Trygghet.
Sweetness.
Kanske kommer vårhumöret, det där nonchalanta, bittra, ironiska, elaka, snygga. Kanske lyckas jag hitta en bättre väg. För det måste finnas bättre saker än att vara arg, även om det kan vara jävligt kul.
Jag ska försöka vara säker på mig själv, då löser sig det mesta.
Get the f*ck out of here!
Brain going wild.
Masken under moset?
Egentligen är jag kanske inte förvirrad utan bara orolig/rädd. För vad? För att det ska hända igen, det som alltid händer. Jag vill verkligen inte det, jag vill att det ska vara annorlunda nu. Så jag antar att jag måste ta tag i saker och ting snart, styra upp det och inte vara så rädd. Försöka hitta något positivt och inte bara se omöjligheter och hinder. Inte ha så höga krav på mig själv. Jag har ju inget att förlora.
Just det. Nu känns det faktiskt lite bättre. :o)
Dreaming of you.
Jag kan vara så påfrestande och en vecka kan vara så otroligt lång ibland.
Post-it.
En post-it-lapp, som påminner en om sådant man behöver komma ihåg. Till exempel vilken veckodag det är, vem mannen utanför fönstret som viskar ens namn är, när din mamma fyller år. Du bör heller inte glömma att om du beter dig som en skit så kommer det att slå tillbaka på dig på ett eller annat sätt. Jag skulle aldrig glömma min mammas födelsedag, jag har ett specialminne för födelsedagar, men jag glömmer ibland bort varför jag inte ska vara en idiot, jag glömmer bort varför andra är viktiga. Oftast gör det ont när jag väl minns, det finns olika skalor men oftast svider det likt en örfili. Men jag vet ändock att inga post-it lappar i världen hade funkat i förebyggande syfte.
God natt.
Playboy Pauie?
Idag förstod jag att jag måste ha kortkort på lördag. Var ju helt otroligt länge sen sist. Förr var det ju mer eller mindre standard, varje helg var det kortkort. Så jag grävde fram mina gamla tygstycken och testade. Först blev jag alldeles mållös, såg ut som en naughty schoolgirl tagen direkt från något halvdirty herrmagasin, i den rödrutiga med veck och en vit, figursydd skjorta till. De andra småkjolarna fick mig att undra hur jag egentligen vågade gå omkring i dylika plagg förut? Fast det var ju lite av ett knep. Förr var jag ju alltid ute för att ragga, eller bli uppraggad rättare sagt. En misslyckad kväll var då man kammat noll, då var det inge kul, men man fick bita ihop för oftast var det ändå så att man var för kräsen för att ta det som bjöds. Nu kunde jag ärligt talat inte bry mig mindre. Huvudsaken är ju att man har roligt, inget annat spelar någon roll. Men jag måste nog ändå ha kortkort, det ligger i linje med humöret jag är på, livet jag vill leva just nu. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; man har roligare om man är lite slampig. Om man sen får en dösnygg, krulltott i en säck med sig hem så kan man ju inte vara annat än nöjd.
Gamla goding-outfits:
Tror dock inte att jag fick ragg en enda gång i dessa plagg.
Kondens.
Natti.
Empty.
Jag är helt tom. Som en robot. Känner ingenting. Varför är det såhär? Hur blev det så? Kommer det alltid att vara så? Varför känner jag ingenting när jag tycker att jag borde? Var är mina känslor? Jag kan inte kontrollera mina känslor, för jag har inga. Jag hoppas det här går över snart. Jag vill att det ska vara som i höstas, lagom.
Paulina 101207
En fantasifull och lite knäpp tjej, tycker om att inte vara som alla andra. Pluggar och lever ett rikt studentliv. Försöker att vara så fördomsfri som möjligt, se saker ur olika perspektiv, tänka ett steg längre. Livet blir definitit lättare så, med lite distans till sig själv och andra. Har ingen bestämd plan för framtiden utan tar ett halvår i taget, men en dröm är väl kanske att träffa regnskogen och bli veterinär. Djur ligger varmt om hjärtat, framförallt hästar och marsvin. Tycker om utmaningar och färgen grön.
1-0 till mig.
Go'o gla lösgodis.
Jag är dock lite besviken över att jag inte hann/orkade träna idag och inte heller har jag gått någon promenad. Typiskt dåligt. Jag är så rädd för att bli tjock istället för smal, man vill ju gå åt rätt håll. Jag känner att all möjlig ångest krupit närmare mig på senaste tiden och mamma ringde klockan 00 i onsdags och frågade om jag höll på att bli deprimerad igen. Jag undrar vad det är som framkallar de där känslorna. Känslorna av att inte vara tillräckligt bra. Är det stress kanske?
Mja, borde sova nu. Bye.
Sova?
känner är obehag Frustrerande.
