Sagan om mitt liv.

I går på klubbverksmötet bestämde vi temat för personalfesten. Schtockie pratade om att det borde vara ett rätt så öppet tema och jag som var allmänt trasig i huvudet (och även i kroppen) droppade Alice i underlandet, eftersom det är så otroligt brett, haha. Men de andra gillade det så det skall bli vårt tema. De andra ska ha en filmkväll på måndag och kika på den men jag sitter ju härinne då så jag missar det, men jag får kolla sen. Någon som har lust att hålla mig sällskap?

Ibland blir jag nästan rädd att jag ska bli kristen. Jag känner mig liksom så spirituell. Som om det finns ytterligare en dimension som jag håller på att upptäcka. Men jag skulle tro att det bara är min inställning till livet och min del i det och till andra i min omgivning.

Vi såg Minority report i förmiddags, sen såg vi Woodsman. En kvinna i den filmen sa att hon såg något gott i honom, huvudpersonen som var en straffad pedofil. Förut trodde jag bara att sådant var nonsens, förstod inte hur man kunde se sådant. Men nu förstår jag.

Paulo Coelho skrev något, i den senaste boken jag läste av honom, om att man bara vet så mycket som man tror att man vet. Och jag tänkte när jag läste det att det är så det ofta är och att jag redan förstått det.
Jag känner mig själsligt bättre nu är tidigare, som om jag fått en viss ro. Antagligen är det ett mått av självsäkerhet som jag uppnått och som jag inte hade förut.
Förut tyckte jag inte att jag var bra på någonting, jag såg mig själv som någon konstig någon som andra glömmer eller inte ser över huvud taget, för det var så jag kände mig.
Men nu tycker jag inte alls så. Jag tycker om mig själv, jag tycker att jag är en ok person att vara och jag skulle inte vilja byta och jag är heller aldrig avundsjuk som jag kunde vara förr. Jag var avundsjuk på dem som hade många vänner, som var bjudna på fester, som hade pojkvän.
Jag kunde omöjligt förstå eller acceptera att jag inte var som dem att jag inte var omtyckt. Frågan är om jag tyckte om någon?
Jag var väldigt låst i mig själv och kraven jag satte på mig. Till exempel kunde jag inte prata med någon om jag inte hade något vettigt att säga. Ett "Hej Hur är läget?" räckte inte till. Men jag hade inte en aning om vad man kunde prata om och det blev nästan alltid spänt när jag försökte och jag skyllde allt på mig själv. Varför skulle någon tycka om att prata eller umgås med mig?
Eftersom jag hade så låga tankar om mig själv så krävde jag otroligt mycket bekräftelse för att bli någons vän och jag vet inte ens om jag var en så bra vän. Bekräftelse i varje steg. Det är inte förrän nu, den här våren som det börjat att släppa, det är först nu jag kan se det med ett överskådligt perspektiv.
Det är först nu jag kan se och acceptera de olika rollerna man har i en relation, de behöver inte alltid vara exakt jämvikt i allt. Bara för att det är jag som hör av mig oftast i en relation så behöver det inte vara något dåligt, det behöver inte betyda att jag gör fel eller att personen tycker att jag är jobbig. För i en annan relation kan det vara tvärtom. Det är sällan man ogillar att någon visar en uppmärksamhet på något sätt.

Tålamod är en mycket bra egenskap.

I dag är jag glad, gladtrött, tröttglad. Flummig.

I dag är första dagen på resten av mitt liv, lite annorlunda igen. Lite gladare, lite bättre, lite roligare.

Jag pratade med en person i dag, som en start på min jakt efter någon att lära känna. Det var trevligt och definitivt ingen envägskommunikation. Motiverande. 

Jag lever här och nu, jag ska göra det bästa av att leva här och nu. Försöka se hur man får ut det bästa av varje situation och sen genomföra det. Jag ska ta för mig av allt roligt, för inget blir roligare än man gör sig och jag har haft alldeles för mycket tråkigt på sistone. Så tråkigt att det inte känts värt att leva.

Men jag ska leva ett tag till så kan jag lika gärna göra det bästa av situationen.

Åter inlagd med kanylen monterad i armvecket.

Jag tror att jag besitter en stor stolthet. Många saker känner jag ett motstånd till att göra på grund av respekten för mig själv. Jag kan liksom inte understå mig. Även om jag kan ana att jag skulle kunna tjäna på att agera så.

I filmen Vanilla sky påstår en kvinna att man ger varandra en sorts löfte när man har sex. När jag var liten trodde jag också på det, jag skulle gärna tro på det nu också men det blev för länge sedan för smärtsamt. Eller jag intalade mig att jag bara var dum om jag trodde på något sådant.

Förut blev jag också kär väldigt lätt och oftast utan att veta varför. Men jag har lärt mig att man måste dra ut på det. Det är lite som en teater, man måste testa varandra, man får inte lita på någon direkt, även om man vill. Man måste visa att man är en bra motspelerska. Men jag tycker att värdet sjunker ju längre akten blir innan den når sin kulmen. Den som väntar på något gott.. Jag har aldrig förstått det här med att vänta, men vissa saker får man bara acceptera för att man vet att det är för det bättre.

Men jag tror att jag kanske sätter ett hägre värde på sex nu än då, sex är viktigt och jag är viktig.
Men det är klart att alla är ju inte lika pålitliga som jag, alla menar inte allt de säger. Det måste man komma ihåg. Kanske måste man vänta tills man hittar den där personen som inte är som andra, den där som förvånar en med sin godhet. Eller vem är det man väntar på? Någon som man tror kommer att göra en glad varje dag? Någon som får en att känna som en bättre människa? Någon man gladeligen ger hela sig själv till utan att känna att känna att man offrar någonting utan istället blir rikare. Men resten då? Ordnar det sig på auto?

Jag läste ut Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät. Trots att jag inte gillade den så lärde jag mig nog något. Paulo Coelho känns mer som en verklig person som jag träffat, eller åtminstone sett, än som någon som skrivit några böcker jag läst.

Jag trivs med att vara här, avskärmad från det vanliga livet, men ändå i sällskap med nya individer som kan lära mig något. Men snart släpps vi ut igen, men vi måste vara tillbaks i morgon bitti för att börja de egentliga studierna och ta våra doser och lämna prover. Det känns bra.