Bajs.

Ja det skulle man kunna säga. Min nästa uppgift blir att försöka att inte trilla ner i det där bittra, ångestframkallande, dödsälskande hålet.

Om någon vill ha adressen till min andra blogg så skicka ett mail till
paulina.l.h@hotmail.com så kanske du får den.

Sushi coincidence.

Lördag.
Vid 22-tiden inkom ett sms till min mobil. Jag såg det inte förän 2 timmar senare men det var efterlängtat på sätt och vis. Innan kvällen var slut hade det dimpit in ytterligare 12 sms och även en person på mitt rum.

Det som dock väckte störst undran hos mig var avsaknaden av känslor. Jag hade väntat på detta i 3 månader, visserligen försvann väl den mesta spänningen för ett tag sen men ändå, jag hade väntat mig lite mer drama.

Söndag.
Dave, Höglund och jag gick till Lilla Asien och köpte thaimat och sushi. Och rätt som det var så dök han upp, med sin nya kombo. Beställde hämtmat och satt och hängde i ett hörn, aningen undvikande med tanke på att alla var mer eller mindre vänner eller bekanta. Men äntligen kände jag något, kanske som den där klassiska elektriciteten det brukar skrivas om i romaner, fast inte så starkt.

Jag undrar om det är jag som är seg eller om jag bara har blivit avtrubbad? Inte ens när han rörde vid mig kände jag något. Jag kände mig som en torrlagd flod, utan inlevelseförmåga. Han var ändå väldigt inspirerande senast och jag har många gånger funderat över om han kanske är världens roligaste person. Det var länge sedan jag var sådan här, man brukar ju alltid känna något även om det inte är kärlek eller hat eller rädsla. Det är stor skillnad på att inte känna något alls och på att kanske åtminstone känna lite nyfikenhet eller avsmak. Som tur var är jag bra på att fejka när det behövs. Vi får se vad som händer nästa helg.

1 gång är ingen gång, 2 är lika med 0. Med 3 och 4 då?
Vart är vi på väg?

Back to happiness.

Nu har allt lagt sig igen. Knåpade ihop ett närmare 400 tecken långt sms och förklarade att jag inte tänkte göra ett skit mer för honom, att han fick mig att vilja göra mig själv illa. Nu tror jag inte att han kommer besvära mig mer, om han gör det tänker jag fan slå ihjäl honom.

Jag har ett stort illske potential tror jag. Sådan förtärande illska som slår ut allt annat och som nästan tar död på en själv samtidigt. Jag känner också en viss njutning i att andra mår dåligt och då framförallt dem som sårat mig. När jag märker att de som sårat mig lever lyckliga så känner jag illska och avsky. För varje gång de inte misslyckas hatar jag dem lite mer. Det finns inga tjejer som jag hatar.

Varför jag hatar dem som lyckas? För att jag själv aldrig gör det såklart. Och varje gång de jag misslyckats med lyckas så står det alltmer klart att det är mig det är fel på. Ingen vet vad det är men något är det.

Att se med oseende ögon.

Idag har jag gått omkring i en bubbla, tom blick, inåtvänd. Men nu har det lugnat sig, kaoset inuti mig som får mig att vilja göra mig själv illa, svälta mig och springa tills lungorna blöder. Jag tror jag kommit fram till varför jag känner så här och vad jag ska skicka för motivering till att jag aldrig mer vill ha kontakt med honom. Små tankar av kansken har smugit omkring men här finns inga kansken, allt är svart eller vitt. Jag skall inte göra om misstagen jag redan gjort. Inte tillåta honom att dumpa mig ytterligare en gång, skära ytterligare ett snitt i min ärrade kropp.

Min aptit och hunger är helt försvunnen. Sprang 7 m på gymmet i kväll trots att jag ätit jätte lite idag, fortfarande inte hungrig, precis som för ett år sen, då vi hade träffats två gånger. Det är så knasigt när man faller för någon sådär, jag förstår inte vad det är, varför. Det är bara dumt och jag gör mig alltid allvarligt illa. Båda gångerna. Kärlek är ondska, hädanefter skall jag bara bli kär på låtsas.

