Förundran.
Det finns de som aldrig slutar att överraska en.
Det är jag mycket glad för.
Kontrollfreak?
Jag har funderat lite längre på det jag skrev igår om mina krav på en relation. Insåg att jag ibland förvandlas till ett kontrollfreak, bara för att jag inte riktigt vågar lita på min egen intuition. Jag vågar inte tolka saker, jag vill veta rent ut. Så är det ibland i alla fall, jag måste försöka komma över det. Jag måste våga tro och lita på mig själv i alla situationer. Jag kan inte alltid vara en kameleont och försöka göra vad som är rätt, utan att egentligen ha en aning om vad det är. Jag måste även öva mig på att få den kontakt med människor som jag behöver för att kunna lita på dem.
Det kanske inte räcker med att stå tyst och se på tills man ser vilken roll man får, jag måste kanske hitta en stabilare grundposition i min personlighet. Allting går i och för sig i perioder.
Jag känner mig otroligt harmonisk just nu, som jag brukar göra när jag lyssnar på keane, dock inte på grund av keane.
Mamma råkade se mina Malmö-biljetter idag så jag var tvungen att berätta allt. Men jag kunde hantera det på ett bra sätt så det gjorde inget.
Nu ska jag hålla mig vaken till 3.30, sen ska jag (sova?) gå till uplands och börja koka gröt till 70 pers. Sen potatis och ägg. Så kommer det massa doktorander och folk som ska bli fulla mellan 6 och 9 påmorgonen. :o)
Vinter promotion.
Det kanske inte räcker med att stå tyst och se på tills man ser vilken roll man får, jag måste kanske hitta en stabilare grundposition i min personlighet. Allting går i och för sig i perioder.
Jag känner mig otroligt harmonisk just nu, som jag brukar göra när jag lyssnar på keane, dock inte på grund av keane.
Mamma råkade se mina Malmö-biljetter idag så jag var tvungen att berätta allt. Men jag kunde hantera det på ett bra sätt så det gjorde inget.
Nu ska jag hålla mig vaken till 3.30, sen ska jag (sova?) gå till uplands och börja koka gröt till 70 pers. Sen potatis och ägg. Så kommer det massa doktorander och folk som ska bli fulla mellan 6 och 9 påmorgonen. :o)
Vinter promotion.
Vakum
Har du någonsin upplevt ett vakum i en relation? Det blir som ett avbrott, man ser och noterar varandra men ingen säger något. Ingen vet vad man ska säga, hur man ska fortsätta. Men rätt var det är så börjar man igen och sen är allt som vanligt, för det mesta. Men ibland så rinner det ut i sanden..
Vet inte, kanske bara är jag som tänker så.
Om fyra månader fyller jag år! Eller nu råkade ju klockan passera 12 så det blir ju en dag mindre.
Bara så att ni vet så önskar jag mig en dvd-box med Monthy Phyton and the Flying Circus.
Jag insåg en sak om mig själv idag; att jag kräver en del. Om jag ska ha ett förhållande med någon så måste jag ha en viss mån av koll och ett meningsfullt utbyte. Jag tror att detta även kan gälla vänner och att det kanske är därför som jag har så få bekanta. Jag har ungefär två bekanta sen gymnasietiden, ingen av dem gick i min klass och båda är f.d. cyklister och känner varandra. Jag har två vänner från skoltiden, mina närmsta tjejkompisar, annars så är det ingen kvar.
Bekanta är bra att ha om man har tråkigt eller vill gå på förfest eller ska ha fest. Men oftast klarar man sig utan dem.
Jag tror i och för sig att man måste kräva saker i ett förhållande, men jag börjar tro att jag kräver mer än jag trott tidigare. Jag kräver mer för att ge något tillbaka, man skulle kunna kalla mig snål.
En annan sak som hänt är att jag erkände, för den enda personen i världen jag varit det mot, att jag varit otrogen. Han verkade tycka att det var bra. Han hade tydligen knappt ansett att vi var ihop och aldrig varit trogen, det är intressant vilka olika uppfattningar man kan ha om saker. Mitt livs kärlek liksom.
Jag känner mig lätt och stark, självständig. Mer än på länge.
Känslor.
Det finns många känslor. Jag har lärt mig att uppskatta de flesta, även om de vid första anblicken kan tros som dåliga, eller icke önskvärda, men känslor är nästan alltid bra på sitt sätt.
När jag var deprimerad, hade jag nästan inga känslor och efter att jag blivit enormt sårad av en pojke som jag tyckte oändligt mycket om (det tog över två år innan jag kunde förlåta och gå vidare, sluta tänka på honom varje dag och jämföra alla killar med honom) försökte jag även stänga av den känsla, som oberoende av allt annat, stannat hos mig. Kärleken.
