Sagan om mitt liv.

Det finns många känslor. Jag har lärt mig att uppskatta de flesta, även om de vid första anblicken kan tros som dåliga, eller icke önskvärda, men känslor är nästan alltid bra på sitt sätt.
När jag var deprimerad, hade jag nästan inga känslor och efter att jag blivit enormt sårad av en pojke som jag tyckte oändligt mycket om (det tog över två år innan jag kunde förlåta och gå vidare, sluta tänka på honom varje dag och jämföra alla killar med honom) försökte jag även stänga av den känsla, som oberoende av allt annat, stannat hos mig. Kärleken.
Men det är inte särskillt socialt accepterat att ogilla kärlek. Det är ok att vara bitter över den men att vara helt emot den har många svårt att förstå, speciellt om man som jag till synes inte borde ha några som helst problem med att träffa någon. Och de lyckades även övertyga mig. Så jag gav kärleken en chans till.
Förra året var jag kär en massa gånger faktiskt, och det gick riktigt bra, även fast det sket sig samtliga gånger. Men jag kom över det och blev istället jävligt kräsen. Jag tänkte att jag visste vad som hade varit fel alla de där tillfällena, jag kunde förklara. Han var inte rätt, vi var för olika, han var inte tillräckligt mogen osv osv.
Jag tänkte: när jag träffar rätt så kommer allt att falla på plats.

Så träffade jag Torgny och allt kändes jätterätt, the man of my dreams, jag kunde inte hitta ett fel. Fast först var jag tveksam, tänkte att han var väl en sprätt som alla andra. Men han tog initiativet till en träff och ringde faktiskt två ggr på en vecka och verkade ganska angelägen. Han var inte heller player typen, visst att han hade nåt men jag har ändå svårt att tro att  "alla" skulle falla för det.
Så vi träffades och jag spöade honom på biljard och vi tog några öl och han var uppvaktande på alla sätt! Fick mig att fullkomligt slappna av och känna mig hur bra som helst. Det blev såklart att jag följde med hem till honom, för att se på Saw 2, som han tydligen ändå inte hade. Men det blev lite annan aktivitet istället. Dagen efter var han fortfarande lika underbar, han pratade om att tälta utanför min dörr osv.
Detta var på en fredag. Han skulle under helgen åka hem till sina föräldrar och fira sin brors födelsedag, vilket han skrev i ett sms senare att han tyckte var synd, antydde att han hellre spenderat tiden med mig.
Jag är inte den som låter mig övertygas lätt, jag väger varje ord och handling och är försiktig med att göra positiva tolkningar. Men den här gången verkade allt så klart, allt pekade åt samma håll.
Vi växlade några trevliga sms, följande vecka då han var borta på praktik, jag visade väl mitt intresse, men jag tyckte inte att jag var för på. Sen en dag så slutade han helt plötsligt att svara. Jag väntade två dagar och frågade sen om han hade dött. Inget svar. Väntade en dag till och höll vid det laget på att förvandlas. Jag tappade min aptit, jag fann det inte ens intrassant att sitta här och jag ville egentligen inte umgås med någon utom honom. Detta var en vecka efter träffen. Sen ringde jag till honom, inget svar. Men efter några minuter så kom ett sms, där han sa att han tyckte att jag var jättetrevlig och rolig att umgås med, en riktigt bra tjej bla bla. Men att jag verkade vilja dejta seriöst och "hitta på saker" och han kom just från ett långt förhållande och ville inte alls det, men vi skulle säkert komma att ses ute. Jag blev helt ställd.
Vad hade jag gjort för fel? Igen? Efter varje misslyckande brukar jag alltid gå igenom allt i tanken och tänka ut vad som gick fel, för att jag inte skall göra om det. Jag måste ha gjort något hemskt eftersom han, i princip, aldrig ville se mig igen. Jag menar, man kan ju alltid vara vänner, det hade jag lätt kunnat tänka mig.
Det tog ganska hårt på mig, jag gick ner i vikt och började träna, vilket i och för sig var bra. Men mitt förtroende för kärleken blev väl återigen ganska skakat. Jag måste kanske acceptera att den kärlek som jag vill känna för någon som jag skall vara ihop med, de känslorna är inte anpassade för verkligheten.
För varje gång jag fattar tycke för någon, så blir jag mer och mer övertygad.

Man tror att man vet var man har en person, man är nästan helt säker, men sen visar det sig att man har missförstått allt. Och man känner sig dum och förnedrad, man dömer sig själv för att man har gjort fel och för att man har litat på sina sinnen fast man trodde att det var förnuft. "Hur kunde jag tro att han kände så för mig, hur kunde jag få för mig att jag var speciell?"

Kärlek som man känner för familj och vänner även husdjur, det är en bra sorts kärlek för den är inte så intensiv, den tär inte på en den finns där mer som ett stöd.
Men den där andra kärleken, som man känner för någon speciell av motsatt kön, den kan vara det värsta som finns. Jag har kommit fram till att rädsla, förmodligen är den bästa hjälpen mot kärlek. Men jag är dålig på att vara rädd. Och innuti mig finns alltid hoppet att träffa den där personen, den där som vill vara föremål för min kärlek. Jag antar att det är min högsta önskan och därför har jag svårt att släppa den. Jag har nämligen ingeting som kan ersätta den. Vad är livet utan mening? Meningslöst såklart och då kan man ju lika gärna dö.

Så, nu kanske jag kan sova.
Fast först ska jag läsa lite ur De sju timmarna i paradiset av Theodor Kallifatides, däri bor också mina tågbiljetter.

God natt.