Sagan om mitt liv.

Nu är jag tillbaka, tillbaka där jag var för ett tag sen, sisådär 3 månader. Fast ändå inte. Jag har med mig nya erfarenheter i bagaget och har nog upptäckt minst en ny sida av min person.

Den största skillnaden är att mitt gladpulver är borta, mitt favorit pulver. Jag vet inte varför eller om det är för alltid men det är så det är, har jag fått förstå. Först blev jag orolig, sen skräckslagen och nu har jag anpassat mig. Jag gjorde vad jag trodde var rätt men misslyckades som vanligt. Så nu har jag sänkt förväntningarna och förhoppningarna för att inte gå under, förtäras av mig själv. Inget kommer bli riktigt bra fören jag hittat någon sorts ersättning för pulvret, så är det bara. Men om man inte tänker på det så känns det inte. Just nu känner jag inget, vilket nästan tycks mig lite underligt, jag trodde nog att det skulle bli värre. 

Man brukar säga om vissa hästar att de är en-mans-hästar, jag är en en-persons-människa tror jag. Långa perioder har jag bara varit till för mig själv, men jag tror jag har en vän åtminstone, om man använder mammas definitioner.

Ja nu är det ganska skönt att vara hemma. Åkte till uplands strax före 13 igår, kom hem nyss. Sov ett par timmar på en soffa innan jag orkade pallra mig hem.

Fick lite halv panik igår för Per, som är barchef, var grymt försenad och jag hade ju inte full koll kände jag och desutom skulle han hoppa in som servering. Men det ordnade sig ändå. Jag glömde vattnet, men kom på det under förrätten och så glömde jag ljusstakar och kandelabrar, men det fick vi ställa in i pausen, var ändå ganska ljust fram tills dess.
Köket var lite efter, men det var ju inte mitt fel.

Jag hade en del att skriva men, jag orkar inte riktigt nu, får ta det sen.

Bye.

I går på klubbverksmötet bestämde vi temat för personalfesten. Schtockie pratade om att det borde vara ett rätt så öppet tema och jag som var allmänt trasig i huvudet (och även i kroppen) droppade Alice i underlandet, eftersom det är så otroligt brett, haha. Men de andra gillade det så det skall bli vårt tema. De andra ska ha en filmkväll på måndag och kika på den men jag sitter ju härinne då så jag missar det, men jag får kolla sen. Någon som har lust att hålla mig sällskap?

Ibland blir jag nästan rädd att jag ska bli kristen. Jag känner mig liksom så spirituell. Som om det finns ytterligare en dimension som jag håller på att upptäcka. Men jag skulle tro att det bara är min inställning till livet och min del i det och till andra i min omgivning.

Vi såg Minority report i förmiddags, sen såg vi Woodsman. En kvinna i den filmen sa att hon såg något gott i honom, huvudpersonen som var en straffad pedofil. Förut trodde jag bara att sådant var nonsens, förstod inte hur man kunde se sådant. Men nu förstår jag.

Paulo Coelho skrev något, i den senaste boken jag läste av honom, om att man bara vet så mycket som man tror att man vet. Och jag tänkte när jag läste det att det är så det ofta är och att jag redan förstått det.
Jag känner mig själsligt bättre nu är tidigare, som om jag fått en viss ro. Antagligen är det ett mått av självsäkerhet som jag uppnått och som jag inte hade förut.
Förut tyckte jag inte att jag var bra på någonting, jag såg mig själv som någon konstig någon som andra glömmer eller inte ser över huvud taget, för det var så jag kände mig.
Men nu tycker jag inte alls så. Jag tycker om mig själv, jag tycker att jag är en ok person att vara och jag skulle inte vilja byta och jag är heller aldrig avundsjuk som jag kunde vara förr. Jag var avundsjuk på dem som hade många vänner, som var bjudna på fester, som hade pojkvän.
Jag kunde omöjligt förstå eller acceptera att jag inte var som dem att jag inte var omtyckt. Frågan är om jag tyckte om någon?
Jag var väldigt låst i mig själv och kraven jag satte på mig. Till exempel kunde jag inte prata med någon om jag inte hade något vettigt att säga. Ett "Hej Hur är läget?" räckte inte till. Men jag hade inte en aning om vad man kunde prata om och det blev nästan alltid spänt när jag försökte och jag skyllde allt på mig själv. Varför skulle någon tycka om att prata eller umgås med mig?
Eftersom jag hade så låga tankar om mig själv så krävde jag otroligt mycket bekräftelse för att bli någons vän och jag vet inte ens om jag var en så bra vän. Bekräftelse i varje steg. Det är inte förrän nu, den här våren som det börjat att släppa, det är först nu jag kan se det med ett överskådligt perspektiv.
Det är först nu jag kan se och acceptera de olika rollerna man har i en relation, de behöver inte alltid vara exakt jämvikt i allt. Bara för att det är jag som hör av mig oftast i en relation så behöver det inte vara något dåligt, det behöver inte betyda att jag gör fel eller att personen tycker att jag är jobbig. För i en annan relation kan det vara tvärtom. Det är sällan man ogillar att någon visar en uppmärksamhet på något sätt.

