Sagan om mitt liv.

Min kropp gör ont. Jag har inte haft så här ont på väldigt länge. Det är som om den legat i dvala i flera månader och nu helt plötsligt vaknat och insett vad jag gjort med den. Nu kräver den mat och sömn och när jag tränar så blir jag trött och får träningsvärk. Som det ska vara.

Jag har hört att ca 10 % av befolkningen står för ungefär hälften av alla olyckor, trafikolyckor kanske det var till och med. Först tyckte jag att det lät otroligt men sen insåg jag ju att jag tillhör de 10%:en.
Det började när jag var  typ 5-6 år och skar mig på en smygvinkel när jag skulle öppna en flaska trälim och fick sy 3 stygn.
När jag var ca 6 så hoppade jag från ett träd och fick en spricka i armen.
Sommaren då jag fyllt 7 slog jag en gång i knät i bryggan när jag badade och fick sy 5 stygn.
När jag var 9 åkte vi till Öland där jag blev angripen av en fästing och fick borrelia med symptomen halvsidig ansiktsförlamning (facialispares), som tur var avhjälptes det med 10 dagars medicinering, 3 sprutor om dagen genom en kanyl.
Vid en ålder av 11 så krockade familjen med en älg med bilen och jag fick taket på mig och slog ut lite tänder, fick sår i pannan och hjärnskakning.
Sen gick det 2 år och så krockade jag med en bil med cykeln på väg till stallet. Låg medvetslös i 1½ dygn och bröt nyckelbenet. Har nedsatt balans och en liten försämring av närminnet vilken påverkar min koncentrationsfömåga.

Förutom allt det så har jag gjot några vanliga cyckelkrashar och hästavtrillningar, haft 3 blåögon (inte samtidigt), stukat foten 2 gånger och krashat en bil (ingen blev skadad men bilen fick skrotas).

Men jag har aldrig känt mig direkt otursförföljd. Man vill ju gärna ha lite extra spänning i tillvaron liksom. :o)