Sagan om mitt liv.

Jag tyckte en gång att ärlighet var det viktigaste av allt. Jag tyckte så länge, större delen av mitt liv var jag smärtsamt ärlig, men bara för mig själv. Oftast sa jag väl det jag trodde att folk ville höra, var ärligheten i det låg vet jag inte, men jag ville ju inte såra någon. Jag var väldigt osäker på mig själv på den tiden.
I våras någon gång insåg jag att ärlighet är inget. Jag vet inte om det finns något som genomärliga människor. Ett tag tänkte jag att det kunde göra mitt liv enklare att inte vara så neurotiskt ärlig. Och jo, det har det nog. Men samtidigt kan jag inte låta bli att misstro människor som jag kanske skulle vilja lita på. Om man tar som exepel ett förhållande, vilket jag inte haft på drygt två år. Jag vill ju såklart hitta den här killen som jag älskar mer än livet självt, jag vill kunna ge mig själv til någon. Men jag vet inte om jag skulle kunna lita på någon så mycket att jag vågade tro att han skulle kunna älska mig lika mycket och vara mig lika trogen som jag till honom. Denna misstro kanske har kostat mig kärleken, samtidigt som jag vet att många blir ihop utan kärlek. Men för mig skulle det bara värka blasé och meningslöst, även om jag skulle tycka om personen mycket så skulle det inte vara kärlek.
Jag klarar mig lika bra med som utan någon i sådana fall..