Sagan om mitt liv.

Jag har aldrig tänkt särskillt mycket på trygghet. Inte vad jag minns i alla fall. På nåt sätt har jag väl alltid haft tryggheten i mig. Även om jag varit blyg och tillbakadragen så har jag ändå känt någon sorts trygghet. Jag tror att det kommer hemmifrån, det har alltid varit självklart att mina föräldrar funnits där om jag behövt dem och de har ändå gett mig utrymme att utforska världen. Men plötsligt har jag börjat tänka annorlunda. Att det vore skönt att ha någon annan som finns där, en vän eller flera. Att jag skulle kunna stå ut med en del bara för att få den där tryggheten. Så har jag aldrig känt tidigare. Jag har nog varit rättså egocentrisk i mitt vän-tänkande. Kanske är det därför jag har haft så svårt för att ha tjejkompisar. Jag har tänkt kortsiktigt och bara på det roliga, inte behövt annat. Men nu har jag förändrats.