Till lags.
Jag har åter börjat komma in i gamla tankegångar, tankegångar jag faktiskt tyckte om men ändå förkastade. Kanske för att allt gick åt helvete och jag blev deprimerad eller så var det ensamhetsångesten som tog kål på mig. Well. Jag börjar återfå tron på mig själv och kommer att tänka på det här med att vara till lags. Det är helt förkastligt att vara till lags, inte bra för någon. Ingen tycker om det och man blir inte omtyckt för det heller. Det man gör ska man göra för att man vill inte för att man är rädd för att göra tvärtom. Om man gör något som man vill så gör man det antagligen bättre än om man bara gör det för att vara till lags, för att man tror att man ska bli omtyckt. Och man slipper bli sur och bitter för att man gör saker man egentigen inte vill och utan att få tillräckligt med uppskattning för det. Om man istället för att säga det man tror någon vill höra, säger det man tycker, så blir man i längden gladare och då blir förmodligen de i ens omgivning gladare, om man inte är helt socialtinkompetant förstås.
Så i fortsättningen skall jag ge fan i att anpassa mig.
Så långt det går åtminstone. Ibland vet man ju inte, man vet inte vad man vill och inte vill och då kanske den enda vägen ut är att vara till lags. För det kanske är svårt att gå och dö tills man vet. Men man ska lyssna på sig själv och lita på sig själv, respektera sig själv. Inte vara rädd för att visa vem man är, säga ifrån. För folk tycker om en för den man är, inte den man inte är. Man kan inte lämna avtryck genom att vara till lags.
Inte ens i vått gips lämnar en slemklump ett tydligt avtryck att relatera till.
Typiskt vår- och hösthumör.
Så i fortsättningen skall jag ge fan i att anpassa mig.
Så långt det går åtminstone. Ibland vet man ju inte, man vet inte vad man vill och inte vill och då kanske den enda vägen ut är att vara till lags. För det kanske är svårt att gå och dö tills man vet. Men man ska lyssna på sig själv och lita på sig själv, respektera sig själv. Inte vara rädd för att visa vem man är, säga ifrån. För folk tycker om en för den man är, inte den man inte är. Man kan inte lämna avtryck genom att vara till lags.
Inte ens i vått gips lämnar en slemklump ett tydligt avtryck att relatera till.
Typiskt vår- och hösthumör.
That road.
- Oh, I've been there. And yeah I've done all that. Sure I got the t-shirt. But you know what? It doesen't fit, not anymore.
Jag gjorde en livsviktig insikt igår. Inte bara det där med flickvänner utan även om pojkar. Jag vill inte ha någon liten pojke. Jag vill inte ha någon som bara messar när han är stupfull, som bara är intreserad av att ligga och som festar tre gånger i veckan och tycker att det är det bästa i livet. Jag vill inte honom, hur snygg och rolig han än är. Jag vill ha den som frågar hur jag mår och lyssnar när jag har något att berätta. Han som är intresserad av mig och inte enbart hur bra jag är i sängen. Han som funnit sig själv och inte behöver hävda sig hela tiden, som har självdistans och självinsikt. Som kan ta hand om mig även om jag inte behöver tas om hand. Som förstår hur bra jag är, att jag är den bästa flickvän man kan ha.
Jag gjorde en livsviktig insikt igår. Inte bara det där med flickvänner utan även om pojkar. Jag vill inte ha någon liten pojke. Jag vill inte ha någon som bara messar när han är stupfull, som bara är intreserad av att ligga och som festar tre gånger i veckan och tycker att det är det bästa i livet. Jag vill inte honom, hur snygg och rolig han än är. Jag vill ha den som frågar hur jag mår och lyssnar när jag har något att berätta. Han som är intresserad av mig och inte enbart hur bra jag är i sängen. Han som funnit sig själv och inte behöver hävda sig hela tiden, som har självdistans och självinsikt. Som kan ta hand om mig även om jag inte behöver tas om hand. Som förstår hur bra jag är, att jag är den bästa flickvän man kan ha.
You've wandered so far..
