Sagan om mitt liv.

Man skulle kunna likna mig med ett ägg. Jag har liksom ett skal jag kan hålla mig inom och då är allt bra, men så fort jag kommer utanför skalet så blir allt osäkert  och stöter man till på fel ställe så krakelerar hela min insida och ångesten väller in och strimlar mig likt en äggskivare.

Lite klyschigt kanske men vem har sagt att det är dåligt?

Jag grubblade en hel del igår, var ju tvungen att få någon rätsida på den hela, på mig. Den bästa lösningen jag kom på var att jag kanske dog. I våras och sen igen i december. Men nu får det vara slut på död. Livet pockar på uppmärksamheten.

Läste lite ur bloggen från i våras. Vilket uppochnerliv det var då. Det blev för mycket. Men det var intressant att få vara med och lära sig lite om hur man funkar. Hur mycket man tål. Jag kan nästan känna känslan igen, hur det kändes då. Lev nu och lev för fullt, tänk inte framåt. Du kanske mår dåligt men det är bara att skratta åt. Det är nog skönt att vara död. Nästan så att jag är sugen på att göra det igen, så intensivt. Men så ohälsosamt, både fysiskt och psykiskt.

I natt kom det snö, den bara smög sig på helt ljudlöst.

Jag måste åter tillägna ett inlägg åt min favorit Popeye.
Vi hade dressyr idag på lektionen och han var på mycket bättre humör än innan jul, fast ändå lite seg. Vi körde sits, halvhalter, framdelsvändningar och ett galopparbete på slutet. Och det var där det hände! I galoppen. Han bytte växel, från seg ridskolehäst till fin dressyrhäst. Jäklar vilket steg! Han bara flög fram! Gick knappt att stoppa. Dessutom fick vi öva lite ökad trav på diagonalen i ridhuset. Mmmmmmmm! Det var så härligt, så fint att känna att han kan, med mig i sadeln.

I love Popeye.

Lördag.
Var ska man börja?
Det var en lugnare kväll än väntat men mycket känslor på ett ställe. Det var break-ups hit och gengångare dit och krulltottar som yrde omkring

På förfesten träffade jag en tjej som också var ett Keane-fan, hon hade dessutom gått hästlinje på gymnasiet, som jag. Jag fick känslan av att ha träffat henne förut.

Jag var snygg som fan i min lilla svarta med svarta klackar till. Den första jag fick syn på på V-Dala var Krulltott men han försvann lika snabbt igen, såg honom flera gånger stå och prata med olika tjejer. En populär prick. När vi gick hemmåt, efter att nästan ha tappat bort varandra, sa han något fint. Jag sa inget. Vad folk säger på fyllan går som genom ett filter, jag hör det men betydelsen försvinner. Jag tror det var Anders J som fick mig att införa den funktionen efter det där telefonsamtalet då han i ren desperation försökte övertala mig att gifta mig med honom eller åtminstone ge honom en chans till, trots att det var en annan tjej han ville ha då.

Flygaren, han som gled iväg för att sedan dyka upp månader senare, med Pössar från Laos och solbränna från Kambodja, och tro att allt var som vanligt, så att jag var tvungen att säga upp vår kontakt, var där. Han stod och såg på mig en lång stund och jag såg tillbaka. Han var på topp, lite snyggare, på grund av solbrännan gissar jag, lite längre, eftersom självförtroenden var starkt och han hade som vanligt en liten vän efter sig. Jag kände inget. Kom att tänka på en rad ur en Keane-låt: I don't know you and I don't want to.

Söndag.
Tog en promenad i solen tillsammans med Silverchair och mina näst minsta solbrillor. Vårsol i januari. Jag har fått en favoritväg där man kan gå rakt fram på söndagseftermiddagarna med solen i ansiktet .

Jag undrar vem det är som har övertaget. Jag eller Krulltott? Kanske är det jag eftersom jag inte vet. Kanske ligger vi på samma nivå, kanske har vi helt olika tankar om allt. Jag vet bara inte om vi är på väg någonstans, var vi hamnar sen. Jag antar det visar sig. Jag anar att han kan vara något riktigt bra.

Torsdag.
Hade fysiklektion mellan 10.30 och 12, det första "riktiga" lektionen. Har varit lite orolig för att det skall vara lika omöjligt som jag tyckte att det var i gymnasiet. Men vi fick några öningsuppgifter, i och för sig bara på prefix och "gällande siffror" men det var lätt och jag var inte sist klar, kändes som en liten tröst åtminstone. Vi får se hur det känns sen när boken kommer.

Dagarna blir så länga när man går upp så tidigt. Igår hann jag till och med med att träna mellan registreringen på fysiken och på matten, sen hann jag med en promenad innan jag la mig också. Fett najs.

Imorgon är det tänkt att jag ska hinna med att träna också. Igår tog jag en vända upp på vågen för första gången efter jul och döm om min förvåning när den stannade på ~70! Hela hösten har jag slitit för att komma under 70 men inte varit under 72 (med skor, väger mig alltid på vågen i gymmet och orkar aldrig ta av skorna) nu känna det inte som jag ansträngt mig alls; haft jullov, semester och så var jag sjuk en vecka. Man borde kanske ha egyptiska förkylningar oftare, för jag tror den tog hårt på musklerna på mina lår, men dem tycker jag inte alls om så det var ju bara bra. Nu blir det Lilla svarta på lördag. :o)

Inställning till livet 2008:

- Låt saker ta tid, blir du stressad på fel sätt blir allt bara smet ändå, har du inte svaret direkt så kommer det nog förr eller senare bara du ger det tid.
- Stå på dig, låt ingen tro att de vet vad som är bäst för dig, inte ens mamma.
- Var öppen, var inte rädd för att ta hjälp av andra om du känner att du kört fast.
- Planera, skriv listor, scheman, använd almanackan. Då har du alltid något att hålla mig till om motivationen och självdiciplinen tryter.
- Var öppen och anförtro dig åt andra, var inte så rädd för att skaffa nya vänner, du kommer antagligen inte att ångra dig.
- Var ärlig mot dig själv om vem du är, då är det lättare att vara det även mot andra.
- Tro inte att du är sämre eller konstigare än andra, antagligen är det de som är konstiga och du som är normal.
- Försök att ha så roligt som möjligt.