Men man får säga att timingen är ganska bra, nästan precis ett år efter första inlägget som också handlade om honom.

Leksak.



Jag kan vara din leksak, jag kan finnas där när du är ledsen, när du inte vill sova själv eller när du är kåt.
Jag skall göra allt för din skull gång på gång, allt du ber om.
Le för att du skall vara glad.
För jag vill ge dig något, ge dig omtanke.
Ändå blir jag aldrig mer än en leksak.
Och när jag är trasig glömmer du mig i ett hörn.

Jerry a.k.a. Pau.

Idag har jag ätit glass i Sthlm. Två strutar Ben & Jerry's med varsina två kulor. Phish food och New York Super Fudge Chunk i den ena och Cherry Garcia och Fossil Fuel i den andra, som var helt klart bäst.
Jag och Marcus har döpt om oss till Jerry och Ben, allt för glassens skull liksom.

En förvirring letade sig ner genom min ganska glada och nöjda sinnesstämning. Förvirringen rörde några sms som nått mig från okänt nummer och dessutom från andra sidan jordklotet, Laos och Bankok. Jag känner tre personer som rör sig i de regionerna. Jag var först övertygad om att det var person D som skickat dem, vilket väl också vore det mest ultimata. Men plötsligt slog det mig att det måste vara person T. Torgny som jag inte trodde att jag någonsin skulle behöva tala med igen och som inte heller hört av sig sedan några veckor innan han åkte, i slutet av augusti, han sa inte ens hejdå, trots han lovade. Om jag hade vetat att det var han som skickade från början så hade jag nog inte svarat. Som jag tolkade det så hade han skaffat ny tjej, inte för att han sa något om det till mig men jag råkade snubbla över några bilder på en sida. Tror att han valde ganska godtyckliga bitar att berätta för mig. Och jag var godtrogen och litade på vad han sa, jag trodde att vi stod nära på något sätt, nu tror jag inte han stod nära någon. Men jag har i alla fall lärt mig att inte vara så blåögd, vilket jag tror att jag kommer ha nytta av resten av livet. Människor ljuger ofta.

Detta rörde runt lite i mitt känslo hål, på flera sätt. Som om riktningen var en fridfull medsols virvel till att bli ett enda skvalpande. Jag bestämde mig redan i september för att glömma honom, radera honom ur mitt liv och det gick jävligt bra. Men helt plötsligt står jag här med en rad nederlag, som blödande skärsår på min arm. Känslorna av värdelöshet och meningslöshet kryper närmare och börjar orsaka kondens på min hud.

Ohw... riktigt känner hur bitterheten bubblar upp. Att han ens har mage att klampa rätt in i mitt liv igen som om inget hänt. Trots att ingenting är det samma. Jag vill bara klösa mig själv blodig och krypa ihop i ett jordigt hål och frysa bort.

Fuck life, because it isn't neccesary.

Kanske den mest vettiga rörelsen.

Min mamma tror inte på vad jag säger.

Det är så tydligt när mamma inte tror på mig. Hon blir typ alldeles tyst och så säger hon: "Det vet du väl bäst själv"
Jaha? Jag vill väl inte att hon ska tro att jag ljuger när jag inte gör det. Hon tror i alla fall att jag är en alkoholist och förmodligen i förnekelsestadiet då. Men jag är ganska övertygad om att jag skulle komma på mig själv med en att hålla saker hemligt för mig själv. Vafan jag funderar ju ständigt och jämt över mig själv, mitt beteende och humör. Det är bara jag jag jag, det brukar hon ju också påpeka för mig, fast kanske mer förut.

Jag hade en rättså självdestruktiv period i våras och över sommaren men det märkte hon visst inte utan det är först nu när jag bara mår bättre och bättre som hon ska komma och tro att jag fördärvar mitt liv, trots att jag just tagit tag i det.

