Sweet dreams.
Jag undrar varför man nästan alltid har de bästa samtalen på natten?
Jag hade ett igår natt, tyvärr lite för kort. Men det kommer nog fler.
Det var ett sådant där samtal som sätter fart på tankarna. Jag älskar sånt. Tyvärr så höll det inte i sig så länge. Mina tankar skulle behöva sättas igång, de ligger alldeles för stilla.
Jag kom underfund med att jag har förändrats väldigt mycket på kort tid. Jag har fått ett inre lugn som är oslagbart, en distans som ger mig tid. Jag är liksom säker på vem jag är. Jag har slutat leta.
Så vad finns kvar att göra nu? Hitta det bästa sättet att dö på? Kanske.
Jag känner inte att jag har något mer att uppnå.
MEN, jag har börjar känna ett visst utanförskap som kanske kommer leda till avundsjuka, gemtemot min bror! Den klassiska familjetraditionen. Jag vill vara som dem, de andra i min familj, som kan svänga sig med latinska namn på alla delar av och i kroppen. Som alltid vet vilken medicin man ska ta mot vad och dessutom kan skriva ut den. Som alltid kan säga att det inte är något fel på en när man tror man är dödssjuk eller förkasta allt vad naturläkemedel och kiropraktik heter.
Men hur stor är chansen att jag skulle ta mig in på läkerlinjen liksom, har ju gett upp redan i förväg.
Veterinär vore ju ett alternativ, men det är lång väg dit med. Men jag har ju all tid i världen? Allt jag ska hinna med är ju att dö och det kan ju vara bra att ha någonting att syssla med fram tills dess. För jag antar att den dagen inte kommer snart.
Jag hade ett igår natt, tyvärr lite för kort. Men det kommer nog fler.
Det var ett sådant där samtal som sätter fart på tankarna. Jag älskar sånt. Tyvärr så höll det inte i sig så länge. Mina tankar skulle behöva sättas igång, de ligger alldeles för stilla.
Jag kom underfund med att jag har förändrats väldigt mycket på kort tid. Jag har fått ett inre lugn som är oslagbart, en distans som ger mig tid. Jag är liksom säker på vem jag är. Jag har slutat leta.
Så vad finns kvar att göra nu? Hitta det bästa sättet att dö på? Kanske.
Jag känner inte att jag har något mer att uppnå.
MEN, jag har börjar känna ett visst utanförskap som kanske kommer leda till avundsjuka, gemtemot min bror! Den klassiska familjetraditionen. Jag vill vara som dem, de andra i min familj, som kan svänga sig med latinska namn på alla delar av och i kroppen. Som alltid vet vilken medicin man ska ta mot vad och dessutom kan skriva ut den. Som alltid kan säga att det inte är något fel på en när man tror man är dödssjuk eller förkasta allt vad naturläkemedel och kiropraktik heter.
Men hur stor är chansen att jag skulle ta mig in på läkerlinjen liksom, har ju gett upp redan i förväg.
Veterinär vore ju ett alternativ, men det är lång väg dit med. Men jag har ju all tid i världen? Allt jag ska hinna med är ju att dö och det kan ju vara bra att ha någonting att syssla med fram tills dess. För jag antar att den dagen inte kommer snart.
Kommentarer
Trackback
