Sagan om mitt liv.

Om man inte bryr sig om vad andra gör eller vad som händer en själv så lär man ju aldrig bli besviken,
man blir inte heller sårad. Sköter man det snyggt så behöver folk inte ens veta att man är falsk och egoistisk. Man kan alltså bli älskad för att man spelar en roll man antagit tillräckligt bra. Men gränsen är ju hårfin mellan verklighet och fiktion. Om man nu gör den här rollen så bra så är väl det ens jag?

Fast å andra sidan så kan ju rollerna ändras med det sällskapet man befinner sig i just för stunden.

Jag tror att man har chansen att bli mer omtyckt om man inte är helt ärlig.
Jag har blivit mer omtyckt när jag inte brytt mig så mycket om ifall jag kunnat stå för allt jag sagt. Förut mådde jag dåligt av sådant, nu bryr jag mig inte.

Over and out.