Gone daddy gone.

Jag är förvirrad. Jag vet inte varför men jag vet varken ut eller in, som om någon skulle ha tagit bort en del av min hjärna, den delen som utlöser impulser för handlande. Dessutom känner jag en viss rädsla för misslyckande. Fick ju som sagt en del trevlig och egoboostande feedback förra veckan. Det gör att om jag misslyckas nu så kommer det att kännas mycket värre för då krossas återigen mitt hopp om att jag skulle vara en lämplig människa. Om jag redan ligger halvvägs nerför så gör ytterligare ett misslyckade ingen större skillnad. Men från toppen till botten är det en bit och när ansiktet träffar marken så gör det ont.

Dessutom har jag på ett smärtsant sätt insett att jag saknar anlag för att bli hårdrockare. Ingen större förlust kanske men min nacke gör förfärligt ont efter lördagens headbangande på norrlands. Har tagit två ibumetin men känner fortfarande av den.

Tror jag skall ta en tur till köket för inmundigande av äckligt euroshopper kaffe.
Näst nästa helg verkar det bli Mariestad för övrigt, oväntat nog.

"You don't mind mind the fall until your face hits the ground." 

Yeah right..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0