Feel free.
Jag känner mig befriad. Som om någon tagit död på råttan som gnagt på mitt inre sen minst en månad tillbaka.
Jag anar åter igen den där glädjen som jag faktiskt har i mig.
Jag tänkte vara feg och skriva om mina känslor i bloggen istället för att säga det direkt till dig. Om det hade varit enklare, om vi fortfarande hade haft den där kontakten vi en gång hade, då hade det varit annorlunda. Men då hade å andra sidan precis allt varit annorlunda.
När vi sågs första gången, för drygt en månad sen, upptäckte jag att du hade en helt oanad inverkan på mig, jag trodde innan att jag var stark och stabil. Men jag var inte längre mig själv med dig, osäker var bara förnamnet, och just den kvällen slutade ju riktigt katastrofalt.
Men jag kom över det medan spriten gick ur min kropp. Vi träffades igen och igen men sen vet jag inte vad som hände, det var något som förändrades och du vägrade berätta varför. Jag vågade inte pressa dig, du är ju så känslig har jag fått för mig, jag tänkte att du behövde lite tid, inte stressa. Anpassa mig för andras väl till varje pris.
Under tiden mådde jag mer eller mindre dåligt, det var ju en del annat då också. Jag vågade inte berätta för dig för jag visste inte var du var, vem du var, om jag betydde något alls, om du ville förstå mig, jag var rädd att du skulle tycka att jag var jobbig, något som nästan alltid skrämmer mig. Det är en grej med Internet-vänner, man vet aldrig riktigt vem den andre är, vad han verkligen menar för man vet inget om resten av hans liv, hur många andra som en själv det finns. Vad som är normalt och vad som är speciellt.
Jag insåg ganska sent att jag var kär, jag hade inte velat se det för jag visste nog att det egentligen var omöjligt, vi spelar i olika ligor, kanske till och med inom olika grenar (du i elitserien och jag i division 3 i fickpingis). Alla känslor gjorde dessutom att jag inte kunde tänka klart. Men jag insåg till sist, kanske var det när en vän definierade "för svårfångad", att anledningen till att du knappt hörde av dig längre nog var för att du inte tyckte att jag var så intressant längre. Jag hade kunnat hitta på 100 andra anledningar, men det hade ändå inte hjälpt mot din tystnad.
Men jag är inte bitter, för ovanlighetens skull, jag tycker inte att jag gjort något fel. Jag är besviken över att du försvann sådär, jag trodde att 6 månaders msn/sms-kontakt betydde något, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda. Om du inte tycker om den jag är så kan det inte hjälpas. Det enda jag ångrar är att jag inte krävde ett svar, jag skulle ha litat mer på mina känslor.
Men vi kan ju alltid vara vänner, fast bekanta är nog den sanna definitionen av oss just nu. Min inställning har nog egentligen aldrig varit något annat än att bli din vän, det känndes tillräckligt, tills du stängde mig ute. Men du har gett mig mycket gott, du har fått mig att inse att det finns hopp, att det inte är fel att lita på sina känslor och att det finns goda människor. Du har även förmågan att göra mig otroligt glad.
Jag anar åter igen den där glädjen som jag faktiskt har i mig.
Jag tänkte vara feg och skriva om mina känslor i bloggen istället för att säga det direkt till dig. Om det hade varit enklare, om vi fortfarande hade haft den där kontakten vi en gång hade, då hade det varit annorlunda. Men då hade å andra sidan precis allt varit annorlunda.
När vi sågs första gången, för drygt en månad sen, upptäckte jag att du hade en helt oanad inverkan på mig, jag trodde innan att jag var stark och stabil. Men jag var inte längre mig själv med dig, osäker var bara förnamnet, och just den kvällen slutade ju riktigt katastrofalt.
Men jag kom över det medan spriten gick ur min kropp. Vi träffades igen och igen men sen vet jag inte vad som hände, det var något som förändrades och du vägrade berätta varför. Jag vågade inte pressa dig, du är ju så känslig har jag fått för mig, jag tänkte att du behövde lite tid, inte stressa. Anpassa mig för andras väl till varje pris.
Under tiden mådde jag mer eller mindre dåligt, det var ju en del annat då också. Jag vågade inte berätta för dig för jag visste inte var du var, vem du var, om jag betydde något alls, om du ville förstå mig, jag var rädd att du skulle tycka att jag var jobbig, något som nästan alltid skrämmer mig. Det är en grej med Internet-vänner, man vet aldrig riktigt vem den andre är, vad han verkligen menar för man vet inget om resten av hans liv, hur många andra som en själv det finns. Vad som är normalt och vad som är speciellt.
Jag insåg ganska sent att jag var kär, jag hade inte velat se det för jag visste nog att det egentligen var omöjligt, vi spelar i olika ligor, kanske till och med inom olika grenar (du i elitserien och jag i division 3 i fickpingis). Alla känslor gjorde dessutom att jag inte kunde tänka klart. Men jag insåg till sist, kanske var det när en vän definierade "för svårfångad", att anledningen till att du knappt hörde av dig längre nog var för att du inte tyckte att jag var så intressant längre. Jag hade kunnat hitta på 100 andra anledningar, men det hade ändå inte hjälpt mot din tystnad.
Men jag är inte bitter, för ovanlighetens skull, jag tycker inte att jag gjort något fel. Jag är besviken över att du försvann sådär, jag trodde att 6 månaders msn/sms-kontakt betydde något, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda. Om du inte tycker om den jag är så kan det inte hjälpas. Det enda jag ångrar är att jag inte krävde ett svar, jag skulle ha litat mer på mina känslor.
Men vi kan ju alltid vara vänner, fast bekanta är nog den sanna definitionen av oss just nu. Min inställning har nog egentligen aldrig varit något annat än att bli din vän, det känndes tillräckligt, tills du stängde mig ute. Men du har gett mig mycket gott, du har fått mig att inse att det finns hopp, att det inte är fel att lita på sina känslor och att det finns goda människor. Du har även förmågan att göra mig otroligt glad.
Mattias. 
Kommentarer
Trackback
