Borta bra, hemma bäst?
Jag försvann i några dagar, till Malmö.
Jag tänkte att det måste vara den mest inpulsiva grejen jag gjort, på andra plats kommer nog 2001-års hultsfredsfestival.
Men jag fick aldrig känslan av att det skulle vara något konstigt, något onormalt, som jag kunde känna förr.
Innan jag hade "aklimatiserat" mig så var jag förståss lite spänd, men sen kändes det nästan som att vara hemma, nästan.
Vi kollade på ett par intressanta filmer, som var koreanska. Jag gillar nog engelskspråkiga filmer bättre, insåg jag. Men handligen var bokstavligt talat grym. Haha.
Att blogga är lite som terapi, man får släppa ut lite av allt det som ligger och trycker och samtidigt öva på att formulera sig. Gör man det snyggt behöver man inte heller avslöja något. Man kommer oftast fram till någon bra slutsats.
Jag funderar på hur man ska förhålla sig till efterspelet. Det uppstår alltid något sorts tomrum eller nygammal känsla av obehag. Men vid det här laget borde jag väl vara expert på att hantera känslor, avvakta. Put on hold. Var dig själv. Kapsla in. Det är alltid känslorna som ställer till det och gör en förvirrad. Men känslokallhet gör människorna i ens omgivning förvirrade och det är ju inte heller särskillt önskvärt.
Jag är nog inne i en sådan där pedantisk period, det får mig att känna mig vuxen och det känns bra. Strävan efter perfektion.
Lunchdags.
Jag tänkte att det måste vara den mest inpulsiva grejen jag gjort, på andra plats kommer nog 2001-års hultsfredsfestival.
Men jag fick aldrig känslan av att det skulle vara något konstigt, något onormalt, som jag kunde känna förr.
Innan jag hade "aklimatiserat" mig så var jag förståss lite spänd, men sen kändes det nästan som att vara hemma, nästan.
Vi kollade på ett par intressanta filmer, som var koreanska. Jag gillar nog engelskspråkiga filmer bättre, insåg jag. Men handligen var bokstavligt talat grym. Haha.
Att blogga är lite som terapi, man får släppa ut lite av allt det som ligger och trycker och samtidigt öva på att formulera sig. Gör man det snyggt behöver man inte heller avslöja något. Man kommer oftast fram till någon bra slutsats.
Jag funderar på hur man ska förhålla sig till efterspelet. Det uppstår alltid något sorts tomrum eller nygammal känsla av obehag. Men vid det här laget borde jag väl vara expert på att hantera känslor, avvakta. Put on hold. Var dig själv. Kapsla in. Det är alltid känslorna som ställer till det och gör en förvirrad. Men känslokallhet gör människorna i ens omgivning förvirrade och det är ju inte heller särskillt önskvärt.
Jag är nog inne i en sådan där pedantisk period, det får mig att känna mig vuxen och det känns bra. Strävan efter perfektion.
Lunchdags.
Kommentarer
Trackback
