Sagan om mitt liv.

Nu är vi inne på fjärde dagen av skånska, det är väldigt svårt att sluta. Igår fick vi dock ta ett avbrott för engelska då vi tog några öl med Gurans polare. Jag lyckades med konststycket att få dem att tycka att jag var mer konstig än Guran. I kväll ska vi äta stek på Black Dog och dricka mer öl. Jag ska försöka ta det lite lugnt för jag har inte så mycket pengar kvar och allt är jäkligt dyrt, i alla fall i matväg.

Imorgon återvänder jag hem och sen väntar en helt fullsmockad vecka.

Arevoir.

Igår besökte vi Louvren och såg Monalisa med flera. Sen skulle vi äta Crêpes men creperiet var stängt och vi var så hungriga att vi inte orkade vänta så vi tog kebab istället. Fransk kebab är inte som svensk kebab, men det var helt ok ändå. Har drabbats av värsta förkylningen såjag nyser och snorar hela tiden, känner mig en smula hängig. I dag är planen Versailles, men jag känner mig en smula överfylld av gamla franska saker så kanske kan vi hitta på något annat. Tydligen så ska det vara möjligt att gå in i Versailles trädgård gratis.

Nu är det strax brunch.

Idag hittade jag vad jag sökte. Ett par ashäftiga sneakers, på rea dessutom. Fast det blev ändå 63 ?, så nu får jag snåla resten av veckan. Imorgon ska vi till Louvren och titta på Monalisa.

Oui bien. Nu är jag alltså i Paris. Men jag har nog inte riktigt fattat det än. Den här utomlandskänslan har inte riktigt infunnit sig. Jag tror att det beror på att det bara är några få grader varmt och regn.

Vi åt i alla fall en god lunch och drack caffé latte, satt och pratade och betraktade fransmännen och turisterna. Sen tog vi en liten promenad förbi slottet. Guran bor nämligen i Versallies, bara ett stenkast från det gigantiska slottet. Sen har vi kollat på Californication, fyra avsnitt. Sjukt bra serie, jag skulle till och med säga att den är i klass med Dead like me. Vilket känns tryggt då jag bara har en halv säsong kvar att se av den och har börjat oroa mig för vad jag skall roa mig med härnäst. Svaret är Californication!

I kväll ska vi äta Indiskt.

Jäjä. Jag var iväg en sväng och åkte skidor. Och efter slipningen, av skidorna, får jag väl säga att jag var riktigt bra. Köpte ett par asnajsiga vantar och fick en superundertröja av mammsen.

Det är skönt att komma bort och på lite perspektiv, det behövs verkligen! Dessutom fick jag en jäkligt bra start tack vare underbara medmänniskor och vänner.

Allt ser ljust ut nu, på alla sätt. Jag ska bo i korridor till hösten, det är bestämt i dag. Får skjuta på lägenhetsköpet lite.

Jag skrev några inlägg när jag var borta som finns att läsa nedan.

En månad kvar till kmk-balen.
Godnatt.

I believe I'm back on track. Där jag var för drygt en månad sen, innan jag blev sjuk (förkyld i 2-3 dagar). Mitt självförtroende börjar vända åter och allt går inte längre i olika gråskalor. Jag vet inte varför jag föll, men jag vet hur jag kom tillbaka. Det är tack vara alla de andra, de härliga människorna som finns runt om en, de som ger lite extra. Men jag måste ändå ge mig själv lite cred för jag har faktiskt försökt, även om det bar emot, så har jag försökt.

Jag har, så länge jag kan minnas, haft svårt för att ty mig till andra. Jag vill helt enkelt inte vara till besvär eller verka jobbig. Jag vill inte tigga uppmärksamhet av någon, jag vill inte lägga mig i. Min väg har blivit, under bara de senaste månaderna, att ge, att bry mig om. För att på så vis få något tillbaka.

Jag har slutat bry mig om småsaker som rättvisa och förebråelser. Jag var hemsk på sådant förut, men vad som egentligen är viktigt är inte en själv utan vad man kan få andra att känna.

Man får inte vänta sig att få någonting tillbaka utan tänka på alla andra som ger och om man lyckas hjälpa någon så kan man glädjas åt det länge.

 

Men självklart orkar man inte alltid, liksom man inte alltid kan vara där för alla, man får inte hänga upp sig på sina begränsningar utan föröka se det man gjort bra. Se det som andra gör bra och låta det stärka en.

 

Som i morse på bussen; jag hann precis i tid och hade en supertung väska, för jag skulle ju tvunget ha med Albin till Björnrike tillsammans med all annan utrustning jag verkar behöva för mina dagliga behov, när jag kom ombord och tog fram busskortet så hälsade föraren och sa glatt; Va fin du är! Sånt gör mig bara så glad, att människor orkar vara glada och sprida sin glädje till andra att de orkar bry sig och visa vad de känner, på riktigt.

Om bussföraren hade varit en man, som det oftast är, hade jag nog tänkt till en gång innan jag blivit glad, fast det är orättvist. Men nu var det en ung invandrartjej, jag antog det eftersom hon hade en liten brytning i sitt uttal, hon var dessutom vacker.

Det oväntade gör en oftast lite gladare medan man ofta inte sörjer det man är van vid förrän det är borta.

 

Ibland, fast jag skäms för att säga det, önskar jag ändå att någon brydde sig lite mer om mig. Men min filosofi är att allt blir vad man gör det till, de relationer jag har är där för att jag byggt upp dem och de är på det sättet eftersom jag byggt dem så. Man kan inte styra andra, man kan inte bestämma exakt vad som händer, men genom att hantera saker på olika sätt, hjälper eller stjälper man sig själv. Det gäller att välja rätt väg. När man gjort fel brukar det oftast straffa sig själv, men man får inte glömma att berömma sig själv när man gjort något bra. Man kan lära mycket av sig själv, allt annat kan man lära av andra. Det man inte är bra på får man försöka träna på, även om det är svårt. Man får helt enkelt inte ha bråttom.

