 och jag tyckte väl att det var dags att åka hem. Dryg, som hade efterfesten tyckte att jag skulle sova där, tjatade en del. Träffade en kille som hette Mats från gbg som tjatade om att få följa med mig hem. Eftersom han erbjöd sig att betela taxin och dessutom bedyrade att vi inte skulle annat än sova så gav jag väl med mig till sist. Och han höll vad han lovade. Han hade en bra respekt för mig.
Jag var sjukt bakis idag, världens huvudvärk. Har bara segat hela dan, druckit juice, ätit ur min chokladask och kollat på tv. Såg Ivenho, inte sett den förr, den var riktigt bra. Härliga karaktärer och skådespelare och så hästarna förståss!. :o)
Det slog mig hur ädelt det är att stå fast vid sin sak. Inte ändra sig eller gå mot reglerna bara för att det är den enklaste vägen. Jag skulle vilja vara lite mer sån, men jag har en känsla av att jag var sån förut. Hmm.. det är massa saker som tål att funderas på om och om igen.
Kan man någonsin bli 100% ärlig?
Det går rättså bra nu igen, jämvikten har återskapats. Får se hur länge det varar.
Just ja. Min pappa förlovade sig igår. För första gången i sitt liv. Grattis!
Ta tag i mitt liv kanske? Knappast, ska nog kolla på 102 dalmatinerna. Nån som vill hålla mig sällskap?
Over and out.