..from the person you are. Let go brother, let go. För att citera Keane
Jag tror att jag är klar nu, för tillfället i alla fall. Jag har återuppväckt mig själv från de döda, både fysiskt och psykiskt. Varför jag dog, det kan man fråga sig. Svaret är en blandning av saker från de senaste 2 åren. Kanske var mitten av november 2006 avgörande, kanske var mitten av november 2007 avgörande kanske var de senaste 2.5 åren avgörande. Kanske har jag fel. Förmodligen inte. Jag har lärt mig att allt är otroligt psykiskt. Man kan hamna i stort sett var som helst med lite psykologi, medveten eller omedveten. Jag har också lärt mig att jag måste ställa fler frågor, inte bara acceptera saker som de är för att jag är rädd för svaret, det kan ju vara ett bra svar. Ibland känner jag att jag bara går igenom samma faser om och om igen. Fast den här senaste fasen av omedveten psykisk och fysisk känslolöshet, har jag nog aldrig känt tidigare, det brukar alltid vara någon som väcker nåt. Men nu börjar jag känna mig som jag ska, jag börjar hitta mig själv igen, min kropp och min själ, min vilja och min lust.
Jag tror att jag är klar nu, för tillfället i alla fall. Jag har återuppväckt mig själv från de döda, både fysiskt och psykiskt. Varför jag dog, det kan man fråga sig. Svaret är en blandning av saker från de senaste 2 åren. Kanske var mitten av november 2006 avgörande, kanske var mitten av november 2007 avgörande kanske var de senaste 2.5 åren avgörande. Kanske har jag fel. Förmodligen inte. Jag har lärt mig att allt är otroligt psykiskt. Man kan hamna i stort sett var som helst med lite psykologi, medveten eller omedveten. Jag har också lärt mig att jag måste ställa fler frågor, inte bara acceptera saker som de är för att jag är rädd för svaret, det kan ju vara ett bra svar. Ibland känner jag att jag bara går igenom samma faser om och om igen. Fast den här senaste fasen av omedveten psykisk och fysisk känslolöshet, har jag nog aldrig känt tidigare, det brukar alltid vara någon som väcker nåt. Men nu börjar jag känna mig som jag ska, jag börjar hitta mig själv igen, min kropp och min själ, min vilja och min lust.
Vad är väl en bal på slottet?
Fruktansvärt långtråkig, dötrist och alldeles alldeles underbar! Jo men visst. Jag upptäckte dock hur dålig jag blivit igen, dålig på att vara social, prata, vara trevlig whatever. Helt tom i huvudet och livrädd för att göra fel, eller det är väl rädslan som tömmer huvudet antar jag. Jag är så fucking rädd för allt. Paralyserad. Ganska hög ångestfaktor i dag. Har kommit hela vägen tillbaka till hata-mig-själv-stadiet. Och jag tror att mitt liv aldrig kommer bli fullständigt och så vill jag bara lägga mig i ett svart, kallt hål och försvinna. Det gör mig gråtfärdig. För det känns som jag aldrig kommer komma över de där sakerna som jag är rädd för utan bara fortsätta att undvika dem, omedvetet, och hitta andra, sämre, lösningar och allt blir bara bajs tillslut.
Men jag kan ju inte varit helt kass för jag fick en ny facebook-vän och även ett löfte om en dans på nästa promotion av en annan. Dessutom blev jag följd till dörren av en tredje. Gentlemän, verkade det krylla av där, vilka också skrämmer mig en smula. Suck.
Men jag kan ju inte varit helt kass för jag fick en ny facebook-vän och även ett löfte om en dans på nästa promotion av en annan. Dessutom blev jag följd till dörren av en tredje. Gentlemän, verkade det krylla av där, vilka också skrämmer mig en smula. Suck.
För andra.
De senaste dagarna har jag fått information om två personer som läser min blogg, två personer jag känner. Man blir lite ställd då, för jag förväntar mig inte att någon ska vara intresserad av min blogg, min egocentriska, händelselösa blogg. Det är egentligen dumt att tänka så eftersom vem som helst kan gå in och läsa, om inte annat så bara för att snoka. Det kanske händer en del spännande saker i mitt liv ändå. Men det är svårt att sluta tänka så nu, det känns liksom som att jag skriver mest för mig själv och ingen annan. Skulle förstås kunna lösenordsskydda, men det känns som ett stort steg, dessutom skulle jag ju förlora de få läsare jag har och det är ju ändå lite kul ibland.
Så jag antar att det bara är att tänka efter lite mer före.
Så jag antar att det bara är att tänka efter lite mer före.
Liv.
Nu har jag funderat. I två dagar har jag grubblat på mig själv. Försökt fundera ut vad som varit fel, varför jag inte känt något när jag borde. Som jag skrev tidigare så kom jag fram till att jag var död. Och då mengar jag inte död som en frusen, kroppsformad klump i botten av en kista i ett hål i marken, jag ska dessutom kremeras. Jag menar själsligt. I våras dog delar av mig därför att jag tappade tron på människor och att det skulle finnas något i livet värt att leva för. Musiken dog, jag kunde fortfarande höra den såklart, men inte känna. Jag kunde känna andra saker dock, fast bara flygtigt för jag hade gett upp om beständiga, pålitliga, seriösa saker, allt var ett spel och ingen gick att lita på. Jag gav fan i det mesta.
