Sagan om mitt liv.

Nu har jag funderat. I två dagar har jag grubblat på mig själv. Försökt fundera ut vad som varit fel, varför jag inte känt något när jag borde. Som jag skrev tidigare så kom jag fram till att jag var död. Och då mengar jag inte död som en frusen, kroppsformad klump i botten av en kista i ett hål i marken, jag ska dessutom kremeras. Jag menar själsligt. I våras dog delar av mig därför att jag tappade tron på människor och att det skulle finnas något i livet värt att leva för. Musiken dog, jag kunde fortfarande höra den såklart, men inte känna. Jag kunde känna andra saker dock, fast bara flygtigt för jag hade gett upp om beständiga, pålitliga, seriösa saker, allt var ett spel och ingen gick att lita på. Jag gav fan i det mesta.

Jag återhämtade mig dock lagom till hösten då det var plugg som gällde. Jag kände mig absolut tvungen att klara den här terminen för att bevisa att det faktiskt fanns någon mening med att jag pluggade och inte var en hopplös idiot. Lagom till december var pressen så stark att min sömn blev knas, samtidigt som jag skulle sriva klart tentor och helst hinna umgås och träna, gå ner i vikt, fast inget kändes som det gick. Jag tror jag dog för andra gången då. Det enda som existerade var att klara av att ha ett fungerande liv och klara plugget. Fester kändes inte särskillt lockande, det motsatta könet blev helt oitressant och till och med sexlusten dog ut. Utan att jag egentligen tänkte på det. Jag kunde inte koncentrera mig när jag skulle läsa och jag hade ingen motivation att göra något annat heller, ingenting var roligt. Som tur var åkte vi på semester. Och nu har jag insett att jag måste hitta på ett bättre sätt, ett sätt att växla mellan plugg och fest, allvar och skoj, celibat och sex, känslor och apati. Det blir inte lätt men vafan, vill man så går det. Jag är ju ingen robot.

Förlåt.