Lammbi.
Oj oj idag har vi gjort ett riktigt dagsverke ute vid Torpet. Det var hela den här svängen med trädfällning, huggning, uppstapling, nedstapling, lastning, hemkörning, uppstapling hemma och ytterligare stapling av gammal ved som legat under presenning sen förra vintern eller något.
Jag kom att fundera över om detta är hur jag kommer spendera mina lediga stunder då jag är vuxen. Kommer jag att ha ett hus på landet där jag fäller träd tillsammans med min man och våra barn? Ljudet av motorsåg är något som låter väldigt mycker barndom för mig. Fast jag skulle vilja påstå att motorsågen som användes idag lät annorlunda än pappas, om än bara en aning. Sen rann tankarna iväg till obehaget jag känner inför att tänka på famtiden och varför.
Till lunch grillade vi lammkorv, till middag åt vi lammgryta och imorgon blir det lammstek. Min mamma gillar lamm, men hon är bra på att laga mat så jag klagar inte. Vi äter nästan alltid 3-rätters när jag är hemma, på helgen. När jag var yngre tyckte jag att det var drygt, sitta och äta i evigheter och prata, bete sig. Men nu gillar jag det mer och mer, antagligen för att jag blivit vuxnare.
Jag känner en viss hopplöshet för tillfället, standardhopplöshet. Det handlar alltid om kärlek och relationer och min egen oförmåga. Känslan är egentligen ganska ogrundada, som vanligt. Men ändå börjar jag tänka att det är lika bra att lägga sig ner och dö, ingen ångest, bara död. Samma sak förra våren. Jag vet inte varför, jag ger bara upp. På sätt och vis. Jag gör inget egentligen, det är bara tankar, inte så mycket handling. Men jag anar var vändningen kom den här gången. Men det får jag ta med den andra bloggen.