Tålamod är en mycket bra egenskap.

Igår var det bal, idag är det inte bal och Paulina tänker vara nykter ett tag nu.
Fast jag kommer aldrig lyckas slå Emilia i bakfylla.
Bilder och sånt kommer sen.

Jag förstår inte. Jag kommer på en massa saker vare dag, tycker jag. Jag ändrar ibland inställning för att livet ska bli bättre, för att jag ska bli en bättre människa. Men så rätt vad det är så slår allt om och på en natt och så har jag glömt allt som jag byggt upp. Allt som jag vill och strävar efter har jag glömt. Eller rättare sagt har jag glömt hur.

Tisdags var ett utmärkt exempel. Var på hur bra humör som helst, studsade nästan fram. Sen blev jag lite trött efter löpningen och så sjönk jag lite, lite och sen blev ju allt bara knas. Har varit bättre idag men jag är fortfarande inte alls där jag var innan och jag känner e viss underliggande illska. Känns som jag står på ruta ett och har glömt allt om hur man borde bete sig för att nå dit man vill, för att må bra och känna sig bra.
Nu måste jag komma på allt igen, hitta min mening med livet igen, knas.

Två gånger den här veckan, dvs 3 dagar, har jag blivit påhoppad av religösa fanatiker (eller vad de nu kallar sig). Killen som frågade mig om jag var intresserad av bibelstudier i dag, när jag väntade på bussen, var fan jäkligt skum, kom antagligen från Knutby. Men de första gänget får fan en femma för sin övertygelseförmåga, det var nästan så jag funderade på att be en bön bara för att testa, för det var det enda de krävde.
Men jag är ju som tur var inte så lättköpt. Jag kanske inte vill att mitt liv skall ha någon mening? Jag kanske hoppas att allt äntligen ska får ett slut efter döden. Tanken på återfödelse kanske gör mig grymt deppig. Ja så kanske det är, så inte fan ska jag be.

Och i övrigt så hade jag en horribel natt. Först kunde jag inte sova, sen när jag väl slumrade till så drömde jag en dröm som skrämde vettet ur mig, det var ingen mardröm, det hade kunnat vara en dröm som gjorde mig lycklig, men så var inte fallet.
När jag vaknade så var jag på det värsta av humör, jag funderade på var jag hade tagit vägen, den person som varit jag de senaste veckorna åtminstone, för allt var borta. Funderade över om det kunde varit nåt pms-aktigt och det gjorde mig ännu mer förbannad, att man ska behöva dras med sån jävla skit bara för att man är tjej.
Det var en tung förmiddag och efter middag, men nu är jag lite piggare, inte totalbitter och inte heller rädd. Har dessutom köpt en smaskig bit vattenmelon.

See you in hell..

Jag tänkte ta en hel resumé.

I torsdags började det. Men att Max ringde, när jag var på väg hem från jobbet, och berättade att han satt i en park och var full och drack rödvin. Jag skyndade att göra mig i ordning och kom ner till svantes. Drack lite vin och gick hem ganska tidigt.

Fredag, var ledig och skulle fixa en massa saker. Fick stå i kö för att komma in på systemet, men det gick ändå rätt snabbt. Hann med en liten springtur på en timme innan jag begav mig till Uplands igen, skulle möta upp Dave, Johan och Johan, men de hade redan gått när jag kom så jag köpte en kebab och gick hem till Johan där det groggades för fullt. Sen blev det GH. GH är rätt så tråkigt, man sitter bara vid ett bord och dricker öl och snackar och tycker att musiken är för hög, sen går man hem för de stänger nästan direkt. Så det känns i alla fall, tur man har roliga vänner åtminstone.

