Sagan om mitt liv.

Jag kom att tänka på att det bästa som fanns en gång var att sova sked. Det var likom höjden av allt, att få ligga med ryggen mot hans mage och bli omfamnad. Jag vet inte var förändringen skedde men tanken tilltalar mig inte alls längre. Om jag delar säng med någon jag tycker om så skulle jag nog föredra att ligga med ansiktet mot honom, så att han inte tror att jag ignorerar honom och försvinner utan att jag märker det eller hinner hindra honom.

Att ligga sked var en sorts bekräftelse. Han håller om mig för att han tycker om det och jag behöver egentligen inte göra något, bara ta emot. Kanske är det passiviteten som skrämmer mig. Allt för mycket har gått till spillo och runnit ut i sanden på grund av min passivitet och oförmåga till att uttrycka mig. Men det är också så att jag inte längre söker bekräftelse. Inte samma yttre bekräftelse som förr åtminstone. Hur jag ser ut spelar nästan ingen roll jämfört med hur jag beter mig och det största problemet med det verkar vara att jag inte märks.

Men ändå, när misslyckandena står en i magen så får jag bara en sådan stark vilja att plåga mig, straffa mig för att jag är en sådan ynklig värdelös människa. Det slutas äta och bröjas träna, hatiska tankar tänks och det där målet om perfektion bubblar åter upp till ytan. Och jag gör föga motstånd, för jag vill inte. Jag tror att livet är en lidelse och att lycka är farligt. Vad är lycka? Två marsvin och en egen lägenhet? Längre än så vågar jag inte sträcka mig.

Det gäller att inte ha för höga förväntningar för då jävlar kan man ju bli besviken. Ibland tror jag ändock att jag blivit besviken för många gånger för att kunna såras igen. Jag hyser inget hopp om framtiden, det gör jag faktiskt inte.