Sagan om mitt liv.

Nu har allt lagt sig igen. Knåpade ihop ett närmare 400 tecken långt sms och förklarade att jag inte tänkte göra ett skit mer för honom, att han fick mig att vilja göra mig själv illa. Nu tror jag inte att han kommer besvära mig mer, om han gör det tänker jag fan slå ihjäl honom.

Jag har ett stort illske potential tror jag. Sådan förtärande illska som slår ut allt annat och som nästan tar död på en själv samtidigt. Jag känner också en viss njutning i att andra mår dåligt och då framförallt dem som sårat mig. När jag märker att de som sårat mig lever lyckliga så känner jag illska och avsky. För varje gång de inte misslyckas hatar jag dem lite mer. Det finns inga tjejer som jag hatar.

Varför jag hatar dem som lyckas? För att jag själv aldrig gör det såklart. Och varje gång de jag misslyckats med lyckas så står det alltmer klart att det är mig det är fel på. Ingen vet vad det är men något är det.