Men det är inte särskillt socialt accepterat att ogilla kärlek. Det är ok att vara bitter över den men att vara helt emot den har många svårt att förstå, speciellt om man som jag till synes inte borde ha några som helst problem med att träffa någon. Och de lyckades även övertyga mig. Så jag gav kärleken en chans till.
Förra året var jag kär en massa gånger faktiskt, och det gick riktigt bra, även fast det sket sig samtliga gånger. Men jag kom över det och blev istället jävligt kräsen. Jag tänkte att jag visste vad som hade varit fel alla de där tillfällena, jag kunde förklara. Han var inte rätt, vi var för olika, han var inte tillräckligt mogen osv osv.
Jag tänkte: när jag träffar rätt så kommer allt att falla på plats.
Så träffade jag Torgny och allt kändes jätterätt, the man of my dreams, jag kunde inte hitta ett fel. Fast först var jag tveksam, tänkte att han var väl en sprätt som alla andra. Men han tog initiativet till en träff och ringde faktiskt två ggr på en vecka och verkade ganska angelägen. Han var inte heller player typen, visst att han hade nåt men jag har ändå svårt att tro att "alla" skulle falla för det.
Så vi träffades och jag spöade honom på biljard och vi tog några öl och han var uppvaktande på alla sätt! Fick mig att fullkomligt slappna av och känna mig hur bra som helst. Det blev såklart att jag följde med hem till honom, för att se på Saw 2, som han tydligen ändå inte hade. Men det blev lite annan aktivitet istället. Dagen efter var han fortfarande lika underbar, han pratade om att tälta utanför min dörr osv.
Detta var på en fredag. Han skulle under helgen åka hem till sina föräldrar och fira sin brors födelsedag, vilket han skrev i ett sms senare att han tyckte var synd, antydde att han hellre spenderat tiden med mig.
Jag är inte den som låter mig övertygas lätt, jag väger varje ord och handling och är försiktig med att göra positiva tolkningar. Men den här gången verkade allt så klart, allt pekade åt samma håll.
Vi växlade några trevliga sms, följande vecka då han var borta på praktik, jag visade väl mitt intresse, men jag tyckte inte att jag var för på. Sen en dag så slutade han helt plötsligt att svara. Jag väntade två dagar och frågade sen om han hade dött. Inget svar. Väntade en dag till och höll vid det laget på att förvandlas. Jag tappade min aptit, jag fann det inte ens intrassant att sitta här och jag ville egentligen inte umgås med någon utom honom. Detta var en vecka efter träffen. Sen ringde jag till honom, inget svar. Men efter några minuter så kom ett sms, där han sa att han tyckte att jag var jättetrevlig och rolig att umgås med, en riktigt bra tjej bla bla. Men att jag verkade vilja dejta seriöst och "hitta på saker" och han kom just från ett långt förhållande och ville inte alls det, men vi skulle säkert komma att ses ute. Jag blev helt ställd.
Vad hade jag gjort för fel? Igen? Efter varje misslyckande brukar jag alltid gå igenom allt i tanken och tänka ut vad som gick fel, för att jag inte skall göra om det. Jag måste ha gjort något hemskt eftersom han, i princip, aldrig ville se mig igen. Jag menar, man kan ju alltid vara vänner, det hade jag lätt kunnat tänka mig.
Det tog ganska hårt på mig, jag gick ner i vikt och började träna, vilket i och för sig var bra. Men mitt förtroende för kärleken blev väl återigen ganska skakat. Jag måste kanske acceptera att den kärlek som jag vill känna för någon som jag skall vara ihop med, de känslorna är inte anpassade för verkligheten.
För varje gång jag fattar tycke för någon, så blir jag mer och mer övertygad.
Man tror att man vet var man har en person, man är nästan helt säker, men sen visar det sig att man har missförstått allt. Och man känner sig dum och förnedrad, man dömer sig själv för att man har gjort fel och för att man har litat på sina sinnen fast man trodde att det var förnuft. "Hur kunde jag tro att han kände så för mig, hur kunde jag få för mig att jag var speciell?"
Kärlek som man känner för familj och vänner även husdjur, det är en bra sorts kärlek för den är inte så intensiv, den tär inte på en den finns där mer som ett stöd.
