Sagan om mitt liv.

Jag kände det som om jag sprang från något, som om det var farligt att stanna men ok så länge jag sprang. Nu vet jag att det var sant. Jag hoppas att det inte är för sent att börja springa igen för här kan jag inte stanna. Det är förenat med livsfara.

Jag förstår inte hur jag hamnade här, i vilket vägskäl valde jag fel väg? Kanske känns det bättre imorgon. Ska jobba åtminstone. Jobbet är bra. På jobbet har jag en roll och jag behöver aldrig tveka. Jag har blivit tilldelad en roll där reglerna är tydliga och enkla. Gör ditt bästa, var punktlig, noggrann, trevlig, vänlig, hjälpsam, försök att vara så snabb du klarar av att vara, om du är osäker, fråga. Prata, det är alltid bättre att prata än att vara tyst. Lär dig vilka som är dina styrkor och av dina egna och andras misstag.
På jobbet behöver man inte gå på känsla. 

Allting annat är känsla.
När någon frågar hur du mår.
När du bestämmer vad du skall äta.
När du shoppar.
När du ska ringa någon.
När du tränar.
När du skall svara på ett mail.
När du ska sova.
När du ska ut och festa.
När du klär på dig.
När du skriver blogg. 

Allt. 

I och för sig så drivs man av känslor även i jobbet. När man gjort rätt, någonting bra och får ett tack från en kund eller beröm från chefen. Då mår man bra och vill fortsätta att bli bättre, sträva högre. Man vill bli bäst, SM i hjälpsamhet.  

Men det verkar ha blivit ett hål någonstans. Jag vet inte riktigt varför men Meningen med livet verkar ha tagit semester, verkar vara en lång resa han är ute på. Men så länge man springer behöver man inte tänka. Men till slut ramlar man ju ner i det förbaskade hålet ändå, har man tur så snubblar man bara till, reser sig och springer vidare. Men om man har otur så kan man hamna var som helst.