Baby blue eyes.

Ibland så tänker jag att jag aldrig mer vill, eller vågar, träffa dig, på riktigt.

Varje gång jag ser dig, tror att jag ser dig eller ser någon som liknar dig så går det som en elektrisk stöt genom mig och det tar säkert en minut innan jag hämtat mig. Det skrämmer mig.

Jag önskar ändå att det vore annorlunda att träffa dig. De gånger som varit har jag kännet att jag inte når upp till din standard och att vi kanske är för olika, att jag inte är tillräckligt bra.
På msn är vi ju nästan exakt lika.

Du skrämmer mig samtidigt som du är en av mina största inspirationskällor, jag tror att du gjort mig till en bättre människa du har definitivt gjort mig gladare. Endast genom att vara dig själv.

Inget av detta kan jag dock säga dig eftersom jag är rädd att det ska skrämma iväg dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0