Överlevnadsmanual.
Jag borde verkligen skriva mig en sådan. För jag tycks ständigt glömma allt jag lär mig om problem och motgångar.
Jag har under den senaste tiden försökt rusa blint framåt för att slippa tänka så mycket. Det funkade tills jag snubblade ner i ett hål, sedan dess har jag legat där och kämpat för att ta mig upp. Hela tiden rädd för att tappa fästet och dras ner och kvävas. Ingen har kunnat hjälpa mig, inget har kunnat hjälpa mig.
Men så i dag, det har varit en lugn dag, tid för saker som måste göras. Titta på film till exempel. Efteråt fanns det tid över, tid för att läsa lite mer och till slut även för att tänka. Men jag hade kommit på åtminstone en logisk sak att göra åt problemet, för jag har inte kunnat stå ut med att inte komma fram till något på så lång tid. Och så plötsligt börjar alla bitar falla på plats, kontrollen över situationen börjar återvända till mig och plötsligt kan jag le lite och det känns lättare att andas. Över ytan.
Svårt att säga vad som ledde till det ena och andra men jag antar att det är flera små saker som till sist skapade en helhet.
Jag kan åter se på världen med viss distans igen, med viss säkerhet i mig själv. Helt otroligt skönt. Nu ska jag försöka ställa saker till rätta igen. Saker som jag rört till.
Lycka.
Jag har under den senaste tiden försökt rusa blint framåt för att slippa tänka så mycket. Det funkade tills jag snubblade ner i ett hål, sedan dess har jag legat där och kämpat för att ta mig upp. Hela tiden rädd för att tappa fästet och dras ner och kvävas. Ingen har kunnat hjälpa mig, inget har kunnat hjälpa mig.
Men så i dag, det har varit en lugn dag, tid för saker som måste göras. Titta på film till exempel. Efteråt fanns det tid över, tid för att läsa lite mer och till slut även för att tänka. Men jag hade kommit på åtminstone en logisk sak att göra åt problemet, för jag har inte kunnat stå ut med att inte komma fram till något på så lång tid. Och så plötsligt börjar alla bitar falla på plats, kontrollen över situationen börjar återvända till mig och plötsligt kan jag le lite och det känns lättare att andas. Över ytan.
Svårt att säga vad som ledde till det ena och andra men jag antar att det är flera små saker som till sist skapade en helhet.
Jag kan åter se på världen med viss distans igen, med viss säkerhet i mig själv. Helt otroligt skönt. Nu ska jag försöka ställa saker till rätta igen. Saker som jag rört till.
Lycka.
Kommentarer
Trackback