Men den där andra kärleken, som man känner för någon speciell av motsatt kön, den kan vara det värsta som finns. Jag har kommit fram till att rädsla, förmodligen är den bästa hjälpen mot kärlek. Men jag är dålig på att vara rädd. Och innuti mig finns alltid hoppet att träffa den där personen, den där som vill vara föremål för min kärlek. Jag antar att det är min högsta önskan och därför har jag svårt att släppa den. Jag har nämligen ingeting som kan ersätta den. Vad är livet utan mening? Meningslöst såklart och då kan man ju lika gärna dö.
Så, nu kanske jag kan sova.
Fast först ska jag läsa lite ur De sju timmarna i paradiset av Theodor Kallifatides, däri bor också mina tågbiljetter.
God natt.
När jag var deprimerad, hade jag nästan inga känslor och efter att jag blivit enormt sårad av en pojke som jag tyckte oändligt mycket om (det tog över två år innan jag kunde förlåta och gå vidare, sluta tänka på honom varje dag och jämföra alla killar med honom) försökte jag även stänga av den känsla, som oberoende av allt annat, stannat hos mig. Kärleken.
Men det är inte särskillt socialt accepterat att ogilla kärlek. Det är ok att vara bitter över den men att vara helt emot den har många svårt att förstå, speciellt om man som jag till synes inte borde ha några som helst problem med att träffa någon. Och de lyckades även övertyga mig. Så jag gav kärleken en chans till.
Förra året var jag kär en massa gånger faktiskt, och det gick riktigt bra, även fast det sket sig samtliga gånger. Men jag kom över det och blev istället jävligt kräsen. Jag tänkte att jag visste vad som hade varit fel alla de där tillfällena, jag kunde förklara. Han var inte rätt, vi var för olika, han var inte tillräckligt mogen osv osv.
Jag tänkte: när jag träffar rätt så kommer allt att falla på plats.
Så träffade jag Torgny och allt kändes jätterätt, the man of my dreams, jag kunde inte hitta ett fel. Fast först var jag tveksam, tänkte att han var väl en sprätt som alla andra. Men han tog initiativet till en träff och ringde faktiskt två ggr på en vecka och verkade ganska angelägen. Han var inte heller player typen, visst att han hade nåt men jag har ändå svårt att tro att "alla" skulle falla för det.
Så vi träffades och jag spöade honom på biljard och vi tog några öl och han var uppvaktande på alla sätt! Fick mig att fullkomligt slappna av och känna mig hur bra som helst. Det blev såklart att jag följde med hem till honom, för att se på Saw 2, som han tydligen ändå inte hade. Men det blev lite annan aktivitet istället. Dagen efter var han fortfarande lika underbar, han pratade om att tälta utanför min dörr osv.
Detta var på en fredag. Han skulle under helgen åka hem till sina föräldrar och fira sin brors födelsedag, vilket han skrev i ett sms senare att han tyckte var synd, antydde att han hellre spenderat tiden med mig.
Jag är inte den som låter mig övertygas lätt, jag väger varje ord och handling och är försiktig med att göra positiva tolkningar. Men den här gången verkade allt så klart, allt pekade åt samma håll.
Vi växlade några trevliga sms, följande vecka då han var borta på praktik, jag visade väl mitt intresse, men jag tyckte inte att jag var för på. Sen en dag så slutade han helt plötsligt att svara. Jag väntade två dagar och frågade sen om han hade dött. Inget svar. Väntade en dag till och höll vid det laget på att förvandlas. Jag tappade min aptit, jag fann det inte ens intrassant att sitta här och jag ville egentligen inte umgås med någon utom honom. Detta var en vecka efter träffen. Sen ringde jag till honom, inget svar. Men efter några minuter så kom ett sms, där han sa att han tyckte att jag var jättetrevlig och rolig att umgås med, en riktigt bra tjej bla bla. Men att jag verkade vilja dejta seriöst och "hitta på saker" och han kom just från ett långt förhållande och ville inte alls det, men vi skulle säkert komma att ses ute. Jag blev helt ställd.
Vad hade jag gjort för fel? Igen? Efter varje misslyckande brukar jag alltid gå igenom allt i tanken och tänka ut vad som gick fel, för att jag inte skall göra om det. Jag måste ha gjort något hemskt eftersom han, i princip, aldrig ville se mig igen. Jag menar, man kan ju alltid vara vänner, det hade jag lätt kunnat tänka mig.
Det tog ganska hårt på mig, jag gick ner i vikt och började träna, vilket i och för sig var bra. Men mitt förtroende för kärleken blev väl återigen ganska skakat. Jag måste kanske acceptera att den kärlek som jag vill känna för någon som jag skall vara ihop med, de känslorna är inte anpassade för verkligheten.
För varje gång jag fattar tycke för någon, så blir jag mer och mer övertygad.
