Dag 1.
I believe I'm back on track. Där jag var för drygt en månad sen, innan jag blev sjuk (förkyld i 2-3 dagar). Mitt självförtroende börjar vända åter och allt går inte längre i olika gråskalor. Jag vet inte varför jag föll, men jag vet hur jag kom tillbaka. Det är tack vara alla de andra, de härliga människorna som finns runt om en, de som ger lite extra. Men jag måste ändå ge mig själv lite cred för jag har faktiskt försökt, även om det bar emot, så har jag försökt.
Jag har, så länge jag kan minnas, haft svårt för att ty mig till andra. Jag vill helt enkelt inte vara till besvär eller verka jobbig. Jag vill inte tigga uppmärksamhet av någon, jag vill inte lägga mig i. Min väg har blivit, under bara de senaste månaderna, att ge, att bry mig om. För att på så vis få något tillbaka.
Jag har slutat bry mig om småsaker som rättvisa och förebråelser. Jag var hemsk på sådant förut, men vad som egentligen är viktigt är inte en själv utan vad man kan få andra att känna.
Man får inte vänta sig att få någonting tillbaka utan tänka på alla andra som ger och om man lyckas hjälpa någon så kan man glädjas åt det länge.
Men självklart orkar man inte alltid, liksom man inte alltid kan vara där för alla, man får inte hänga upp sig på sina begränsningar utan föröka se det man gjort bra. Se det som andra gör bra och låta det stärka en.
Som i morse på bussen; jag hann precis i tid och hade en supertung väska, för jag skulle ju tvunget ha med Albin till Björnrike tillsammans med all annan utrustning jag verkar behöva för mina dagliga behov, när jag kom ombord och tog fram busskortet så hälsade föraren och sa glatt; Va fin du är! Sånt gör mig bara så glad, att människor orkar vara glada och sprida sin glädje till andra att de orkar bry sig och visa vad de känner, på riktigt.
Om bussföraren hade varit en man, som det oftast är, hade jag nog tänkt till en gång innan jag blivit glad, fast det är orättvist. Men nu var det en ung invandrartjej, jag antog det eftersom hon hade en liten brytning i sitt uttal, hon var dessutom vacker.
Det oväntade gör en oftast lite gladare medan man ofta inte sörjer det man är van vid förrän det är borta.
Ibland, fast jag skäms för att säga det, önskar jag ändå att någon brydde sig lite mer om mig. Men min filosofi är att allt blir vad man gör det till, de relationer jag har är där för att jag byggt upp dem och de är på det sättet eftersom jag byggt dem så. Man kan inte styra andra, man kan inte bestämma exakt vad som händer, men genom att hantera saker på olika sätt, hjälper eller stjälper man sig själv. Det gäller att välja rätt väg. När man gjort fel brukar det oftast straffa sig själv, men man får inte glömma att berömma sig själv när man gjort något bra. Man kan lära mycket av sig själv, allt annat kan man lära av andra. Det man inte är bra på får man försöka träna på, även om det är svårt. Man får helt enkelt inte ha bråttom.
Det är inte sakerna man gör utan människorna man träffar.
Jag är den jag är tack vare och på grund av andra.