En av de DÄR nätterna.
Jahapp.
Somnade ju vid 2 igår så jag borde nog inte ha förväntat mig att somna tidigt i natt. Klockan är nu 06.35 och jag är fullt klarvaken, har så varit sen igår vid 10 tiden, på förmiddagen.
Man får massa tid till att fundera. För Svinalängorna är inte tillräckligt bra för att sträckläsa.
Natten till igår drömde jag om min pappa och en vän till mig. De har aldrig träffats men i drömmen så gjorde de det, på ett badhus tror jag, i kafeterian. De kom mycket bra överens, jag har aldrig sett någon komma överens så med min pappa, han är lite speciell. Ganska underligt att jag drömde om just dem, eftersom jag inte haft kontakt med någon av dem på ganska länge.
Känslomässigt underläge. Är något ja inte klarar av alls, jag får fullkommlig panik och all min tankekraft kretsar kring hur jag skall återställa balansen, återfå överläget. Jag tror att detta kan vara ett problem, eller åtminstone ge problem, förutom obehaget jag känner när jag väl hamnar i situationen eller anar att den är annalkande. Det måste ju medföra att jag drar mig för att känna för andra, skapa känslomässiga band.
Sen det här med sanningen. Sanning för mig kanske inte är sanning för dig, när jag säger att jag alltid är ärlig så ljuger jag ju och när du säger det så är du inte heller ärlig. Men var går gränsen? Till exempel; om någon jag snackat med på internet frågar om jag vill ses, kanske jag säger ja, fast jag inte är helt säker. Det kanske inte finns plats för att säga "jag vet inte", jag kanske tror att jag vill, men inser sen att jag inte vill. Jag kanske antar att jag skulle kunna vilja, jag kanske vill just då. Jag kanske säger till dig; "Jag kommer hem till dig och sjunger en sång nu, så akta dig för att ge mig adressen." Du kanske ändå ger mig adressen men du förväntar dig inte att jag ska komma. Och jag vet att det är så så jag kommer inte, även fast jag skulle vilja. Har vi då båda ljugit, eller var det ett skämt? Tråkigt skämt i så fall. Vad är det egentligen som menas? Gjorde jag min sanning till en lögn?
Sanning för mig är att kunna stå för det jag säger, det kommer jag försöka göra tills jag dör. Men man måste få ändra sig ibland.
Jag tror mina hjärnceller kommer ta slut när jag ä 30, de kommer vara utbrända. Men då kanske jag åtminstone kan sova.
Somnade ju vid 2 igår så jag borde nog inte ha förväntat mig att somna tidigt i natt. Klockan är nu 06.35 och jag är fullt klarvaken, har så varit sen igår vid 10 tiden, på förmiddagen.
Man får massa tid till att fundera. För Svinalängorna är inte tillräckligt bra för att sträckläsa.
Natten till igår drömde jag om min pappa och en vän till mig. De har aldrig träffats men i drömmen så gjorde de det, på ett badhus tror jag, i kafeterian. De kom mycket bra överens, jag har aldrig sett någon komma överens så med min pappa, han är lite speciell. Ganska underligt att jag drömde om just dem, eftersom jag inte haft kontakt med någon av dem på ganska länge.
Känslomässigt underläge. Är något ja inte klarar av alls, jag får fullkommlig panik och all min tankekraft kretsar kring hur jag skall återställa balansen, återfå överläget. Jag tror att detta kan vara ett problem, eller åtminstone ge problem, förutom obehaget jag känner när jag väl hamnar i situationen eller anar att den är annalkande. Det måste ju medföra att jag drar mig för att känna för andra, skapa känslomässiga band.
Sen det här med sanningen. Sanning för mig kanske inte är sanning för dig, när jag säger att jag alltid är ärlig så ljuger jag ju och när du säger det så är du inte heller ärlig. Men var går gränsen? Till exempel; om någon jag snackat med på internet frågar om jag vill ses, kanske jag säger ja, fast jag inte är helt säker. Det kanske inte finns plats för att säga "jag vet inte", jag kanske tror att jag vill, men inser sen att jag inte vill. Jag kanske antar att jag skulle kunna vilja, jag kanske vill just då. Jag kanske säger till dig; "Jag kommer hem till dig och sjunger en sång nu, så akta dig för att ge mig adressen." Du kanske ändå ger mig adressen men du förväntar dig inte att jag ska komma. Och jag vet att det är så så jag kommer inte, även fast jag skulle vilja. Har vi då båda ljugit, eller var det ett skämt? Tråkigt skämt i så fall. Vad är det egentligen som menas? Gjorde jag min sanning till en lögn?
Sanning för mig är att kunna stå för det jag säger, det kommer jag försöka göra tills jag dör. Men man måste få ändra sig ibland.
Jag tror mina hjärnceller kommer ta slut när jag ä 30, de kommer vara utbrända. Men då kanske jag åtminstone kan sova.
Kommentarer
Trackback