Kyssar vs. sex.
Jag borde sova, men är inte alls trött. Känner mig så glad, som om jag vore kär men det är jag definitivt inte.
En natt förra veckan då jag låg och försökte sova kom jag att fundera över kyssar och sex. Jag har en rätt så hög integretet, sjävklart går det lite upp och ner men oftast har jag inget större behov av närhet och påtvingad närhet ger mig närmast panik. Som när Max tycker att jag är hans husdjur, fast det är han som är den håriga, och vill kramas och lukta på mina händer eller om jag är ute och dansar och någon dansar för nära, då infinner sig en total känsla av obehag. Den där svårigheten med att se folk i ögonen hör nog också dit, om någon kommer för nära vill jag bara titta bort eller blunda. Jag antar att det gör mig lite ensammare utan att jag märker det. Men i alla fall, kyssar och sex. Jag förutsätter att de flesta kysst fler än de haft sex med och att de finner det lättare att kyssa någon än att ha sex med denne. Jag är dock av en annan uppfattning. Om jag har sex med någon jag inte tycker om mer än som en vän, så undviker jag helst kyssar, men jag kan ändå tycka att sexet är bra. Jag kan dra mig för att ha sex med någon för att jag är relativt säker på att kyssar kommer att vara inkluderade. En kyss känns mer personlig än sex, mer känslosam. Och är det egentligen så konstigt? I ansiktet har man många känselorgan; synen, luktsinnet, känsel, hörseln sitter inte långt därifrån och smaken inuti, allt detta kopplat till hjärnan. I underlivet har man en massa känsel, men ingen syn, inget luktsinne, ibland kan man i och för sig tro att det styrs av en helt egen hjärna som man inte rår på. Men är det då konstigt att man kan tycka att det är mer obehagligt att kyssa någon än att ha sex med personen?
Jag antar att min syn på sex är något modifierad mot hur den en gång var, den har anpassats efter den värld jag går i, kanske en ganska mansdominerad värld. Jag har lyckats separera känslorna, som en prostituerad nästan. Jag har sett flera prostituerade i filmer som har två regler, kondom och inga kyssar.
Känslodelarna i underlivet kan man ju stimulera med hjälp av diverse metoder, om man vill kan man till och med blunda och låtasas som att det är Orlando Bloom, eller annan valfri snygging, som är där och pillar. Men när det gäller kyssar är det så mycket svårare, för det är så många fler sinnen man måste lura. Och jag kan njuta av sex utan att tycka om personen speciellt, just därför att det är skönt, som onani typ, jag har väl lärt mig att få ut det jag vill. Men jag kan inte njuta av en kyss som inte är bra och jag kan inte göra den bra om den andre är kass. Det är mycket sällan jag hånglar för njutningens skull på samma sätt som jag har sex. Det betyder dock inte att jag har sex med vem som helst bara för att andan faller på, det kan nog de flesta i min omgivning intyga. Men om omständigheterna är de rätta så kan vad som helst hända.
Jag tror jag är rädd för att man skall kunna läsa allt som står i min hjärna genom mina ögon. Men det borde ju egentligen inte vara något problem då jag ser mig själv som en ärlig individ som inte har något att dölja.
Energi.
..att orka tänka på de där sakerna som man alltid glömmer.
..att orka lite till fast man är alldeles skakis.
..att göra alla de där sakerna man borde gjort i flera månader.
..att orka tycka om alla lite mer.
..ett spontant léende.
..att orka vara envis.
..att lyckas hålla distans till sig själv och alla rädslor och tankar.
..att våga.
..att vara kreativ.
..orka tycka om sig själv och ta hand om sig.
Energi som i att orka göra mer än bara det man måste för att klara av vardagen.
Så känner jag just nu. :o)
Och näe jag kan bara inte låta bli att redigera alla bilder i ps.
Galla.
Yes, jag börja hitta tillbaka till den delan av mig som jag tycker om, det betéendet jag klarar av att leva med.
God bless självhatet. Jag känner inte ens att jag behöver dränka mig i sprit för att ha roligt.
Skål för det!
Skriva.
Fick bara sån lust att skriva, men jag vet inte riktigt vad.
Idag i "skolan" kände jag mig, trots min trötta baksmälla, smart och påläst. Jag hade något intressant att säga om nästan allt och jag hade rader med intressanta exempel på lager. Det kändes riktigt kul. Har verkligen lärt mig en massa de senaste veckorna och jag ligger ju lite före i evolutionsbiologi eftersom jag läser en hel kurs på ämnet prallellt med den vanliga biologin. Jag trivs i gruppen också, det är inte vanliga studenter eftersom de flesta läser på sidan av och jobbar i vanliga fall. På något sätt blir man en annan person genom att hänga i studentvärlden. Man formulerar sig på ett annat sätt liksom. Det är kul, man tror man är viktig. Men jag vet verkligen inte vad jag ska kryssa i inför valet den 15:e. Har liksom jävliga problem med att bestämma om jag ska åka till pappa eller inte nästa helg, det är ju så långt fram. Hur ska jag då kunna veta vad jag vill göra i vår? Ångest. Dessutom är jag ju obehörig till alla kurser jag skulle kunna tänka mig att läsa och teknisktbasår känns så mastigt, vet inte om jag klarar det. Klarade det ju inte på gymnasiet så.
