Sagan om mitt liv.

Jag är verkligen ingen man behöver anstränga sig för att bli av med.
Inget plåster eller ens lite kletig. Om du säger, eller antyder, att du inte vill se mig så försvinner jag i ett naffs och du behöver aldrig mer höra av mig.
I'm so movin on. I'm so good at leaving things behind.
Och att skrämma bort mig från första stund är inte heller särskillt svårt.
För jag är dålig på att knyta starka band och jag är hellre ensam än sårad.

I dag fick jag veta att någon, som jag ja inte känner men som jag träffat flera gånger och även pratat med, har dött. Jag känner mig tvugen att skriva om det för jag kan inte riktigt släppa det. Döden är en underlig sak, som förut inte påverkade mig alls. Har aldrig gråtit på en begravning, och jag har ändå varit på fem. Farmor, morbror, Björn-Åke, mormor och morfar. Jag var även på en av mina före detta vänners lillasysters minnesstund, hon var bara 17. Men jag kände ingenting. Men det var då, nu är nu och jag känner saker ungefär som andra. Jag är känslig, men ändå hård, man skulle kunna säga att jag lärt av mina misstag, jag är nästan för bra.

Vad är det för sorts dag i dag? En dag för känslor, tror jag, ovanliga känslor.
Rädsla, nervositet, smärta, tomhet, utmattning. Mest psykiskt, lite fysiskt.

Men jag har ändå varit ganska glad och vaken, sen kvart i sex i morse.