Man tror att man vet var man har en person, man är nästan helt säker, men sen visar det sig att man har missförstått allt. Och man känner sig dum och förnedrad, man dömer sig själv för att man har gjort fel och för att man har litat på sina sinnen fast man trodde att det var förnuft. "Hur kunde jag tro att han kände så för mig, hur kunde jag få för mig att jag var speciell?"
Kärlek som man känner för familj och vänner även husdjur, det är en bra sorts kärlek för den är inte så intensiv, den tär inte på en den finns där mer som ett stöd.
Men den där andra kärleken, som man känner för någon speciell av motsatt kön, den kan vara det värsta som finns. Jag har kommit fram till att rädsla, förmodligen är den bästa hjälpen mot kärlek. Men jag är dålig på att vara rädd. Och innuti mig finns alltid hoppet att träffa den där personen, den där som vill vara föremål för min kärlek. Jag antar att det är min högsta önskan och därför har jag svårt att släppa den. Jag har nämligen ingeting som kan ersätta den. Vad är livet utan mening? Meningslöst såklart och då kan man ju lika gärna dö.
Så, nu kanske jag kan sova.
Fast först ska jag läsa lite ur De sju timmarna i paradiset av Theodor Kallifatides, däri bor också mina tågbiljetter.
God natt.
Lycka!
Och helt plötsligt så bara fanns den där, den täckte allt och gav alla ett stort mått hopp, åtminstonde mig.
SSSSSNNNNNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag är helt lyrisk! Gick just hem från Uplands och njöt. När jag gick dit snöade det ytters försiktigt, vanligt hagel hade antagligen täckt marken bättre. Och så när man kom ut så är det minst 2 decimetar! Stora vallar har de plogat upp på sina håll också. Jag blir helt knäpp och börjar pipa som en knasboll, jag har svårt för att skrika så därför piper jag istället. Både Dryg och Ingo höll med om att jag var väldigt bra på det.
Gick hem och lämnade min cykel utanför Uplands, jag kan inte riktigt beskriva känslan som fyller mig och jag förstår nästan inte hur jag kan bli så lycklig över lite(?) snö. Jag mår som en prinsessa.
Gick förbi en man som höll på att skotta sin inafart under uppsikt av sin ca 2 årige son. Jag förundrades över att folk redan var vakna, klockan var ju bara ca 8! Haha!
Han sa hej, eller båda sa hej och det gjorde mig om möjligt ännu gladare! Just nu bara älskar jag livet så mycket som det går tror jag.
Sprang och kastade mig, hoppade och skuttade, i snön. Halkade på den glashala plogade ytan på vägen men det gjorde som inget för jag var i extas.
Om det inte hade varit för att jag var en smula onykter och ostadig på benen så hade jag nog kunnat springa hela vägen hem, men då hade det å andra sidan gått alldeles för snabbt. Tror jag ska bygga en snökoja på gården och bosätta mig där.
Det känns som om jag vore kär, typ nyförälskad och varenda positiv sak känns ingefär 5 gånger så positiv som vanligt.
Livet är underbart!
SSSSSNNNNNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag är helt lyrisk! Gick just hem från Uplands och njöt. När jag gick dit snöade det ytters försiktigt, vanligt hagel hade antagligen täckt marken bättre. Och så när man kom ut så är det minst 2 decimetar! Stora vallar har de plogat upp på sina håll också. Jag blir helt knäpp och börjar pipa som en knasboll, jag har svårt för att skrika så därför piper jag istället. Både Dryg och Ingo höll med om att jag var väldigt bra på det.
Gick hem och lämnade min cykel utanför Uplands, jag kan inte riktigt beskriva känslan som fyller mig och jag förstår nästan inte hur jag kan bli så lycklig över lite(?) snö. Jag mår som en prinsessa.
Gick förbi en man som höll på att skotta sin inafart under uppsikt av sin ca 2 årige son. Jag förundrades över att folk redan var vakna, klockan var ju bara ca 8! Haha!
Han sa hej, eller båda sa hej och det gjorde mig om möjligt ännu gladare! Just nu bara älskar jag livet så mycket som det går tror jag.
Sprang och kastade mig, hoppade och skuttade, i snön. Halkade på den glashala plogade ytan på vägen men det gjorde som inget för jag var i extas.
Om det inte hade varit för att jag var en smula onykter och ostadig på benen så hade jag nog kunnat springa hela vägen hem, men då hade det å andra sidan gått alldeles för snabbt. Tror jag ska bygga en snökoja på gården och bosätta mig där.