 

Det är inte sakerna man gör utan människorna man träffar.

Jag är den jag är tack vare och på grund av andra.

En utopi. Det förra inlägget beskrev min utopi, det jag någonstans strävar efter.

 

I kväll och även igår såg vi "I mördarens spår" och jag kan inte låta bli att se mig själv i henne, Jane Tennison. Ensam och livrädd för sällskap, på samma gång förtvivlad, men alltid sammanbiten och under kontroll.

 

Jag undrar om jag kommer att sluta som henne? Ensam i förnekelse och förtryckande av sådant som inte får tänkas på, det som inte går att tänka på. Man blir förtvivlad, det ständiga gnagandet där längst inne, man får inte nära det genom att tänka på det, man får göra annat. Tänka på annat och inte låtsas om det enorma förakt man känner för alla andra, de som lyckas, som lämnar en ensam och den lika stora rädslan för att någon skall bry sig. Bry sig för att sedan lämna en ensam och besviken. För det går egentligen inte att lita på någon.

Det var länge sedan jag längtade efter kroppslig närhet och jag kan inte direkt se mig med någon. När jag visualiserar min framtid. Förut var längtan efter någon ständigt närvarande, nu är inget beständigt, jag längtar aldrig efter någon. Det betyder i och för sig inte att det inte finns någon som jag tycker om. Det gör det, jag frågar mig bara om det är värt det? 

Det finns många sidor av mig, jag är mångfasetterad. Det finns den jag var igår, glad och bekymmerslös, utåtriktad. Och så finns den bittra och cyniska sidan, den som kommer fram när allt det hoppfulla och positiva somnar. Så länge man inte tänker på den så märks den oftast inte, så länge man har energin att tänka på annat. Sen har vi den perfektionistiska sidan. Den som hänger in alla använda kläder direkt och putsar diskbänken och badrummet med ättika för att det skall blänka, som njuter av all sorts ordning. Det finns även en presterande sida, som söker utmaningar, gärna i form av långa arbetspass, sömn- och matbrist, där finns också en strävan efter perfektion, att bli bäst och klara allt, att bli fysiskt fulländad. I mig finns även en viss slarvighet, barnslighet och andra egenskaper som oftast visar sig i sällskap med vissa vänner.

 

Jag tror dock aldrig att jag kommer att bli alkoholiserad som Tennison, det ligger helt enkelt inte för mig. Jag tycker ju inte om whisky.

Mitt huvud är tomt. Men det talas om storm på väderleksrapporten.

 

Jag har lärt mig att man kan lära sig nästan allt bara man vill och har tålamod. Man kan bestämma sig för något och sen genomföra det trots att man inte tror att det är möjligt. Människors möjligheter är nästan obegränsade.

 

Det jag inte lyckats lära mig är att stänga av mina känslor. Jag har inte lyckats göra mig oberoende av andra människor. Jag har heller inte lyckats lära mig hur man får en kärleksrelation att fungera, hur man får någon att stanna. Hur man får någon att älska en.

 

De två tidigare har jag gett upp, för det bättre. Den senare försöker jag i möjligaste mån undvika att lägga tankarna på.

 

Jag har höga krav, det vet jag. På mig själv, på livet, på dem jag väljer att inleda relationer, vilka som helst, med. Även om det gör mig olycklig ibland så kan jag omöjligt förmå mig till att sänka kraven, det vore att leva någon annans liv.

Paulo Coelho.

Mamma gav mig nyligen "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät". Läser den nu men kan inte sluta upp att irriteras av det eviga tjatet om gud. Gud har en enormt dålig klang i mina öron, personer som tror på gud skrämmer mig. De ger mig en känsla av obehag och misstro. Men i övrigt kan jag förstå det han skriver, nästan som om det handlade om mig, igen. Känslan var dock mycket starkare när jag läste 11 minuter, min åsikt är att Alkemisten är för män och 11 minuter för kvinnor, men att de handlar om samma sak. Alla hans böcker handlar om kärlek, dem jag läst åtminstone, men ingen av de andra handlar så mycket om gudstro. Inte på samma uttalade sätt.

 

Men allt han skriver om kärleken, det förstår jag och det stämmer överens med mitt tänkande. Men jag kan inte förstå hans hopp, hans vilja att ständigt utsätta sig för risker därför att det är meningen med livet. Kanske är det just i tron till gud som han finner styrkan till det och jag inte gör det. Jag har ännu inte funnit någon av personerna från hans böcker i min vardag.

  

Sista kvällen. I morgon åker vi hem, det skall bli skönt. Jag längtade aldrig hem förrän jag flyttade till Uppsala. När jag var barn var jag väldigt orädd, blyg men öppen för nya äventyr. Jag tror jag längtar hem till ensamheten, självständigheten, friheten. När jag kommer hem skulle jag kunna börja om, träffa andra människor, skaffa nya vänner, glömma de andra. Men det kommer jag inte att göra. Jag kommer fortsätta på ett lite bättre sätt än där jag slutade, med lite mer energi och glädje. Leva lite mer, ta lite sociala initiativ kanske. Senare, på söndag 19.00 är det dags att inställa sig på Islandsgatan 2, våning 4, för ett dygn av provtagningar som förhoppningsvis leder till 13500 spänn, brutto, om två månader.

 

Det har varit en bra resa.