Det är just hennes tystnad som stör mig så förbannat. Men jag antar att jag själv är lika dan, fast jag har kanske blivit lite bättre. Jag satt åtminstone inte tyst.

Nu måste jag sova.

love is just a lyric..

Jag kom på en till sak som är väldigt viktig i ett förhållande, på längre sikt. Livssyn eller framtidsplaner, hur man vill leva sitt liv liksom, vilka krav man har. Jag skulle aldrig palla att vara gift med Stefan och prata om skogsmaskiner och bilar hela tiden. Jag skulle heller inte vara nöjd med ett statiskt liv i glesbygden där man bara pratar om vädret eller klagar på förändringar. Jag vill stimuleras, lära mig nya saker och få nya upplevelser. Jag vill omges av människor som tänker i liknande banor och också bejakar det nya, vad nu det kan vara. Men lagom är bäst, det får inte blir för mycket åt något håll.
Jag antar att allt jag vill är att bli förstådd och bekräftad.

Jag har börjat fundera på att åka till England. Det vore roligt tror jag.

..in a children's rhyme.

F ö ö r h o l a d d n e.

Jag insåg att jag ju inte ens kan stava till förhållande. Hur gör man när man är ihop? Vad gör man? Vad säger man?
Well... Jag antar att det inte är så svårt egentligen. Bara man kommit över det där första? När man vet att man är ihop och vad det innebär. Jag måste nog ändå säga att mitt första förhållande var det bästa och även längsta. För då var vi båda så oerfarna att vi gjorde allt på känn.
Jag hade spanat på honom på folkandiscona och lovat mina vänner att bjuda upp honom - han sa nej. Men, skrev istället på
skunk - jag ringde upp (uhh det hade jag aldrig vågat nu). Han kom hem till mig och kollade på tv - två timmar senare höll vi varandra i handen.  Vi var för blyga för att prata men tyckte om att hångla - alltså hånglade vi. Det var jobbigt att se varandra ögonen (jag har alltid haft svårt för det) - hångla = stängda ögon. Jag ville ha sex, men vågade inget säga - visade med kroppsspråk. Jag blev arg men vågade inget säga - kastade saker omkring mig medan vi talade i telefon. Men då måste vi ju haft något att prata om - javisst, skogsmaskiner. Jag tyckte att han var dum och funderade på att göra slut - han skickade sms från lunarstorm(!) och skrev att han älskade mig. Jag åkte utomlands och köpte presenter och julklappar till honom, när jag kom hem kändes det lite konstigt. Han betedde sig dumt - jag sa att han fick ringa efter helgen och säga ifall vi skulle vara ihop mer. Jag ringde på måndagen - det tog slut.
Så enkelt och drygt 7 månader höll det! Tänk om det kunde va så enkelt nu. Men nu ska man kunna prata och umgås var och varannan dag, man ska umgås med varandras kompisar och hitta på saker tillsammans, man ska festa ihop eller ensam med sina polare. Man ska bekräfta, men inte för mycket. Man ska ha roligt, men det måste kunna vara tråkigt med. Man ska vara sugna på sex samtidigt och gilla samma saker. Man måste kunna prata om allt och man får inte glömma vissa områden, man ska vara öppen. Man måste ha tid för varandra. Man får inte känna sig utanför bara för att den ene vill vara med sina kompisar ibland. Ens partner skall också vara ens bästa vän, inte bara någon man är fysiskt intim med för att man är attraherad.
Och om allt detta nu skulle funka så ska man ju börja tänka på att flytta ihop och det ena med det tredje och femtioelfte.

Fan vilken koll jag har. Synd att jag inte är typen som har förhållanden eller strular utan bara har ett mystiskt högt fultal.

Honestly..

