Sagan om mitt liv.

Distans.
Allt blir så sjukt mycker enklare om man bara har lite distans till det. Det är verkligen häpnadväckande. Om man exempelvis är rädd, som jag brukar vara ibland (ofta) när jag rider Popeye, men då försöker jag tänka utifrån, som om jag vore ridläraren på marken: Vad är jag rädd för? Van kan hända? Hur löser jag situtionen på bästa sätt? Och oftast går det bra bara jag kan koppla bort rädslan och göra att helhjärtt försök. För det blir ju inte bättre för att jag försöker undvika problemet genom att till exempel rida runt runt istället för att hoppa det där hindret, jag kommer ju inte bli nöjd om jag inte lyckas med det jag borde.