You booring bitch.

Jag fick nyss höra av någon, som jag kände ett tag förut men senare inte talade med på flera år, att jag blivit tråkig. Han mindes mig som "en galen riktigt jäkla kul brud". Det fick mig att tänka tillbaka.
Kände han mig alls? Visade jag upp ett annat jag inför honom? Förändrade han mig?
Jag tror att jag var livrädd för att visa mitt riktiga jag för honom, vad jag egentligen kände. Jag var ung då, osäker och väldigt kär. Och han var ju den bäste jag någonsin träffat, definitivt den snyggaste. Kände honom inte, bara hans yta men inte hans värderingar. Eftersom jag var så kär, kärare än någonsin, så sårade han mig förståss mer än någon annan.  

Jag har ett behov av att kunna lita på människor, jag måste. Annars kan jag inte slappna av. Men alla går definitivt inte att lita på, även den som verkar mest stabil och pålitlig kan ha ett svagt skrangligt inre. Ofta lurar man sig själv för att man vill lita på någon, man behöver det. Jag har kommit till slutsatsen att det är värre att bli sårad än att leva ensam.  

Jag antar att i stort sett alla känner ett behov av att kunna lita på dem i sin omgivning, men jag verkar bli extra besviken extra länge om någon sviker mig, vilket också alltid händer om jag får känslor för någon. 

De säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte älska alls. Men när man har älskat och förlorat, måste man då göra det om och om igen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0