Jag tyckte en gång att ärlighet var det viktigaste av allt. Jag tyckte så länge, större delen av mitt liv var jag smärtsamt ärlig, men bara för mig själv. Oftast sa jag väl det jag trodde att folk ville höra, var ärligheten i det låg vet jag inte, men jag ville ju inte såra någon. Jag var väldigt osäker på mig själv på den tiden.
I våras någon gång insåg jag att ärlighet är inget. Jag vet inte om det finns något som genomärliga människor. Ett tag tänkte jag att det kunde göra mitt liv enklare att inte vara så neurotiskt ärlig. Och jo, det har det nog. Men samtidigt kan jag inte låta bli att misstro människor som jag kanske skulle vilja lita på. Om man tar som exepel ett förhållande, vilket jag inte haft på drygt två år. Jag vill ju såklart hitta den här killen som jag älskar mer än livet självt, jag vill kunna ge mig själv til någon. Men jag vet inte om jag skulle kunna lita på någon så mycket att jag vågade tro att han skulle kunna älska mig lika mycket och vara mig lika trogen som jag till honom. Denna misstro kanske har kostat mig kärleken, samtidigt som jag vet att många blir ihop utan kärlek. Men för mig skulle det bara värka blasé och meningslöst, även om jag skulle tycka om personen mycket så skulle det inte vara kärlek.
Jag klarar mig lika bra med som utan någon i sådana fall..

Hmm..

135654-285Jag känner mig en smula ställd. Har på en vecka fått veta att två killar jag varit kompis/intresserad av, skaffat tjej. Utan att säga nåt liksom. Okej den ena pratar jag inte med längre och knappt den andra heller men jag kan ändå ine låta bli att känna mig lite blåst. I det ena fallet blir jag nästan lite förbannad för han verkar så jävla falsk och jag trodde att vi var skapliga vänner ändå. Med den andre så känns det mer som vad var det för fel på mig? Jag la ändå ner massa tid och möda på att bli en bra vän, men det verkade inte vara nåt värt. Jag kände det som att vi verkligen hade något speciellt och han försökte aldrig säga något emot det, snarare uppmuntra. Men jag hade på känn att det var för bra för att var sant. Men jag ville gärna tro att det han sa var lika sant för honom som för mig. 

I och för sig så spelar det ingen roll, förutom att folk kan ljuga för mig utan att jag anar något, för det där var ju i våras. Men ja, känns lite synd för nu kommer vi inte ens kunna vara vänner.

Men kanske kommer någon och hämtar en kvarglömd halsduk i kväll.

Svettig date.

PopeyeI kväll var det dags för en date klockan 20.00. Vi blev dock lite sena så inte förän 20.30 kom vi igång. Gick lite segt i början, jag försökte driva framåt men fick dåligt gensvar, han var inte på det humöret. Dessutom var jag aningen sladdrig efter att ha missat både lunch och middag, så jag började tvivla på mig själv och bli lite rädd. Dessutom hade jag svårt att känna av läget eftersom det var så segt. I vanliga fall hade det varit min styrka att kunna se saker utifrån och på så sätt slippa rädslan. Men till slut kom jag till sans och lyckades med vad jag egentligen hade kunnat göra hela kvällen. Nämligen att ta Popeye över båda hindren på mittvolten, i följd, i galopp och utan att ta massa extra varv. Han klarar ju allt, det vet jag egentligen. Han är, by far, den mest intelligenta häst jag träffat, man märker det redan i boxen när man tar av honom krubbbitarremmen, han vet exakt att när den är av så kan han sätta tänderna mot krubban och svälja luft. När den är på försöker han inte ens. Efteråt blev det lite borstning och lite kel, passade på att klappa om honom och njuta av hans mjuka fina päls. Han var inte alls grinig trots att han måste ha varit hungrig.
Popeye har stulit mitt hjärta.


Är nog lite känslosam idag. Längtar efter närhet samtidigt som jag är darrig av utmattning/matbrist.

Åh jag höll nästan på att glömma en av de bästa grejerna! När vi var klara och höll på att sadla av och tvätta bett och sånt så var det tre stycken ur min ridgrupp som gav mig beröm! Det har aldrig hänt förut. Björn så till och med att han inte kunde förstå hur jag vågade rida Popeye på hopplektionerna. Kände mig rättså smikrad, men så hade jag ockå sagt att jag var lite rädd i början av övningen så de kanske tyckte att jag behövde lite uppskattning. Roligt i vilket fall. :o)

Nu är det duschen som gäller. Bye.

