Sagan om mitt liv.

Jag var och tittade på mitt nya rum idag, sen hängde jag hos Max ett tag.
Mitt rum är värsta nice, eller kommer att bli tror jag. Måste planera möblemanget tills på onsdag dår jag och mamma ska till ikea med bilen.

När jag var hos Max kändes allting ok, det var inget som gnagde. Men så snart jag gick därifrån så började det. Alla tankar.

Den här gången tänkte jag att jag gett upp. Men först tänkte jag att jag måste prata med dig och berätta, det känns ändå inte som att jag har något att förlora. Du hör ju ändå nästan aldrig av dig längre. Och jag har blivit så väl medveten om mina känslor, även om de är förvirrade.
Jag tänkte att jag hade börjat läka och att det gick förvånansvärt fort. Men jag vet ju att känslor är ganska oförutsägbara. Så nej, det är inte slut men hoppet håller på att dö och jag känner för att gråta.

Men jag ska berätta, det är det minsta jag kan göra.
Förmodligen är det bara det jobbiga kvar och jag misstänker att det kan bli påfrestande.

För känslor som inte besvaras dör till slut. Och precis som om det vore en fysisk kroppsdel så gör det jävligt ont.