Sagan om mitt liv.

Jag har åter börjat komma in i gamla tankegångar, tankegångar jag faktiskt tyckte om men ändå förkastade. Kanske för att allt gick åt helvete och jag blev deprimerad eller så var det ensamhetsångesten som tog kål på mig. Well. Jag börjar återfå tron på mig själv och kommer att tänka på det här med att vara till lags. Det är helt förkastligt att vara till lags, inte bra för någon. Ingen tycker om det och man blir inte omtyckt för det heller. Det man gör ska man göra för att man vill inte för att man är rädd för att göra tvärtom. Om man gör något som man vill så gör man det antagligen bättre än om man bara gör det för att vara till lags, för att man tror att man ska bli omtyckt. Och man slipper bli sur och bitter för att man gör saker man egentigen inte vill och utan att få tillräckligt med uppskattning för det. Om man istället för att säga det man tror någon vill höra, säger det man tycker, så blir man i längden gladare och då blir förmodligen de i ens omgivning gladare, om man inte är helt socialtinkompetant förstås.

Så i fortsättningen skall jag ge fan i att anpassa mig.

Så långt det går åtminstone. Ibland vet man ju inte, man vet inte vad man vill och inte vill och då kanske den enda vägen ut är att vara till lags. För det kanske är svårt att gå och dö tills man vet. Men man ska lyssna på sig själv och lita på sig själv, respektera sig själv. Inte vara rädd för att visa vem man är, säga ifrån. För folk tycker om en för den man är, inte den man inte är. Man kan inte lämna avtryck genom att vara till lags.
Inte ens i vått gips lämnar en slemklump ett tydligt avtryck att relatera till.

Typiskt vår- och hösthumör.