Alice in wonderland.
I går på klubbverksmötet bestämde vi temat för personalfesten. Schtockie pratade om att det borde vara ett rätt så öppet tema och jag som var allmänt trasig i huvudet (och även i kroppen) droppade Alice i underlandet, eftersom det är så otroligt brett, haha. Men de andra gillade det så det skall bli vårt tema. De andra ska ha en filmkväll på måndag och kika på den men jag sitter ju härinne då så jag missar det, men jag får kolla sen. Någon som har lust att hålla mig sällskap?
Ibland blir jag nästan rädd att jag ska bli kristen. Jag känner mig liksom så spirituell. Som om det finns ytterligare en dimension som jag håller på att upptäcka. Men jag skulle tro att det bara är min inställning till livet och min del i det och till andra i min omgivning.
Vi såg Minority report i förmiddags, sen såg vi Woodsman. En kvinna i den filmen sa att hon såg något gott i honom, huvudpersonen som var en straffad pedofil. Förut trodde jag bara att sådant var nonsens, förstod inte hur man kunde se sådant. Men nu förstår jag.
Paulo Coelho skrev något, i den senaste boken jag läste av honom, om att man bara vet så mycket som man tror att man vet. Och jag tänkte när jag läste det att det är så det ofta är och att jag redan förstått det.
Jag känner mig själsligt bättre nu är tidigare, som om jag fått en viss ro. Antagligen är det ett mått av självsäkerhet som jag uppnått och som jag inte hade förut.
Förut tyckte jag inte att jag var bra på någonting, jag såg mig själv som någon konstig någon som andra glömmer eller inte ser över huvud taget, för det var så jag kände mig.
Men nu tycker jag inte alls så. Jag tycker om mig själv, jag tycker att jag är en ok person att vara och jag skulle inte vilja byta och jag är heller aldrig avundsjuk som jag kunde vara förr. Jag var avundsjuk på dem som hade många vänner, som var bjudna på fester, som hade pojkvän.
Jag kunde omöjligt förstå eller acceptera att jag inte var som dem att jag inte var omtyckt. Frågan är om jag tyckte om någon?
Jag var väldigt låst i mig själv och kraven jag satte på mig. Till exempel kunde jag inte prata med någon om jag inte hade något vettigt att säga. Ett "Hej Hur är läget?" räckte inte till. Men jag hade inte en aning om vad man kunde prata om och det blev nästan alltid spänt när jag försökte och jag skyllde allt på mig själv. Varför skulle någon tycka om att prata eller umgås med mig?
Eftersom jag hade så låga tankar om mig själv så krävde jag otroligt mycket bekräftelse för att bli någons vän och jag vet inte ens om jag var en så bra vän. Bekräftelse i varje steg. Det är inte förrän nu, den här våren som det börjat att släppa, det är först nu jag kan se det med ett överskådligt perspektiv.
Det är först nu jag kan se och acceptera de olika rollerna man har i en relation, de behöver inte alltid vara exakt jämvikt i allt. Bara för att det är jag som hör av mig oftast i en relation så behöver det inte vara något dåligt, det behöver inte betyda att jag gör fel eller att personen tycker att jag är jobbig. För i en annan relation kan det vara tvärtom. Det är sällan man ogillar att någon visar en uppmärksamhet på något sätt.
Tålamod är en mycket bra egenskap.