Jag återhämtade mig dock lagom till hösten då det var plugg som gällde. Jag kände mig absolut tvungen att klara den här terminen för att bevisa att det faktiskt fanns någon mening med att jag pluggade och inte var en hopplös idiot. Lagom till december var pressen så stark att min sömn blev knas, samtidigt som jag skulle sriva klart tentor och helst hinna umgås och träna, gå ner i vikt, fast inget kändes som det gick. Jag tror jag dog för andra gången då. Det enda som existerade var att klara av att ha ett fungerande liv och klara plugget. Fester kändes inte särskillt lockande, det motsatta könet blev helt oitressant och till och med sexlusten dog ut. Utan att jag egentligen tänkte på det. Jag kunde inte koncentrera mig när jag skulle läsa och jag hade ingen motivation att göra något annat heller, ingenting var roligt. Som tur var åkte vi på semester. Och nu har jag insett att jag måste hitta på ett bättre sätt, ett sätt att växla mellan plugg och fest, allvar och skoj, celibat och sex, känslor och apati. Det blir inte lätt men vafan, vill man så går det. Jag är ju ingen robot.
Förlåt.
Jag återhämtade mig dock lagom till hösten då det var plugg som gällde. Jag kände mig absolut tvungen att klara den här terminen för att bevisa att det faktiskt fanns någon mening med att jag pluggade och inte var en hopplös idiot. Lagom till december var pressen så stark att min sömn blev knas, samtidigt som jag skulle sriva klart tentor och helst hinna umgås och träna, gå ner i vikt, fast inget kändes som det gick. Jag tror jag dog för andra gången då. Det enda som existerade var att klara av att ha ett fungerande liv och klara plugget. Fester kändes inte särskillt lockande, det motsatta könet blev helt oitressant och till och med sexlusten dog ut. Utan att jag egentligen tänkte på det. Jag kunde inte koncentrera mig när jag skulle läsa och jag hade ingen motivation att göra något annat heller, ingenting var roligt. Som tur var åkte vi på semester. Och nu har jag insett att jag måste hitta på ett bättre sätt, ett sätt att växla mellan plugg och fest, allvar och skoj, celibat och sex, känslor och apati. Det blir inte lätt men vafan, vill man så går det. Jag är ju ingen robot.
Förlåt.
Ett nytt år.
Inställning till livet 2008:
- Låt saker ta tid, blir du stressad på fel sätt blir allt bara smet ändå, har du inte svaret direkt så kommer det nog förr eller senare bara du ger det tid.
- Stå på dig, låt ingen tro att de vet vad som är bäst för dig, inte ens mamma.
- Var öppen, var inte rädd för att ta hjälp av andra om du känner att du kört fast.
- Planera, skriv listor, scheman, använd almanackan. Då har du alltid något att hålla mig till om motivationen och självdiciplinen tryter.
- Var öppen och anförtro dig åt andra, var inte så rädd för att skaffa nya vänner, du kommer antagligen inte att ångra dig.
- Var ärlig mot dig själv om vem du är, då är det lättare att vara det även mot andra.
- Tro inte att du är sämre eller konstigare än andra, antagligen är det de som är konstiga och du som är normal.
- Försök att ha så roligt som möjligt.
Insikt nummer 20.
Känslor.
Jag har börjat tycka om känslor i år, eller jag hatar dem inte längre. Det slog mig dock häromdagen hur kall jag blivit, total distans och känslokyla. Men å andra sidan känner jag mer för vissa saker, till exempel mina vänner och familj. Den tidigare känslofördelningen har liksom rubbats och det var nog på tiden. Jag frågar mig ibland om jag någonsin kommer bli sådär kär igen? Sådär så att jag nästan dör. Jag tror inte det, jag kan se människor för objektivt nu, jag har fått en sådan distans och kanske har det också med självsäkerheten att göra. Jag har liksom tagit kontrollen över mina känslor.
Insikt nummer 19.
Mer.
Jag tror att jag blivit mer av mig själv i år. Hänger väl ihop med att jag blivit mer säker och inte vill anpassa mig. Mer nördig kanske. Mer grön, mer fantasi. Mer Pauie helt enkelt.
