Är det höst snart?
Just nu känns det som om tiden inte kan gå snabbt nog. Jag önskar den kunde rulla på och ta slut, som en rulle toapapper.
Jag tror att jag ska försöka få en remiss till en psykolog, för jag har inte längre koll på vem jag är. Det känns som jag gått tillbaka i tiden och är tillbaka på gymnasienivå. Jag har till och med svårt för att se folk i ögonen, igen! Jag trodde jag hade lämnat det bakom mig.
Det sägs att om man säger till sig själv tillräckligt många gånger att man är bra så tror man tillslut på det. När jag var yngre klarade jag inte av att säga till mig själv att jag var bra utan att bli gråtfärdig. Jag kom dock över det med, gott och väl. Men nu har jag upptäckt en liten röst som sitter och nedvärderar mig så fort jag talar med någon som inte är en nära vän.
När jag var på min mosters 60-års kalas hände en intressant grej.
Min kusins man, som hade varit på körträff på skansen och sjungit och tydligen druckit för han sluddrade lite, som är en bra person, jag tror inte att någon kan säga något annat. I alla fall så fick jag en fråga om vad jag skulle plugga till hösten och jag hatar frågan, vet inte varför men jag pratar helst inte om mitt liv längre. Jag svarade så snabbt som möjligt samtidigt som jag försökte att inte fästa blicken på någon. Då sa han, min kusins man, att jag skulle sluta förminska mig själv och inte skämmas. Trots att han var full såg han rakt igenom mig, kanske gjorde alla det.
Men nu måste jag packa.
Klok man, din kusins man, lyssna på honom.