Lördag, dagen jag bävade för, fick gå upp redan vid 8.15 för jag skulle ju iväg och jobba på plantagen, 10-17. Sen fick jag skynda mig till Uplands och kasta i mig en bit kyckling-paj och sedan ställa mig i baren 18.00. Det gick ganska fint men på slutet kände jag hur tålamodet började sina, fick nästan lite fyllerush-på-max-vibbar, fast bara lite. Klockan 4 fick vi äntligen stänga och jag hade lyckats skramla ihop drygt 350 spänn i dricks! Tror det var minst tre stycken fyllkajor som försökte ragga på mig, sånt ger mer dricks. =)

Städade en timme sen fick det vara nog, cyklade halvvägs hem och upptäckte då att jag glömt påsen med min arbetströja i, så det var bara att vända. Ibland, ofta, önskar man verkligen att man bodde på rundels, eller i huset. Då hade man i princip kunnat gå till Uplands och borsta tänderna varje morgon, utan att förlora någon tid. Såklart så var André på g hemåt när jag hämtat min tröja så då fick jag sällskapa med honom halva vägen och han hade inte cykel, fick koncentrera mig hårt för att inte blir stressad.

Söndag, efter nästan tre timmars sömn, så var det dags att åka till plantagen igen. Jobba 10-17. Sen trodde man ju att man skulle vara helt färdig, men jag tänkte kanske ta mig till stall ändå, hade ju ridlektion, men sen la jag mig lite och sen var det kört. Men, jag bestämde mig ändå för att festa lite, drog i mig närmare en vinare här hemma och vände åter mot uplands. Chris och co. Som skulle till GH hade redan dragit men det var massa kändisar som jobbade så jag tog ett par glas vin. Sen trodde jag att jag åkte hem, men jag blev upplyst dagen efter om att jag hade köpt en nachotallrik och suttit och ätit den medan någon kille hade raggat på mig. Detta minns jag inte alls, inte ens nästan. Läskigt sånt, men vi hade inte gjort något som tur var.

Valborgsmässoafton, tog lite sovmorgon, tyckte jag var värd det. Var väl lite bakis också, hade huvudvärk i alla fall. Gjorde mig i ordning och tyckte att shorts var en bra idé att ha på sig. Sen åkte jag till kära gamla Döbeln, efter att Vilijam ringt och undrat var jag höll hus. :o)

Drack lite skumpa och snackade lite och sen var det dags för att bege sig till Uplands! Klockan 15.00 skulle det ju nämligen vankas Champagnegalopp. Jag fick äran att fixa en sommrig playlist till kalaset och jag ska väl erkänna att det blev bra, fick en del beröm faktiskt. Blev senare stationerad vid grinden till trädgården där jag skulle förvalta folks väskor och ta betalt för inträdet. Det blåste som fan så jag satt är och huttrade i 4 timmar. Men jag fick en puss på mössan (studentmössan) för att jag var den sötaste dörrvakten, så man ska väl inte klaga. Sen var det städningen igen, sen föreslog Erika att vi skulle sätta oss på övervåningen och dricka lite champagne. Sagt och gjort, sen blev vi kvar där; jag, André, Bennie, Erika, Schtocken, Chewie och hans kompis Magnus. Vi sjöng snapsvisor till 3, då Erika och Schtocken gick hem, sen satt vi andra kvar 1-2 timmar till. Det var riktigt trevligt. Chewie, Chewbacca, masserade till och med mina fötter en snabbis, utan att jag bad om det! Han berätade att hans flickvän tyckte jag såg ut som 17, i kassan på plantagen. Haha. André berättade att han alltid blev glad av mig och att han såg mig som en killkompis fast söt och att jag kunde vara söt fast jag var kastrullfull, han såg mig även som otroligt positiv, men han tyckte inte att jag var något flickvänsmaterial.
Ja det sades många intressanta saker där. Haha.

Tisdag, vaknade vid 12, satte mig vid datorn, funderade på frukost men så ringde telefonen. Det var André om undrade om jag ville komma och käka lunch med honom och Bennie. Fläskfilé, pommes och bea, ja tack! Sen ja då var det hög tid att gå till uplands, igen. Majmiddag, en gaska lugn tillställning men jag kände mig så sjukt omotiverad. Som tur var så slutade vi rätt så tidigt.