Pulver.

Nu är jag tillbaka, tillbaka där jag var för ett tag sen, sisådär 3 månader. Fast ändå inte. Jag har med mig nya erfarenheter i bagaget och har nog upptäckt minst en ny sida av min person.

Den största skillnaden är att mitt gladpulver är borta, mitt favorit pulver. Jag vet inte varför eller om det är för alltid men det är så det är, har jag fått förstå. Först blev jag orolig, sen skräckslagen och nu har jag anpassat mig. Jag gjorde vad jag trodde var rätt men misslyckades som vanligt. Så nu har jag sänkt förväntningarna och förhoppningarna för att inte gå under, förtäras av mig själv. Inget kommer bli riktigt bra fören jag hittat någon sorts ersättning för pulvret, så är det bara. Men om man inte tänker på det så känns det inte. Just nu känner jag inget, vilket nästan tycks mig lite underligt, jag trodde nog att det skulle bli värre. 

Man brukar säga om vissa hästar att de är en-mans-hästar, jag är en en-persons-människa tror jag. Långa perioder har jag bara varit till för mig själv, men jag tror jag har en vän åtminstone, om man använder mammas definitioner.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0