Aldrig.

Jag sa aldrig men man ska aldrig säga aldrig.
Jag sa att jag aldrig skulle låta dig gå, jag menade det också för du betydde mycket för mig.
Men nu är det svårt att hålla kvar för det som fanns, det jag ville hålla fast vid, det finns inte längre kvar. Jag trodde att vi bara var vänner, att det var vad vår relation byggde på. Men det verkar som om jag hade fel. För det är tydligt att något är borta. 

Jag vet inte om du inte förstått det, eller om du bara inte låtsas om det, jag skulle gissa på det senare för du är inte helt dum. Men nästa nöt är varför du inte talar om det och låtsas som inget när vi pratar, de få gånger som vi fortfarande gör det.
Du säger att du saknar mig också men jag kan inte längre tro på något som du säger och det goda i vår relation byggde mycket på det.  

Det fanns aldrig något dåligt, därför kom smärtan som en chock. Bedövande och tillintetgörande. Jag tror inte du förstod, jag vet inte riktigt hur mycket du förstår av det jag skriver här.  

Men du försvann och jag vet inte varför, det känns som om jag gjorde dig riktigt besviken och inte längre är värd din uppmärksamhet, de få gånger som vi setts har jag känt det precis så, som om jag inte är tillräckligt bra. Det känns otroligt orättvist, men jag är inte arg och jag har kommit över smärtan och det otroliga, det kändes så för mig åtminstone, som vi hade, har jag delvis glömt. Det var antagligen för bra för att vara sant. 

Men jag är ändå skyldig mig själv att försöka få dig att förstå eller få någon storts klarhet. Kanske är det så att du döljer något. Jag hoppas det, för det betyder att jag inte helt har missbedömt dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0