Jag tror att jag blivit mer av mig själv i år. Hänger väl ihop med att jag blivit mer säker och inte vill anpassa mig. Mer nördig kanske. Mer grön, mer fantasi. Mer Pauie helt enkelt.
Insikt nummer 18.
Get upp.
Jag har fan blivit jävligt bra på att ge saker tid och inte ge upp i år. Skål för det.
Insikt nummer 17.
Springa.
Löpning är något gudomligt. Minst en timmes löpning i veckan får mig att må überbra, dessutom blir jag snygg.
Löpning är något gudomligt. Minst en timmes löpning i veckan får mig att må überbra, dessutom blir jag snygg.
Insikt nummer 16.
Egocentrism.
I år har jag blivit med egocentrerad. Jag har blivit det eftersom jag har lärt mig vem som är jag och vad jag vill, därför behöver jag inte lyssna på andra lika mycket. Detta har också lett till att jag kan vara mer utåtriktad. Eftersom jag inte hela tiden behöver fundera över vad jag vill så har jag tid över att tänka på andra.
Insikt nummer 15.
Medikamenter.
Jag har insett hur mycket bättre man kan må med hjälp av diverse mediciner. På gott och ont. Som tur var har jag någon sorts spärr som gör att jag inte går över gränsen. Kanske är det så att jag behövt mer mediciner nu är förut också eftersom jag ställer högre krav på mig själv när det gäller att prestera, för jag vet hur mycket jag kan pressa ur mig.
Jag har insett hur mycket bättre man kan må med hjälp av diverse mediciner. På gott och ont. Som tur var har jag någon sorts spärr som gör att jag inte går över gränsen. Kanske är det så att jag behövt mer mediciner nu är förut också eftersom jag ställer högre krav på mig själv när det gäller att prestera, för jag vet hur mycket jag kan pressa ur mig.
Insikt nummer 14.
Spela roll.
Ju mindre man funderar på vad man ska säga desto enklare är det och det blir mindre stelt. Egentligen kan man säga vad som helst, det spelar liksom ingen roll, nästan. Om man inte känner för att säga något så behöver man inte, man skall inte vara så rädd för tystnaden. Men man skall heller inte vara rädd för att höras, hörs man så syns man.
Insikt nummer 13.
Känslor.
Jag har förstått att alla inte älskar på samma sätt. Alla kan inte älska på samma sätt. Jag ville gärna tro innan att det bara handlade om rätt person och rätt tid men jag tvivlar på det nu. Men å andra sidan kan det ju vara lika bra att inte vara sådär vansinnigt kär för då tror jag att det är lättare att få saker att funka eftersom man inte har lika höga förväntningar och inte är lika döv och blind och känslospeedad. Dessutom blir man inte lika mosad om det skulle ta slut.
Jag har förstått att alla inte älskar på samma sätt. Alla kan inte älska på samma sätt. Jag ville gärna tro innan att det bara handlade om rätt person och rätt tid men jag tvivlar på det nu. Men å andra sidan kan det ju vara lika bra att inte vara sådär vansinnigt kär för då tror jag att det är lättare att få saker att funka eftersom man inte har lika höga förväntningar och inte är lika döv och blind och känslospeedad. Dessutom blir man inte lika mosad om det skulle ta slut.
Insikt nummer 12.
Distans.
Allt blir så sjukt mycker enklare om man bara har lite distans till det. Det är verkligen häpnadväckande. Om man exempelvis är rädd, som jag brukar vara ibland (ofta) när jag rider Popeye, men då försöker jag tänka utifrån, som om jag vore ridläraren på marken: Vad är jag rädd för? Van kan hända? Hur löser jag situtionen på bästa sätt? Och oftast går det bra bara jag kan koppla bort rädslan och göra att helhjärtt försök. För det blir ju inte bättre för att jag försöker undvika problemet genom att till exempel rida runt runt istället för att hoppa det där hindret, jag kommer ju inte bli nöjd om jag inte lyckas med det jag borde.
Allt blir så sjukt mycker enklare om man bara har lite distans till det. Det är verkligen häpnadväckande. Om man exempelvis är rädd, som jag brukar vara ibland (ofta) när jag rider Popeye, men då försöker jag tänka utifrån, som om jag vore ridläraren på marken: Vad är jag rädd för? Van kan hända? Hur löser jag situtionen på bästa sätt? Och oftast går det bra bara jag kan koppla bort rädslan och göra att helhjärtt försök. För det blir ju inte bättre för att jag försöker undvika problemet genom att till exempel rida runt runt istället för att hoppa det där hindret, jag kommer ju inte bli nöjd om jag inte lyckas med det jag borde.
