Sagan om mitt liv.

Man förstår inte hur landet är förän man flyttat därifrån, man förstår inte vad problemet är. Jag förstod i kväll när vi gick omkring på stan att man inte kan vara singel på landet. Ingen vill vara singel på landet. Jag minns känslan när jag själv bodd där. Pojkvän till varje pris! Inte konstigt att jag kände mig som ett totalt jävla misslyckat missfoster som aldrig lyckades behålla någon. Men det är annorunda nu. Oh yes. Jag vet inte om jag någonsin vill ha en pojkvän, eller ja det ska vara en riktigt bra en i sådana fall och jag är inte alls säker på att det finns sådana. Eller det är klart att det finns men de är så få så chansen att någon skulle bli kär i mig samtidigt som jag blir kär i honom är ju minimal. Så jag håller mig till mig själv, jag kan alltid lita på mig själv. Och bäst av allt är att jag är nöjd så, jag känner mig inte värdelös bara för att jag är ensam.

Julen har slagit mig. Med julkänslor och peparkakor och dylikt. Jag har klivit ur min skyddsbur och blivit lite mer social och också sugen på lite kel. Vi får se hur det går, tre veckor kvar till jul bara, ingenting nästan.