Sagan om mitt liv.

Borde nog sova, är riktigt trött.
Mariestad var trevligt, även om det höll på att bli obehagligt första kvällen när jag och pappa nästan kom in på samtalsämnet skillsmässa, dvs hans och mammas. Jag klarar inte av att prata om det eftersom jag inte kan tro på det han säger utan måste intala mig att hans minne måste vara en efterkonstruktion.

Det var roligt att träffa Sara, även om det var lite konstigt att umgås med någon annans släkt och vänner sådär. Men Sara tog hand om mig så jag hade inte tråkigt.

Det är underligt att jag faktiskt har två plastsystrar. För Therese, mammas sambos dotter, skulle jag inte för mitt liv kunna se som en släkting. Och hon har ändå funnits där längst.
Viktigt är att lära sig av sina medmänniskor, egenskaper man gillar kan man försöka ta till sig medan man får försöka undvika att ge andra kalla kårar.
I Mariestad är alla så trevliga, pappa är nog den som känns minst trevlig. Men Sara är definitivt min favorit plastsyster.

Har börjat på en djupgående resa inom mig själv. Låter kanske fluffigt. Men jag måste, jag vet inte annars var jag blir av, vem jag är, vad jag är till för, hur jag ska ta mig igenom dagarna utan att dö av meningslöshet. Jag skriver ner allt, men det är nog inget för bloggläsarna. Det känns viktigt att förstå och inte försöka springa ifrån allt, trycka ner det och låtsas som ingenting. För även om jag inte kände så mycket då så kanske jag behöver känna nu. Och jag har inga nya metoder kvar.

Läggdags.