Waiting for a sunny day.


Man ser så grymt ball ut i solglasögon. Ska ta dem med mig och gå ut på gräset strax.



 Så länge som vi har varandra så spelar ingenting annat egentligen någon roll. Jag saknar döbeln, jag önskar att alla bara kunde flytta tillbaka för ett par månader så vi kunde återuppleva lyckan en gång till. Men det är tyvärr försent. Det enda man kan göra är att fortsätta träffast och njuta av det och av minnet.



Idag är jag gladare än jag varit på länge, inte sen i höstas har jag känt mig så här lätt och lycklig.
När jag bodde på döbeln var jag alltid glad, i stort sett. Livet var lätt då, ingenting var jobbigt. Jag grät varje dag i en månad när Gurka dog, men det kändes aldrig jobbigt. Jag hade nog inte varit den person jag är idag om jag inte haft mitt år på döbeln, jag tror att jag hade varit mycket tråkigare och "vanligare".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0