Ensam är stark.
Det gamla uttjatade ordspråket gjorde sig plötsligt påmint.
Vad betyder det egentligen?
Att den som är ensam är stark?
Att den som klarar sig ensam är stark?
Att man inte skall lita eller förlita sig till andra?
Kan man vara starkare ensam?
Jag ser mig själv som en relativt ensam varelse. Jag spenderar mycker tid själv, jag kan göra massor av saker själv, jag tycker om att vara själv och så vidare.. Men jag skulle aldrig må bra om jag inte visste att det fanns människor som brydde sig om mig, som bekräftade mig, som gjorde mig levande. Kan man då säga att jag är ensam?
Jag vet att jag är stark.
En annan sak jag kom att tänka på var att man blir inte bättre än man tror att man är. Ens personlighet är egentigen väldigt relativ och bara man tror på det tillräckligt mycket så kan man bli vem som helst. Så länge man inte stoppas av sin egen moral.
Vissa personer borde tro att de lite bättre än i nu läget. Självkänsla och självförtroende är sexigt. Precis som ödmjukhet.
Den personliga egenskap jag är mest stolt över är nog min förmåga till att inte döma andra. Jag tänker som så att så länge man inte är perfekt själv så ska man inte klanka ner på andra. Jag mår bättre av att tycka om och förlåta än att hata. Jag trivs bättre som mig själv så här än när jag var avunsjuk, skitpratande och fördömande.
Om man inte förväntar sig något så blir man inte besviken och därav mindre bitter.
Självdiciplin är bra, men det är ju inte alla förunnat.
Vad betyder det egentligen?
Att den som är ensam är stark?
Att den som klarar sig ensam är stark?
Att man inte skall lita eller förlita sig till andra?
Kan man vara starkare ensam?
Jag ser mig själv som en relativt ensam varelse. Jag spenderar mycker tid själv, jag kan göra massor av saker själv, jag tycker om att vara själv och så vidare.. Men jag skulle aldrig må bra om jag inte visste att det fanns människor som brydde sig om mig, som bekräftade mig, som gjorde mig levande. Kan man då säga att jag är ensam?
Jag vet att jag är stark.
En annan sak jag kom att tänka på var att man blir inte bättre än man tror att man är. Ens personlighet är egentigen väldigt relativ och bara man tror på det tillräckligt mycket så kan man bli vem som helst. Så länge man inte stoppas av sin egen moral.
Vissa personer borde tro att de lite bättre än i nu läget. Självkänsla och självförtroende är sexigt. Precis som ödmjukhet.
Den personliga egenskap jag är mest stolt över är nog min förmåga till att inte döma andra. Jag tänker som så att så länge man inte är perfekt själv så ska man inte klanka ner på andra. Jag mår bättre av att tycka om och förlåta än att hata. Jag trivs bättre som mig själv så här än när jag var avunsjuk, skitpratande och fördömande.
Om man inte förväntar sig något så blir man inte besviken och därav mindre bitter.
Självdiciplin är bra, men det är ju inte alla förunnat.
Kommentarer
Trackback
