Var är sniglarna när det inte regnar?

Håll med om att de är jäkligt bra på att gömma sig.

Jag säger aldrig att jag aldrig ljuger för det vore en lögn och jag tycker inte om att ljuga.

Jag sa att jag aldrig skulle låta honom gå, men det är precis vad jag gjort. En vän. Kanske en av de mest speciella personer jag träffat, minus kanske. Jag har till och med övertygat Max.
Men, jag tog kanske bara en paus, jag kunde inget annat, orkade inte. Men nu känner jag långsamt att energin och glädjen kommer tillbaka. Lusten att göra saker.
Jag kom på att jag tidigare kunde känna ångest för saker, för mig själv eller för att möta andra. Jag kom på att jag inte brukar känna så längre, möjligtvis för mina lår, men det är försumbart. Jag kom på det därför att jag åter kände en viss ångest och olust inför att göra saker. Därför satt jag hemma i lördags, jag brukar annars känna en annan sorts ångest över att behöva sitta hemma.

Jag undrar om jag varit en aningen utmattad på sistone, för jag har inte känt mig helt stabil. Men nu när allt lugnat sig så känns allt.. ..mer stabilt. Inte bättre inte sämre, bara lugnare. Det känns inte som jag springer längre och jag är inte heller rädd. På många sätt skönt.

Arbetet på Uplands är nästan över för terminen så jag kommer nog inte behöva stressa upp mig på ett tag, ett jobb klarar jag utan stress.

Jag planerar en comeback i grönt på fredag.

Until then: Don't forget that every silver lining is on the brink of a dark cloud.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0