Sagan om mitt liv.

Jag började skriva det här inlägget, innan jag åkte till stallet:

"När blev jag en fegis? Jag som är så tuff. Det är alltid känslor av olika slag som ställer till det. Men samtidigt så blir livet jäkligt trist utan dem. Det gäller bara att skaffa sig lite pli på dem."

När jag väl kom till stallet, fick jag instruktionen att göra iordning Prinsen. Letade reda på hans spilta, har inte nån koll på var alla hästar står och stallet är byggt så att det är två stallgångar och fyra rader med hästar. Jag stod ungefär 2 meter från spiltan när han började vifta med bakbenet.
Jag som ridit sen jag var 7 har aldrig någonsin varit rädd, förän nu sen jag började på akademistallet i höstas efter ett års uppbehåll. Känns som jag glömt bort grunderna. Men jag är ju inte den som ger upp. Så jag stod och tvekade en liten stund utanför innan jag gick in till honom. Han hälsade genom att stryka öronen bakåt och hugga i luften, sen nosade han lite på min hand för att sedan återgå till att hugga och sparka. Visst, många hästar gör så och det är oftast inget alls att bry sig om, men han var lite värre än någon annan häst jag träffat. Så jag blev osäker för jag visste inte hur jag skulle göra. Någonting sa mig att jag skulle ryta till och smälla till honom, visa vem som bestämde. Men jag fann ingen styrka till att göra det, försökte istället vinna hans förtroende genom att prata vänligt och klappa. Vilket inte hjälpte ett skit, såklart. Lyckades i alla fall borsta ena sidan sen gick jag ut innan jag började med nästa för jag hade ingen lust att krypa under halsen och ge honom en chans att bita. Andra sidan var inte bättre och när jag stod där som bäst och funderade på vad jag skulle ta mig till så högg han mig i handen.
Det blev ett litet sår, hästar har ju inte så vassa tänder, och så gjorde det väldigt ont. Mest blev jag nog rädd. Jag är inte alls van vid att bli rädd, jag tycker inte om det men kan inte göra så mycket åt det Kände mig också väldigt ensam. Började till och med gråta, för andra gången sen jag började där. Som tur var kom en av de andra och hjälpte mig, hon sa att hon inte vågat gå in till honom över huvud taget förns i våras. Självklart visade hon direkt att det var hon som var ledare, genom kroppspråk och röst och plösligt vågade han inte göra någonting.
På lektionen red jag Romo, vi har fått en ny ridlärare för vår gamla är mammaledig, och det gick faktiskt riktigt bra, bästa gången hittills. Känns bra, äntligen börjar jag hitta den där känslan som jag saknat så. Så allt som allt så var det en lyckad gång, jag var glad när jag cyklade hemmåt i regnet.


Back in the days.. när jag vann KM i hoppning på Surprice (-01).


Ännu längre tillbaka på en tävling med min älskade Älsbeth (-99). Och så Älsbeth i hagen.

Blev jag en fegis när jag slutade vara rädd för människor? Eller har jag bara blivit en gammal mes? Måste det kanske alltid finnas något man är rädd för?
Är det inte det ena så är det det andra.