Insikt nummer 11.
Närhet.
Vare sig man vill eller inte så behöver man närhet från någon ibland. Det gör en glad och lagar alla hål.
Vare sig man vill eller inte så behöver man närhet från någon ibland. Det gör en glad och lagar alla hål.
Insikt nummer 10.
Alkohol.
Alkohol är faktiskt inte alls bra. Visst om du vill bryta ner och förstöra din kropp, då är det bra. Men annars är det skit. Det stör din sömn, din mage, ditt vett och dessutom kan du göra dig riktigt illa under ruset. Om man dricker lagom mycket och inte så ofta behöver man ju inte känna av baksidorna så där rysligt mycket men när det börjar bli fullt ös medvetslös minst tre gånger i veckan så kan man räkna med en retroaktiv baksmälla. Blandar man det dessutom med stress, sömnbrist, matbrist och intensiv träning så har man verkligen satsat högt. Tur har jag väl som har en så pass tålig kropp som nästan återhämtat sig redan, men det känns lite onödigt så här i efterhand.
Alkohol är faktiskt inte alls bra. Visst om du vill bryta ner och förstöra din kropp, då är det bra. Men annars är det skit. Det stör din sömn, din mage, ditt vett och dessutom kan du göra dig riktigt illa under ruset. Om man dricker lagom mycket och inte så ofta behöver man ju inte känna av baksidorna så där rysligt mycket men när det börjar bli fullt ös medvetslös minst tre gånger i veckan så kan man räkna med en retroaktiv baksmälla. Blandar man det dessutom med stress, sömnbrist, matbrist och intensiv träning så har man verkligen satsat högt. Tur har jag väl som har en så pass tålig kropp som nästan återhämtat sig redan, men det känns lite onödigt så här i efterhand.
Insikt nummer 9.
Vilja.
I år har jag till fullo insett att det är vad jag vill som räknas. Förut försökte jag alltid föreställa mig hur jag borde vara, vilket gick dåligt och var aningen förvirrande. Jag försökte göra som mig, som jag skulle ha gjort. När det gällde kläder till exempel så funderade jag alltid utifrån om detta var min stil. Nu köper jag det som är snyggt. Förut ville jag vara egen, jag ville inte ha exakt lika som någon annan utan jag ville vara lite egen. Nu tänker jag inte alls så, ser jag en snygg outfit i hm så köper jag den, ser jag någon annan som har något snyggt så köper jag det, om det passar min kropp förståss. I och för sig tänker jag en del på min framtoning, rätt kläder vid rätt tillfälle, gärna snyggt. Kanske är det så att jag tidigare försökte, men nu vet jag. Och jag tror att jag har en ganska bra stil, får ganska ofta komplimanger åtminstone. Men det gällde förståss inte bara kläder utan allt möjligt, istället för att följa min första impuls så gick jag en omväg och frågade mig "Är det här jag?"
Livet är så jävla mycket enklare nu.
I år har jag till fullo insett att det är vad jag vill som räknas. Förut försökte jag alltid föreställa mig hur jag borde vara, vilket gick dåligt och var aningen förvirrande. Jag försökte göra som mig, som jag skulle ha gjort. När det gällde kläder till exempel så funderade jag alltid utifrån om detta var min stil. Nu köper jag det som är snyggt. Förut ville jag vara egen, jag ville inte ha exakt lika som någon annan utan jag ville vara lite egen. Nu tänker jag inte alls så, ser jag en snygg outfit i hm så köper jag den, ser jag någon annan som har något snyggt så köper jag det, om det passar min kropp förståss. I och för sig tänker jag en del på min framtoning, rätt kläder vid rätt tillfälle, gärna snyggt. Kanske är det så att jag tidigare försökte, men nu vet jag. Och jag tror att jag har en ganska bra stil, får ganska ofta komplimanger åtminstone. Men det gällde förståss inte bara kläder utan allt möjligt, istället för att följa min första impuls så gick jag en omväg och frågade mig "Är det här jag?"
Livet är så jävla mycket enklare nu.
Insikt nummer 8.
Perioder.
Jag har insett att allt i livet går i perioder. Okej det var inte i år det hände men jag har lärt mig att känna igen och hantera de olika perioderna. Jag sitter inte längre hjälplös och rädd utan bevakar med fascination de skiftande tankarna och känslorna.
Jag har insett att allt i livet går i perioder. Okej det var inte i år det hände men jag har lärt mig att känna igen och hantera de olika perioderna. Jag sitter inte längre hjälplös och rädd utan bevakar med fascination de skiftande tankarna och känslorna.