Det känns som om jag vore kär, typ nyförälskad och varenda positiv sak känns ingefär 5 gånger så positiv som vanligt.
Livet är underbart!
Uppriktig ärlighet.
Jag glömde bort vad det var, den där ärligheten, uppriktigheten. Den kräver styrka, en styrka som varit bortblåst, ett tag. Det är så typiskt mig, typiskt mig, typiskt mig.
Jag har en inneboende rädsla för att göra fel. Den rädslan, kostade mig massor av extra körlektioner och en extra uppkörning. Men det är småsaker.
Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar... eller inte. Det är synd att det finns så små människor.
Ärlighet alltså, känslomässig ärlighet. Det är tufft, det har det alltid varit. Likväl när jag var nästintill känslolös, som nu.
Jag är rädd för att när jag talar om för dig att jag tycker om dig så kommer du att se ner på mig, från det ögonblicket och för evigt. Därför säger jag inget, fast det ibland känns som jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill inte göra fel, därför gör jag inget.
Jag behöver kontinuerlig bekräftelse för att vara säker på att jag inte gör fel, man får gardera sig i början. Men jag lär mig snabbt.
På Stockholmsnation i kvällst träffade jag på Torgny.
Denne man som fick mig att känna mig så underbar och fullkomligt avslappnad på bara några timmar, med hjälp av sina komplimanger. Både verbala och kroppsliga. Han verkade så ärlig och jag föll som.. som.. jag kan inte ens hitta något lämpligt ord. Jag föll som jag kanske bara gjort en gång tidigare men det tog betydligt längre tid, även om det gick snabbt. Jag litade på att vi talade samma språk, att jag förstod vad han menade och ville.
En träff, några sms och sen aldrig mer och jag sa inte ens att jag tyckte om honom, men han kände det på sig, antar jag. Men jag kände det ju också? I det läget går det inte att ljuga, men det gjorde jag, det var ju ändå bara ett sms. Men det var försent. Jag lovar att jag hade kunnat göra vad som helst, om jag bara visste vad.
Som sagt, Torgny. Han såg mig såklart inte men jag tog tag i hans arm och sa:
- Så du har också skaffat hatt. (Hattar verkar föra oss samman.)
Han såg på mig, utan att först känna igen mig, sen blev han nästan mållös. Ansikten säger mer än tusen ord.
Sen började han prata och han var mycket trevlig och intresserad och när hans vän började dra i honom frågade han om jag stod kvar och syftade till senare, ja han la till och med armen om mig lite grann. Han sa "vad snygg du är i kväll" och sen gick jag.
Jag känner ingenting för honom nu, men jag skulle säkert kunna lita på honom igen.
Kan man ljuga med kroppsspråket?
Jag har en inneboende rädsla för att göra fel. Den rädslan, kostade mig massor av extra körlektioner och en extra uppkörning. Men det är småsaker.
Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar... eller inte. Det är synd att det finns så små människor.
Ärlighet alltså, känslomässig ärlighet. Det är tufft, det har det alltid varit. Likväl när jag var nästintill känslolös, som nu.
Jag är rädd för att när jag talar om för dig att jag tycker om dig så kommer du att se ner på mig, från det ögonblicket och för evigt. Därför säger jag inget, fast det ibland känns som jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill inte göra fel, därför gör jag inget.
Jag behöver kontinuerlig bekräftelse för att vara säker på att jag inte gör fel, man får gardera sig i början. Men jag lär mig snabbt.
På Stockholmsnation i kvällst träffade jag på Torgny.
Denne man som fick mig att känna mig så underbar och fullkomligt avslappnad på bara några timmar, med hjälp av sina komplimanger. Både verbala och kroppsliga. Han verkade så ärlig och jag föll som.. som.. jag kan inte ens hitta något lämpligt ord. Jag föll som jag kanske bara gjort en gång tidigare men det tog betydligt längre tid, även om det gick snabbt. Jag litade på att vi talade samma språk, att jag förstod vad han menade och ville.
En träff, några sms och sen aldrig mer och jag sa inte ens att jag tyckte om honom, men han kände det på sig, antar jag. Men jag kände det ju också? I det läget går det inte att ljuga, men det gjorde jag, det var ju ändå bara ett sms. Men det var försent. Jag lovar att jag hade kunnat göra vad som helst, om jag bara visste vad.
Som sagt, Torgny. Han såg mig såklart inte men jag tog tag i hans arm och sa:
- Så du har också skaffat hatt. (Hattar verkar föra oss samman.)
Han såg på mig, utan att först känna igen mig, sen blev han nästan mållös. Ansikten säger mer än tusen ord.