Ben & Jerry's.

Idag var jag som sagt i Sthlm. Och åt glass. Mycket glass. God glass. Underbar glass. Beroende framkallande glass. Och sushi.

Testade: Cherry Garcia, Chunky Monkey, New York Super Fudge Chunk, Fossil Fuel och Cholate Therapy. Helt otroligt gott och jävligt praktiskt att min ämnesomsättning gjort en rivstart så att jag kunde få i mig allt utan att känna mig som en bomb.
Ben & Jerry's borde finnas som "lösglass" överallt. Jag ett visst begär har vaknat i mig, jag vill ha mer meR mER MER, tills jag dör av glassförgiftning. Trodde att jag klarat mig ur glassträsket efter insikten om att glass är av ondo, men nu är jag tillbaka igen och jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna ta mig ur det.
USA kostar tydligen en liten förpackning 1 dollar och jag tycker helt plötsligt att amerikanarna är fullständigt berättigade sin övervikt.
Om det gjordes fett och sockerfri B&J's som var lika god så skulle min ekonomi vara i stor fara.
Hädanefter kommer jag säkerligen ses tjyvåkendes på tåget mellan Uppsala och Sthlm eller Arlanda för att få tillgång till alla smaker. Det känns liksom inte lika gott att köpa på burk även om det troligtvis är det. Borde kanske köpa en egen frys.

Hittade dessutom en asbra present. Ska nog köpa mig en sådan själv så snart som möjligt. :o)

Snart ska jag lägga mig och drömma om glass.

Bye.

Feel free.

Jag känner mig befriad. Som om någon tagit död på råttan som gnagt på mitt inre sen minst en månad tillbaka.
Jag anar åter igen den där glädjen som jag faktiskt har i mig.

Jag tänkte vara feg och skriva om mina känslor i bloggen istället för att säga det direkt till dig. Om det hade varit enklare, om vi fortfarande hade haft den där kontakten vi en gång hade, då hade det varit annorlunda. Men då hade å andra sidan precis allt varit annorlunda.

När vi sågs första gången, för drygt en månad sen, upptäckte jag att du hade en helt oanad inverkan på mig, jag trodde innan att jag var stark och stabil. Men jag var inte längre mig själv med dig, osäker var bara förnamnet, och just den kvällen slutade ju riktigt katastrofalt.
Men jag kom över det medan spriten gick ur min kropp. Vi träffades igen och igen men sen vet jag inte vad som hände, det var något som förändrades och du vägrade berätta varför. Jag vågade inte pressa dig, du är ju så känslig har jag fått för mig, jag tänkte att du behövde lite tid, inte stressa. Anpassa mig för andras väl till varje pris. 
Under tiden mådde jag mer eller mindre dåligt, det var ju en del annat då också. Jag vågade inte berätta för dig för jag visste inte var du var, vem du var, om jag betydde något alls, om du ville förstå mig, jag var rädd att du skulle tycka att jag var jobbig, något som nästan alltid skrämmer mig. Det är en grej med Internet-vänner, man vet aldrig riktigt vem den andre är, vad han verkligen menar för man vet inget om resten av hans liv, hur många andra som en själv det finns. Vad som är normalt och vad som är speciellt.

Jag insåg ganska sent att jag var kär, jag hade inte velat se det för jag visste nog att det egentligen var omöjligt, vi spelar i olika ligor, kanske till och med inom olika grenar (du i elitserien och jag i division 3 i fickpingis). Alla känslor gjorde dessutom att jag inte kunde tänka klart. Men jag insåg till sist, kanske var det när en vän definierade "för svårfångad", att anledningen till att du knappt hörde av dig längre nog var för att du inte tyckte att jag var så intressant längre. Jag hade kunnat hitta på 100 andra anledningar, men det hade ändå inte hjälpt mot din tystnad.

