Sagan om mitt liv.

Imorse när jag låg och förtvivlat försökte somna, tänkte jag att livet var väldigt ok. Allt var så ok. Jag var ok, inte bra inte dålig, ok. Jag kände mig relativt glad och bekymmerslös, ok liksom. OK är inte bra, jag hatar när allt bara är som det är och inget mörker eller ljus finns i närheten utan bara en grumlig gelé. Jag vill ha upp och ner, fantasi, humor eller svart ångest.
Som ett brev på posten orkade jag inte gå upp fören 3, vilket gjorde att jag inte hann träna och pallade inte äta frukost. Illskan bara bubblade. Jag hade kastats rätt in i ett i-landsproblem. Kunde inte för mitt liv hitta på en enda jävla anledning till varför det skulle vara bra att jag levde. Jag vet ju inte ens vad jag vill göra med mitt liv och de ytterst få små drömmar jag har verkar helt omöjliga att uppnå. Om det bara fanns något jag hade lust med så hade jag kunnat göra det men jag känner mig full av konflikter. Antagligen är det skolan som spökar eftersom den inte är klar. Jag kan inte bestämma om jag ska ta ett ordentligt tag och göra något eller skjuta fram det och på grund av det kan jag inte göra något annan heller. Helt omotiverad, fast ändå inte. Känner mig dum, tråkig och meningslös. En inkompetent människa som inte gör vad jag har möjlighet till bara för att jag är för lat, seg och dum i huvet.

Men tack ändå för att allt inte känns ok längre i alla fall.