Sen började han prata och han var mycket trevlig och intresserad och när hans vän började dra i honom frågade han om jag stod kvar och syftade till senare, ja han la till och med armen om mig lite grann. Han sa "vad snygg du är i kväll" och sen gick jag.
Jag känner ingenting för honom nu, men jag skulle säkert kunna lita på honom igen.
Kan man ljuga med kroppsspråket?
Blickar att döda för.
I dag (natt) fick jag i uppdrag att hitta 5 frisyrer åt en vän(?). Vilket jag givetvis gjorde. Men jag hittade även denna:
Och jag bara kunde inte låta bli att dö, eller åtminstonde rycka till.
Om någon såg på mig med den blicken
så skulle jag nog kunna göra vad som helst.
Jag fick leta på en till blick också:
Jag vill ha!
Och jag bara kunde inte låta bli att dö, eller åtminstonde rycka till.
Om någon såg på mig med den blicken
så skulle jag nog kunna göra vad som helst.
Jag fick leta på en till blick också:
Jag vill ha!
Biljetter.
Jag har en vana att spara på biljetter, biljetter som betyder något. Jag är oftast logisk och tänker ut mina
beslut, men när det gäller biljetter så går jag helt på känsla. Förr sparade jag nästan alla biljetter; tåg biljetterna till mitt första hutsfred hade jag kvar i flera år, liksom armbanden från 1-3 året. Jag har även sparat biljetten till Keane. Jag brukar spara biljetterna så länge som jag känner något när jag ser dem så länge de väcker gamla minnen. Men på senare tid är det sällan jag känner något speciellt för mina biljetter, så de flesta slängs bort.
Biljetterna till och från Malmö har jag dock kvar, de väcker någon sort känsla som gör att det tar emot att slänga dem. Det är spännande, men jag tror att det börjar gå över, kommder nog slänga dem i morgon.
beslut, men när det gäller biljetter så går jag helt på känsla. Förr sparade jag nästan alla biljetter; tåg biljetterna till mitt första hutsfred hade jag kvar i flera år, liksom armbanden från 1-3 året. Jag har även sparat biljetten till Keane. Jag brukar spara biljetterna så länge som jag känner något när jag ser dem så länge de väcker gamla minnen. Men på senare tid är det sällan jag känner något speciellt för mina biljetter, så de flesta slängs bort. Biljetterna till och från Malmö har jag dock kvar, de väcker någon sort känsla som gör att det tar emot att slänga dem. Det är spännande, men jag tror att det börjar gå över, kommder nog slänga dem i morgon.
Jag vill skriva en blogg.
Jag känner bara att jag har en massa ord som vill komma ut. Jag måste få formulera mig lite.
- Language-addict?
Igår var det s2 som stod på schemat. Borlänge. Trodde det skulle bli fett skoj och det var det väl till en början. Men väl på s2 blev det aldrig mer än måttligt. Alla var så små och det kändes inte längre som om man hade någonting att prata om.
Eventuellt så är jag inne i någon form av halvasocial-period. Orkar inte riktigt prata och umgås med någon, eller prata ska man väl säga. Umgås gör jag gärna, kan ligga i en hög där i hörnet och gnuffa. Det får gärna vara mörkt och mjukt, tar gärna en filt över mig också.
Vi kan kolla på en svårt, mörk film under tiden.
En ljuspunkt i s2mörkret var att min, sedan en längre tid tillbaka försvunne vän, David var där. Säkert inte träffat honom på typ 2 år! Hade nästan rederat honom från min vännerlista. Men nu känner jag bara att han kommer få va där tills jag dör, även fast vi inte sa så mycket till varandra eller så men ändå. Han är bra. Hans tjej var med också och de såg ut att passa väldigt bra ihop och vad jag förstått så är dom tokkära. :o)
Tänk om jag också skulle bli tokkär. Vilket skämt. Jäkligt känsligt ämne för mig ändock. Orkar inte tänka på det mer just nu, är nog lite ur gängorna.
Sen försvinner jag ett tag. Ska till Mariestad och fira julafton nummer 3, jag tror det är något jag kan behöva. Om inte annat för att Anke och Sara är så snälla. Kul att umgås mer med bror också.
Bror! :oD
- Language-addict?
Igår var det s2 som stod på schemat. Borlänge. Trodde det skulle bli fett skoj och det var det väl till en början. Men väl på s2 blev det aldrig mer än måttligt. Alla var så små och det kändes inte längre som om man hade någonting att prata om.