Det jag klarade på gymnasiet:
Svenska B 100p MVG
Engelska B 100p MVG
Trav 100p MVG
Ridning 100p MVG
Praktisk hästkurs 100p MVG
Småföretagande A 50p MVG
Religionskunskap A 50p MVG
Inte så jävla imponerande kanske. Tänk om det istället stått Fysik A+B, Kemi B, Matte C+D och Historia. Då hade jag varit mer fri och kunnat söka på mitt 1.2 från högskoleprovet. Det är förresten dags snart igen, 27:e går nästa prov av stapeln om jag inte minns fel. Jag var en poäng ifrån sist så om jag inte får minst 1.3 nu så blir jag sur, men det kanske är dags för en dålig gång? Brukar ju bara få "bra" varannan gång. Tänk vad fri man skulle vara om man fick 2.0, som brorsan. Jag undrar om jag skulle satsa på veterinär då? Det skulle jag alldeles säkert, något annat vore ju idioti. Av alla ämnen så är det nog biologi jag har lättast för, biologi och anatomi, men anatomi är ju inget enskillt ämne.
Näe nu är klockan mycket. Dags att röra på sig.
Tjipp!
Stängd dörr.
Nu när min blogg fått fler läsare känns den liksom mer viktig. Enorm egoboost. Det finns ca 25 människor som tycker att det jag skriver är så intressant att man kan läsa det varje dag. Okej, det kanske bara är ett tidsfördriv, men ändå. Jag har alltid trott att jag var för annorlunda/konstig/oförståelig/tråkig för att få en bred läsarkrets.
Och så det här med killen på Introduktionskursen, jag känner att han har en annan uppfattning av mig än vad jag brukar ge folk. Jag tror han ville sitta bredvid mig idag med för att han tycker jag är rolig, inte för att jag är snygg. Som om han kände någon sorts samhörighet. Och det enda jag gjort är att fördriva tiden på bästa, för stunden, möjliga sätt. Jag har inte tänkt på vad jag gjort eller sagt, det har bara kommit av sig självt. Steget mellan tanke och handling har nästan försvunnit, vilken enorm förändring för mig som alltid tidigare tänkt tusen steg innan jag tagit till handlig, eller undvikit att göra det.
Bekräftelse får en att växa, så är det. Det är därför jag alltid haft så lätt för att anpassa mig, för att det minsta berömmet fått mig att blomstra och stänglarna har såklart sökt sig mot solen, åt det håll berömmet kommit ifrån. Men inte för långt såklart, man får j inte tro att man är något, tro att man kan bli något, att man inte är som alla andra.
Kanske börjar alla fel bli rätt och lösningen till mitt livs gåta att närma sig.
Hittade två underbara bloggar idag, djupa som oceaner och inspirerande. Tänker dock inte länka dem.
Saker att göra i morgon(idag):
- Plugga
- Träna
- Ta en tur på stan och fixa;
csn pengarna
en ny huvudkudde
kanske en klänning
förhoppningsvis en cykellampa
- Äta lunch på Uplands
Så nu ska jag försöka sova.
Sweet dreams.
Motivationsångest.
Unnar jag mig inte lite för mycket fritid och festar jag inte liiite för mycket? Borde jag inte umgås lite mer med mina biologiböcker än vad jag har gjort? Borde jag inte ta mig själv i kragen innan det är försent, det räcker med en vecka?
Skärpning. Jag åkallar alla tankar som sprungit iväg på andra aktiviteter, all energi som sipprar ut på golvet alla drömmar jag unnat mig, alla funderingar som icke är relavanta för tillfället. Jag åkallar känslomässig och tankemässig diciplin och struktur, jag åkallar motivation och målinriktning.
För jag SKA klara av den här terminen, utan att äta kakor* som fuckar upp mitt liv.
*Att göra saker man inte borde bara för att man tycker om det är som att äta upp överraskningskakan, man bakat till mamman man gjort besviken för att göra henne glad igen, bara för att den luktar så gott.
Ny fas.
Dessutom ter sig inte alla andra människor som mer eller mindre ointressanta, det där totala ointresset som jag njutit av ett tag har börjat ge vika. Kanske har sommaren varit någon sorts läkningsperiod.
Jag undrar hur lång denna period kommer att bli, vad som kommer härnäst.