Men jag är inte bitter, för ovanlighetens skull, jag tycker inte att jag gjort något fel. Jag är besviken över att du försvann sådär, jag trodde att 6 månaders msn/sms-kontakt betydde något, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda. Om du inte tycker om den jag är så kan det inte hjälpas. Det enda jag ångrar är att jag inte krävde ett svar, jag skulle ha litat mer på mina känslor. 

Men vi kan ju alltid vara vänner, fast bekanta är nog den sanna definitionen av oss just nu. Min inställning har nog egentligen aldrig varit något annat än att bli din vän, det känndes tillräckligt,  tills du stängde mig ute. Men du har gett mig mycket gott, du har fått mig att inse att det finns hopp, att det inte är fel att lita på sina känslor och att det finns goda människor. Du har även förmågan att göra mig otroligt glad.


Mattias.

Förut.

Förut visste jag exakt vilken sorts kille jag ville ha. Om någon frågade så räknade jag upp saker som; intelligens, humor, självständighet.. ... ja jag minns inte allt.

Jag fick frågan idag och det enda jag kunde komma på var smal och så humor. Jag glömde ärlighet. Men det känns som om det inte spelar någon roll.
Vad spelar det för roll om han är smartast, akademisk, bra i sängen, socialt kompetent, snygg, whatever? När man träffar någon man verkligen gillar så spelar inte sådant någon roll. Det är personligheten i sig, den unika personligheten, som betyder något.

Man gör upp en lista med kriterier. Bara för att försöka göra det enklare för sig. För att man ska veta vad man ska leta efter. Men det går inte, man vet aldrig i förväg och när man vet så får man inte låta sig stoppas av småsaker.

Det enda som får stoppa en är personen som är underbar.

Och jag letar inte längre, jag snarare undviker det, dem.

Baby blue eyes.

Ibland så tänker jag att jag aldrig mer vill, eller vågar, träffa dig, på riktigt.

Varje gång jag ser dig, tror att jag ser dig eller ser någon som liknar dig så går det som en elektrisk stöt genom mig och det tar säkert en minut innan jag hämtat mig. Det skrämmer mig.

Jag önskar ändå att det vore annorlunda att träffa dig. De gånger som varit har jag kännet att jag inte når upp till din standard och att vi kanske är för olika, att jag inte är tillräckligt bra.
På msn är vi ju nästan exakt lika.

Du skrämmer mig samtidigt som du är en av mina största inspirationskällor, jag tror att du gjort mig till en bättre människa du har definitivt gjort mig gladare. Endast genom att vara dig själv.

Inget av detta kan jag dock säga dig eftersom jag är rädd att det ska skrämma iväg dig.

We might as well be strangers.

If I'd known that you would shut me out like this, abandon me like that. Then I would have stayed away, I wouldn't have shown my face. I would've stay hidden in the corner, stealing glances of you.
Because it wasn't worth it. Because it was enought as it was before. But much always want more..

Länk.

"I just miss you that's all."

"Bättre sent än aldrig."

Jaha, nu har träden börjat tala och jag kan till och med ana ett visst mummel från stenarna.

Give it all up.

You know when to give up. When the price you'll have to pay for giving up, is lower then what you have to give in to keep up the spirit.

And maybe you'll tell yourself that every man who says he's always true, is a lier.
But it doesn't matter because you always belive what you want to belive, despite what anyone says. And maybe thats the only way, even though it seems to be wrong.

And you know that everything will never be alright. Will it?

And suddenly you feel awfully alone.

"Vill du gifta dig med mig?"

Hur ska jag kunna vet det?

Den här veckan har varit underlig, eller sånt som aldrig tidigare skådats har hänt. Om det bara gällde en sak så hade jag kunnat se det som ett undantag men det är inte så. Jag skulle kunna räkna upp ungefär fyra eller fem saker.

Men det inger mig ett visst hopp åtminstone.

Nu ska jag försöka sova lite till, lång dag framför mig.

Jag fick inte vara bitter i bloggen sa Dave, så jag slutar väl upp då.

Tidigare inlägg