Eventuellt så är jag inne i någon form av halvasocial-period. Orkar inte riktigt prata och umgås med någon, eller prata ska man väl säga. Umgås gör jag gärna, kan ligga i en hög där i hörnet och gnuffa. Det får gärna vara mörkt och mjukt, tar gärna en filt över mig också.
Vi kan kolla på en svårt, mörk film under tiden.
En ljuspunkt i s2mörkret var att min, sedan en längre tid tillbaka försvunne vän, David var där. Säkert inte träffat honom på typ 2 år! Hade nästan rederat honom från min vännerlista. Men nu känner jag bara att han kommer få va där tills jag dör, även fast vi inte sa så mycket till varandra eller så men ändå. Han är bra. Hans tjej var med också och de såg ut att passa väldigt bra ihop och vad jag förstått så är dom tokkära. :o)
Tänk om jag också skulle bli tokkär. Vilket skämt. Jäkligt känsligt ämne för mig ändock. Orkar inte tänka på det mer just nu, är nog lite ur gängorna.
Sen försvinner jag ett tag. Ska till Mariestad och fira julafton nummer 3, jag tror det är något jag kan behöva. Om inte annat för att Anke och Sara är så snälla. Kul att umgås mer med bror också.
Bror! :oD
Over and out.
Statistik
En dag och sen är man "fed up". Fy fan vad jag klarar mig bra utan killar, eller fy fan för att dejta åtminstone. Usch usch usch..
Jag uppdaterar min lista och ser att jag träffat inte mindre än 42 stycken från internet. Jaha. På 7 år, nästan, 7 om året alltså (eller 6 om man ska vara noggrann ;oP).
Alla var ju inte regelrätta dejter, men de flesta var ju med en förhoppning om något mer i alla fall. Uppdaterar den andra listan (som inte inte finns) och upptäcker att av de 42 killarna så blev jag ihop med hela 1 st. Vad är det för odds? 1:42 Börjar nästan bli dags för nummer 2 nu. I och för sig så har jag faktiskt träffat en som är MINST lika snygg, som han den dära, jag va ihop med (vilket förhållande sen!). Men jag är rätt kritisk mot såna där snyggingar, fast å andra sidan så är jag kritisk mot de flesta, hittar alltid något som är fel som man kan dissa dem för. Men vadå är utseende allt eller? Självklart inte, då hade ju saker och ting varit mycket enklare.
Men om jag nu är så bra(bäst), som jag fått för mig att jag är, så lär jag väl kunna kräva att killen ska vara lika bra och snygg. Varför skulle jag inte göra det?
Näe, varför sitter jag här vid 06.32 och ältar något som jag ältat så otroligt många gånger tidigare? Verkar ju skitdumt.
Men imorn är det sista natten! Åhhhh det ska bli så skönt, aldrig mera max!!! =)
Fast jag måste på samma gång göra lite reklam för deras nya blizzer med mashmallows och chokladsås. Den är helt sagolikt god! MMMUMS!
Sweet Dreams to Ya'll!
Over and out.
Jag uppdaterar min lista och ser att jag träffat inte mindre än 42 stycken från internet. Jaha. På 7 år, nästan, 7 om året alltså (eller 6 om man ska vara noggrann ;oP).
Alla var ju inte regelrätta dejter, men de flesta var ju med en förhoppning om något mer i alla fall. Uppdaterar den andra listan (som inte inte finns) och upptäcker att av de 42 killarna så blev jag ihop med hela 1 st. Vad är det för odds? 1:42 Börjar nästan bli dags för nummer 2 nu. I och för sig så har jag faktiskt träffat en som är MINST lika snygg, som han den dära, jag va ihop med (vilket förhållande sen!). Men jag är rätt kritisk mot såna där snyggingar, fast å andra sidan så är jag kritisk mot de flesta, hittar alltid något som är fel som man kan dissa dem för. Men vadå är utseende allt eller? Självklart inte, då hade ju saker och ting varit mycket enklare.
Men om jag nu är så bra(bäst), som jag fått för mig att jag är, så lär jag väl kunna kräva att killen ska vara lika bra och snygg. Varför skulle jag inte göra det?
Näe, varför sitter jag här vid 06.32 och ältar något som jag ältat så otroligt många gånger tidigare? Verkar ju skitdumt.
Men imorn är det sista natten! Åhhhh det ska bli så skönt, aldrig mera max!!! =)
Fast jag måste på samma gång göra lite reklam för deras nya blizzer med mashmallows och chokladsås. Den är helt sagolikt god! MMMUMS!
Sweet Dreams to Ya'll!
Over and out.
Perfektionist - Javisst!
