Uppriktig ärlighet.
Jag glömde bort vad det var, den där ärligheten, uppriktigheten. Den kräver styrka, en styrka som varit bortblåst, ett tag. Det är så typiskt mig, typiskt mig, typiskt mig.
Jag har en inneboende rädsla för att göra fel. Den rädslan, kostade mig massor av extra körlektioner och en extra uppkörning. Men det är småsaker.
Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar... eller inte. Det är synd att det finns så små människor.
Ärlighet alltså, känslomässig ärlighet. Det är tufft, det har det alltid varit. Likväl när jag var nästintill känslolös, som nu.
Jag är rädd för att när jag talar om för dig att jag tycker om dig så kommer du att se ner på mig, från det ögonblicket och för evigt. Därför säger jag inget, fast det ibland känns som jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill inte göra fel, därför gör jag inget.
Jag behöver kontinuerlig bekräftelse för att vara säker på att jag inte gör fel, man får gardera sig i början. Men jag lär mig snabbt.
På Stockholmsnation i kvällst träffade jag på Torgny.
Denne man som fick mig att känna mig så underbar och fullkomligt avslappnad på bara några timmar, med hjälp av sina komplimanger. Både verbala och kroppsliga. Han verkade så ärlig och jag föll som.. som.. jag kan inte ens hitta något lämpligt ord. Jag föll som jag kanske bara gjort en gång tidigare men det tog betydligt längre tid, även om det gick snabbt. Jag litade på att vi talade samma språk, att jag förstod vad han menade och ville.
En träff, några sms och sen aldrig mer och jag sa inte ens att jag tyckte om honom, men han kände det på sig, antar jag. Men jag kände det ju också? I det läget går det inte att ljuga, men det gjorde jag, det var ju ändå bara ett sms. Men det var försent. Jag lovar att jag hade kunnat göra vad som helst, om jag bara visste vad.
Som sagt, Torgny. Han såg mig såklart inte men jag tog tag i hans arm och sa:
- Så du har också skaffat hatt. (Hattar verkar föra oss samman.)
Han såg på mig, utan att först känna igen mig, sen blev han nästan mållös. Ansikten säger mer än tusen ord.
Sen började han prata och han var mycket trevlig och intresserad och när hans vän började dra i honom frågade han om jag stod kvar och syftade till senare, ja han la till och med armen om mig lite grann. Han sa "vad snygg du är i kväll" och sen gick jag.
Jag känner ingenting för honom nu, men jag skulle säkert kunna lita på honom igen.
Kan man ljuga med kroppsspråket?
Jag har en inneboende rädsla för att göra fel. Den rädslan, kostade mig massor av extra körlektioner och en extra uppkörning. Men det är småsaker.
Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar... eller inte. Det är synd att det finns så små människor.
Ärlighet alltså, känslomässig ärlighet. Det är tufft, det har det alltid varit. Likväl när jag var nästintill känslolös, som nu.
Jag är rädd för att när jag talar om för dig att jag tycker om dig så kommer du att se ner på mig, från det ögonblicket och för evigt. Därför säger jag inget, fast det ibland känns som jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill inte göra fel, därför gör jag inget.
Jag behöver kontinuerlig bekräftelse för att vara säker på att jag inte gör fel, man får gardera sig i början. Men jag lär mig snabbt.
På Stockholmsnation i kvällst träffade jag på Torgny.
Denne man som fick mig att känna mig så underbar och fullkomligt avslappnad på bara några timmar, med hjälp av sina komplimanger. Både verbala och kroppsliga. Han verkade så ärlig och jag föll som.. som.. jag kan inte ens hitta något lämpligt ord. Jag föll som jag kanske bara gjort en gång tidigare men det tog betydligt längre tid, även om det gick snabbt. Jag litade på att vi talade samma språk, att jag förstod vad han menade och ville.
En träff, några sms och sen aldrig mer och jag sa inte ens att jag tyckte om honom, men han kände det på sig, antar jag. Men jag kände det ju också? I det läget går det inte att ljuga, men det gjorde jag, det var ju ändå bara ett sms. Men det var försent. Jag lovar att jag hade kunnat göra vad som helst, om jag bara visste vad.
Som sagt, Torgny. Han såg mig såklart inte men jag tog tag i hans arm och sa:
- Så du har också skaffat hatt. (Hattar verkar föra oss samman.)
Han såg på mig, utan att först känna igen mig, sen blev han nästan mållös. Ansikten säger mer än tusen ord.
Sen började han prata och han var mycket trevlig och intresserad och när hans vän började dra i honom frågade han om jag stod kvar och syftade till senare, ja han la till och med armen om mig lite grann. Han sa "vad snygg du är i kväll" och sen gick jag.
Jag känner ingenting för honom nu, men jag skulle säkert kunna lita på honom igen.
Kan man ljuga med kroppsspråket?
Kommentarer
Trackback
