Sagan om mitt liv.

Har du någonsin upplevt ett vakum i en relation? Det blir som ett avbrott, man ser och noterar varandra men ingen säger något. Ingen vet vad man ska säga, hur man ska fortsätta. Men rätt var det är så börjar man igen och sen är allt som vanligt, för det mesta. Men ibland så rinner det ut i sanden..
Vet inte, kanske bara är jag som tänker så.

Om fyra månader fyller jag år! Eller nu råkade ju klockan passera 12 så det blir ju en dag mindre.
Bara så att ni vet så önskar jag mig en dvd-box med Monthy Phyton and the Flying Circus.

Jag insåg en sak om mig själv idag; att jag kräver en del. Om jag ska ha ett förhållande med någon så måste jag ha en viss mån av koll och ett meningsfullt utbyte. Jag tror att detta även kan gälla vänner och att det kanske är därför som jag har så få bekanta. Jag har ungefär två bekanta sen gymnasietiden, ingen av dem gick i min klass och båda är f.d. cyklister och känner varandra. Jag har två vänner från skoltiden, mina närmsta tjejkompisar, annars så är det ingen kvar.
Bekanta är bra att ha om man har tråkigt eller vill gå på förfest eller ska ha fest. Men oftast klarar man sig utan dem.
Jag tror i och för sig att man måste kräva saker i ett förhållande, men jag börjar tro att jag kräver mer än jag trott tidigare. Jag kräver mer för att ge något tillbaka, man skulle kunna kalla mig snål.

En annan sak som hänt är att jag erkände, för den enda personen i världen jag varit det mot, att jag varit otrogen. Han verkade tycka att det var bra. Han hade tydligen knappt ansett att vi var ihop och aldrig varit trogen, det är intressant vilka olika uppfattningar man kan ha om saker. Mitt livs kärlek liksom.

Jag känner mig lätt och stark, självständig. Mer än på länge.