Torsdag kväll och här sitter man efter en lyckad fast misslyckad dejt och känner sig ensam. Ensam och lite vilsen kanske. Rädd för närhet, igen.
Hur kan det vara så svårt att hitta någon som passar en? Någon man kan haka fast i sitt pussel och som hänger kvar. Någon som är perfekt som man faller för sådär som jag vet att jag kan falla, uta att kunna ta mig upp på flera år.
Många andra verkar ju hitta på någon stup i ett. Vari ligger hemligheten? Och varför ska man egentligen behöva någon? Jag menar alla skiljer ju sig ändå. Allt kanske bara är en illusion? Man tror man behöver någon för att man ser att andra har det, att det verkar vara populärt. Sen när man testat så upptäcker man att "fan det här var ju asdrygt, bättre att va själv" och så gör man slut.
Men så är det ju inte, lite erfarenhet har man ju. Kan det finnas någon annan lösning?
Man kan ju skaffa katt. Eller en iller. En sköldpadda kanske, som blir sådär gammal. Skulle man kanske kunna ha en pingvin som husdjur? De är ju trogna sin partner livet ut, vad jag har hört. Hmm..
Pingvin
De verkar ju dessutom vara väldigt inne just nu. Jag hade en stickad pingvin som liten, min bror hade en likadan, men min hade en lila prick under vingen så man kunde se skillnad, sen luktade den annorlunda. Parfym.
Vad kan vara värre än att vara beroende av andra? Vad kan vara bättre än när en underbar människa är beroende av en själv?
Jag är sugen på att se någon morbid film som Saw eller Se7en. Såg Sin City häromdan, vackert. Men jag vill ha blod och smärta och skräck, så magen knyter sig.
Imorn är det näst sista passet på max! :o)
22-stängning, hoppas det är lite folk så man kommer hem till 5 eller 5.30 åtminstone.
Sweet Dreams!
Räcker det med ett rätt?
Man dejtar och dejtar, träffar den ene efter den andre. Men det är fel på allihop! Men så plötsligt "pling!" eller "klick!", eller inte vet jag men, så står han där framför dig och du vet efter bara några timmar att du träffat rätt.
Men hur många rätt krävs det för att det skall kännas så? Jag skulle kunna räkna upp säkert 4-5 stycken jag träffat som haft många rätt, men som ändå varit fel. Krävs det kanske bara ett rätt, bara det är det "rätta"?
Nu pratar jag förstås om kriterier man har, egenskaper man letar efter.
Låt oss gå tillbaka till "den rätte", oj vad tungt det lät, han behöver ju inte vara rätt för mer än någon vecka. När man just börjar inse att han är sådär bra, då kan man också se hans sämre sidor. Men visst försvinner de sen? Det kan till och med just bli så att man blir kär i just de egenskaperna. Kanske är det bara så att de "dåliga" egenskaperna man först ser sitter på utsidan, men när man lärt känna personen så försvinner utsidan och ersätts av insida. Man har blivit blind, på gott och ont.
Men nu känns det som jag börjat trampa i gamla fotspår, fånigt att diskutera sådant som andra redan vet, låtsas som man är klyftig, inte sant?
Det jag vill ha klart för min egen del är väl hur insidan påverkar utsidan, att något som upplevs som ytlighet kanske egentligen går djupare, för det mesta omedvetet, ibland medvetet.
Första bloggen avklarad, a bunch more to go.
Ses..
Men hur många rätt krävs det för att det skall kännas så? Jag skulle kunna räkna upp säkert 4-5 stycken jag träffat som haft många rätt, men som ändå varit fel. Krävs det kanske bara ett rätt, bara det är det "rätta"?
Nu pratar jag förstås om kriterier man har, egenskaper man letar efter.
Låt oss gå tillbaka till "den rätte", oj vad tungt det lät, han behöver ju inte vara rätt för mer än någon vecka. När man just börjar inse att han är sådär bra, då kan man också se hans sämre sidor. Men visst försvinner de sen? Det kan till och med just bli så att man blir kär i just de egenskaperna. Kanske är det bara så att de "dåliga" egenskaperna man först ser sitter på utsidan, men när man lärt känna personen så försvinner utsidan och ersätts av insida. Man har blivit blind, på gott och ont.
Men nu känns det som jag börjat trampa i gamla fotspår, fånigt att diskutera sådant som andra redan vet, låtsas som man är klyftig, inte sant?
Det jag vill ha klart för min egen del är väl hur insidan påverkar utsidan, att något som upplevs som ytlighet kanske egentligen går djupare, för det mesta omedvetet, ibland medvetet.
Första bloggen avklarad, a bunch more to go.
Ses..